bulimiza.blogg.se

 

Vänner.

 

Det var längesedan jag skrev här och jag kommer att fortsätta på samma vis. Det är dags för mig att lämna just det här forumet. Delandet känns färdigt och jag har så många som jag känner som har tillgång till den här sidan så jag vill inte exponera mig för mycket här längre. Det känns inte rätt. Varken mot mig eller mot de älskade själar i min närhet som läser.

Skrivandet lämnar jag aldrig. Har alltid skrivit i egna små böcker och sen jag började med bloggandet har detta blivit mitt utrymme för ventilation. Jag kommer att fortsätta på en ny plats. För er som vill följa är det bara att slänga iväg ett mail så länkar jag om ni vill det. Annars kanske ni råkar hitta mig någon gång ♣ Eller så tror ni bara att ni har hittat mig.

 

På återseende.

 

 

Jag hade kunnat berätta för dig. Att jag förstod att det var det som fick dig att gå från snäll till elak. Att jag sett det i vitögat. Det som förvandlade dig. Att det var det som totalt blockerade. Att det var det som gjorde dig till den du kanske inte vill vara, den jag inte vill se men som jag måste se. Det som exponerar dina brister som jag så gärna blundar och bortser ifrån. Varför? Ingen aning. Egen svaghet skulle jag tro. Dålig självtillit, dålig självrespekt. Det är inte du, det är jag.

---

Jag har alltid varit fullkomligt övertygad. Om att hela jag är mer än vad någon kan hantera. Att hela jag får människor att springa när allt jag hoppas på är att de ska klara av att stanna. Välja att stanna. För att de tycker att det är värt det, att jag är värd det. Precis som jag tycker att de är värda detsamma från mig. Därför portionerar jag ut. Ibland vågar jag. Släppa, ge, visa. Nästan fullt ut. Men då försvinner den jag visar för och jag lämnas i att förstärka min övertygelse. Lämnas med en stark känsla av ensamhet. Som om den inte var stark nog innan. Jag vågar inte ge allt för jag klarar inte det potentiella avståndstagandet. Det krossar mig. Lämnar mig i spillror som jag inte själv vet hur jag ska ta reda på. Att någon inte orkar det jag själv har så svårt att göra ensam förhindrar mig från att försvara mig själv, skapar en känsla av att vara för mycket, att vara något som förstör, något man vill blunda för.

 

Hur ska man orka och våga chansa när man känner sig lämnad själv i mörker? När tillit är svårt och när tillit känns skadad?

När jag har varit i en svart period gällande maten, då i princip varenda vakna stund tillägnas åt att äta, ha ont i kropp och själ och isolera mig eller totalt stänga av och bara gå in i hat och förakt, så har jag vanligtvis ett par "övergångsdagar". Sådana som innehåller stunder då jag tycker mig ha kontroll. Då jag tror mig kunna hantera. Men sedan tappar jag mig själv några gånger på vägen. Fall som inte är fullt lika stora som det tidigare. Men som fortfarande skapar tvivel och ångest. Som vanligt kompenserar jag direkt bara ibland (träning eller spyor) eller så ser jag till att hålla igen resten av dagen/nästa dag.

Idag var första övergångsdagen. En till synes bra dag. Som på kvällen tappade allt vad det braiga i min värld innebär. Och det sista stoppade jag i min mun för ett litet tag sedan. Nya tag imorgon. 

 

Jag träffade en grabb idag som jag inte haft den lättaste relationen till. Eller ja, vi har väl egentligen knappt någon relation överhuvudtaget. Jag åkte iallafall och hälsade på honom ikväll. Trots att jag visste att jag tog en risk. För jag blir i regel alltid ledsen och uppgiven när jag har träffat honom. Han tycks inte se och respektera mig och det gör mig väldigt ont och skapar starka känslor av otillräcklighet. Trots detta åkte jag dit. Satt ett tag vid hans köksbord. Försökte lyssna på honom. Hans sätt att prata, hans ord, hans mål med hans ord, hans kroppsspråk. För jag vet ju faktiskt knappt vem han är och frågan är om jag verkligen då kan veta vem han är i förhållande till mig. 

Jag blev berörd. Har trots allt aldrig blivit så ledsen av någon kille som av honom (även om det kanske aldrig var hans avsikt och även om min reaktion kanske inte var legitim). Jag var otroligt nervös innan. Och efteråt visste jag inte vad jag skulle känna. Massor och ingenting.

 

Men nu känns det bra. Jag gjorde det. Vi hängde en stund. Nyktra. Det var ett år sedan sist vi umgicks nyktra (bakfylla räknas inte). Och nu känner jag mig lugnare. Jag har fått vara mig själv. Han har fått vara sig själv. Precis vad jag ville. No hard feelngs och nu kommer jag inte vara det minsta orolig inför nästa gång jag stöter på honom. För nu kan jag prata fritt igen. Nu känner jag mig inte längre lika dömd och utelämnad. 

Sex utan någonting annat kommer aldrig att vara någonting för mig. Inte nödvändigtsvis en kärleksrelation, men för mig går det inte om den inte sker i samband med en relation där öppenhet och ärlighet är en prioritet. För sex är inte ingenting. För mig kommer det antagligen aldrig kunna bli "ingenting".

...och jag mår lite bättre. Orkar ta mig ut på stan och orkar styra upp dejter. Så skönt. 

Jag kan inte skylla på någon. I slutänden är det jag som är den enda orsaken. Den som kokar, smörar, värmer, steker, äter. Ingen annan, bara jag. Den som fortsätter. Den som blir fet. Den som skiter i allt. Den som gömmer sig. Den som fortsätter att förlita sig på den enda sanna trygghet Hon än så länge har funnit. Igen och igen och igen. Är alltid ett val även om valmöjligheterna i stunden känns icke-existerande. 

 

Jag känner mig ensam. Så obeskrivligt ensam. Och jag känner mig besviken, bortvald, oförstådd. Försöker att nå ut. Men när jag försöker som mest blir jag som allra mest ledsen och sårad. Nu är jag ensam. ALLT ätbart är tömt. Det sista jag hade var två kycklingfiléer. Halv ett stekte jag dom. Hade knappt tid att låta dom bli helt genomstekta. Är det salmonella man kan få då? Jag blev lite rädd men i slutänden orkade jag inte bry mig. Det smakade jätteäckligt och jag ville bara blunda för det rosa. Sen fick jag känna smaken igen när de kom upp samma väg som de kom ner. Inte allt. Jag orkade intr anstränga mig. Är alldeles för uppgiven på hela min person för att ens försöka. 

 

Jag är så besviken på många just nu och det gör ont. Tårarna är så nära. Och jag önskar att det bara gick att släppa ut dom. För jag behöver gråta floder. Floder fulla med salt, hat och kärlek, hopp och hopplöshet. 

 

I mitt huvud. Nu är du förlorad. I min mage. Nu är du förlorad. Sigùr Ros spelar och det är blött och mörkt utomhus. Kall luft in i lungorna som knappt får plats i en kropp som är alldeles svullen. Tårar bränner bakom ögonen. Bakom ögon som är så tunga. Det är allt det förlorade som gör så ont. Min förlorade kontroll. Mina förlorade relationer. Min förlorade hjärna. Min förlorade kropp. Förlorandet av honom och av henne. Det svåra i att behålla, förbättra och kämpa för det som fortfarande existerar. 

 

Att igår vakna och inte vilja kliva upp. Kliva upp med ett enda mål. Alltid bara ett enda. Fylld. Övertalas till att resa mig. Resa på kroppen. Klä den. Upp och iväg. Alkohol ska lindra. Andningen är svår. Allt sitter för hårt och det hugger i magen varje gång jag andas in. 

 

Går vidare. För många människor, nya och gamla. Alkoholen får inte oron att släppa. Känslor som sprutar från alla håll och kanter och som jag inte kan undvika att beröras av. Så mycket att hålla reda på, ta hänsyn till, förhålla sig till. Smiter iväg vid kvart över tio. Smyger, vill inte besvära, kan inte förklara.

 

Min första tanke är att gå vidare till en lite mindre sammanställning. Ringer B som är där och ska möta upp henne. Går inte. Går inte. Går inte. Måste iväg. Bultande hjärta och glansiga ögon. Färdriktningen förändras och jag står sedan inne på macken. Kollar in kassören. Kan jag köpa vad som helst av denne utan att han fattar? Ser mig omkring. Tänker att jag måste vara snabb. Tittar vad andra köper som också är där. Snabb överläggning. Betalar. Går. Målmedvetet. Kan äntligen andas ut när jag håller i min välfyllda påse och med bestämda steg går hemåt för att göra det jag gör allra bäst. Bedöva. Samtal som jag undviker. Sms som jag undviker. Kan inte undvika, samma person fortsätter ringa. Kan inte förklara för hon vet inte.

Det är B. Jag säger att jag inte orkar. Att dagen har varit jobbig och att jag behöver vara ensam. Hon sätter sig emot. Lägger hela sin själ i att få mig att återigen byta riktning. Det tar tid  Det är svårt. Och det gör ont. Men jag ställer ner påsen. Mitt på stan. Lämnar den bakom mig och går mot vännen som lyckats övertala mig. 

 

Men idag har jag återigen sabbat allt. Och det gör ont. I kropp och själ. 

Upp. Upp. Upp. Det är över nu. Grått och blött utanför inomhus. "Den svenska befolkningens medelvikt har sedan 80-talet ökat med 5 kg". Iza följer trenden. 

Har en tendens att fastna ibland. Har kört fast ganska ordentligt. Med hjul som snurrar utan att få grepp om underlaget. Trots åtskilliga försök. Har jag dykt ner ordentligt i den värld jag känner så väl så har jag så svårt att se att någonting annat existerar. Det svarta kaffet smakar illa. Överätning och hetsätning tar bort all ljusning i det svarta guldet.  

Finns inga mål. Ingenting att kämpa för. Inte just nu. Saknaden och sorgen är för stor. Misslyckandena för många. Jag har förlorat. Samtidigt är jag inte beredd att ge upp. Jag kommer kanske tvingas förlora om och om igen. Man kan göra det med människor. Förlora dem om och om igen. Vissa tappar man aldrig hoppet för. Även om man skulle vilja. Jag börjar inse att jag inte är värd dig. Att det blir orättvist. Jag har ingenting att ge dig och du har allt att ge mig.

 

Den morgonen som skulle vara starten på slutet gick åt pipsvängen. Det är inte över än. Lite kvar tydligen. Hur mycket? 

Ett brev ifrån landstinget dimper ner i brevinkastet. En läkartid. Vad ska jag säga? Vad ska vi prata om? Ska jag stå upp för detta? Förklara? Jag kan inte förklara. Han ska vara den som ger en remiss om nödvändigt. Vi får se. Herregud. Jag vill inte. Samtidigt som jag vill. 

 

again and again and again. 

 

Varit otroligt labil. Ledsen, nere, osäker, ångestbenägen. Samtal hos psykologen vid 13. Jag var ledsen. Som vanligt utan tårar. Din ledsenhet syns och känns mycket mer i rummet än den brukar, säger hon. Jag vet, svarar jag. Jag tror nämligen att det brister snart. Att jag snart faller ihop i en pöl av tårar och trötthet. För jag känner hur jag snart inte orkar mer. 

 

Ett arbetspass ska börjas 14.30. Måste cykla direkt från K till jobbet. Jobbar till 12 imorgon. Det motstånd jag känner inför att en dag som idag åka till jobbet kan inte beskrivas som annat än hemskt, enormt och förlamande. Fyller en kasse på Netto innan jag cyklar vidare mot jobbet. Vet att jag ALDRIG skulle överleva annars. Det är mitt enda val. Och jag hatar mig själv för det.

Så här är jag. Jag kom iväg till jobbet. Men magen vill jag stoppa en kniv i. Den sticker ut och är mjuk. Jag vill skära av allt överflödigt. Jag smakar illa och luktar illa och är något av det äckligaste på jorden. Jag kom till jobbet. Det gick som förväntat. Nu är det bara natten kvar. Sedan får jag återvända till min egna säng imorgon vid tolv! 

Värmevågor färdas i min kropp. Pannan är tung och ögonbrynen ramlar över mina svullna ögon. Jag går på mina osorterade, utslängda kläder.

 

Jobbig gårdag. Jobbig söndag. Jobbig natt. Jobbig dag.

 

Jag blev full igår. Måndagsfest. Delade en flaska rött med en vän innan vi mötte upp lite andra vänner för ett par groggar. Jag stannade kvar, orkade inte ta mig hem. Spydde i omgångar när alla andra hade gått. Ångesten var för stark och jag hade redan tänkt tanken alldeles för många gånger under dagen. Stod inte ut. Sprang fram och tillbaka mellan toaletten och sängen eftersom att jag inte kände mig nöjd. Till slut stannade jag på toaletten. Orkade inte flytta mig emellan och behövde ha toaletten nära till hands. La mig på toalettgolvet. Inlindad i morgonrock. Hade så ont i hjärtat. Ville gråta tröstlös gråt. Allt snurrade. All värdelöshet flödade. Klev ner i badkaret i linne och trosor och satte på varmt vatten. Vatten mot min hud. Värmen som skulle trösta i sökandet efter lugnet.

 

Fick nog, stod inte ut. Tog på mig kläder och smög ut. I regnet gick jag hem. Tänkte på spaghetti. Kokade spaghetti. Alldeles tom i magen. Åt. Hade tänkt att bara äta för att sedan kunna sova. Klockan var 3 på natten. Jag åt. Men avslutade dagen med en till dejt med toaletten. Det var inte tanken.

Idag har jag ätit och sovit. Godis, bröd och pasta. Ingenting annat. Bara skit med andra ord. Min kropp och min själ mår inte alltför bra just nu.

 

 

 

Mina senaste dagar har varit väldigt jobbiga. Jag har förstört mig om och om och om igen. Slagit på min själv psykiskt och fysiskt. Gjort av med pengar. Haft ont. Varit förvirrad. Svalt otuggad mat. Spytt otuggad mat. Känt tomhet. Känt fullhet. Känt ånger, tyngd och trötthet. Min morgon idag började likadant. Ett smärtsamt uppvaknande - verkligheten består. Proppar mig full innan jag hunnit ta på mig kläder. Rör om möjligt till mitt hem ännu mer. Cyklar i regnet till jobbet. Förstår inte hur jag ska klara dagen. Det snurrar och svartnar och gör ont. Hjärnan bråkar med mig och jag känner mig som den sämsta människan på den här jorden. Önskar mig ingenting. Känner mig som en förrädare och vill skrika FÖRLÅT till hela världen och till alla jag någonsin känt.

 

Jag låtsas som ingenting. Dricker svarta koppar kaffe. Det smakar äckligt men jag måste försöka ta bort tyngden. Koffein ska få lura min kropp. Jag fokuserar på min arbetskamrat. Talar med henne om hennes mående eftersom att jag märker att hon har det jobbigt. Hon gråter. Hon säger att hon får lust att gråta ännu mer bara för att hon tycker att jag säger så kloka saker. Jag får tårar i ögonen av hennes smärta och vill ingenitng annat än att tillsammans med henne hitta en lösning. Hon är ganska exakt 40 år äldre än jag.

 

En vän frågar hur jag mår. Sådär, svarar jag. Jag svarar att jag har en tung dag igen och att jag känner mig som en äcklig och dålig och elak människa. Svarar att jag känner att jag borde bada i mitt eget blod. Han tycker att jag är dum som säger så och frågar vad som har hänt. Ingenting, säger jag. Han förstår och stöttar och är allmänt fin. För han vet också hur det är att slå på sig själv. Ganska snabbt byter jag fokus från mig till honom. Efter ett tag säger han; nu känner jag att denna diskussion plötligt handlar om mig istället för dig.  Visst är jag duktig, svarar jag. Jag är proffs på att ta upp en spegel när jag känner att det handlar för mycket om mig. En spegel som riktas på den jag talar med. För jag blir så snabbt trött på min egen negativitet och uppgivenhet. Och blir rädd att de i min närhet också ska bli det. Lite, men inte allt. Ibland, men inte alltid.  Att vältra sig i smärta är inte enkelt. Att låta någon delta är ännu svårare.

Jag visste att jag skulle tycka om dig. Jag visste att jag en gång skulle träffa dig. Ikväll stod du där. Det var därför jag kom. Och jag sa hej. Du verkade lite hård till att börja med men sedan kände jag din värme. Du är vacker. Och stark. Inuti och utanpå. På många vis vackrare än mig. På många vis starkare. Jag spelar teater. Du är nog ärlig. Och jag förstår. Jag tror på dig. Och jag tror på ditt liv. Jag tror på dina val och jag tror att jag förstår mitt eget lite bättre. Tyvärr hade jag nog hoppats på att bli motbevisad snarare än bekräftad.

---

Jag var hungrig och klarade inte av att äta en macka inför dig. Inte ikväll. Inte nu när du vet hur mina senaste dagar har sett ut. Så jag gick hem. Åt en macka. Nu skäms jag. Vill bekänna. Skriva till dig: "Du! Nu åt jag en nattmacka. Bara så att du vet. Tydligen kunde jag inte besegra min hunger idag heller". Samtidigt tänker jag på hur jag borde trycka i mig mer. Och mer och mer och mer och mer. Klockan är tjugo över fyra på morgonen. Egentligen skulle jag ha gått på en kurs imorgon. Lärt mig lite om musikproducerande. Men nu förstörde jag det för mig själv. Jag brukar ha en tendens att göra så. Alltid undermedvetet (medvetet?) förstöra sådant jag egentligen vill. 

---

 

Jag är väldigt ledsen inuti. Mer än jag egentligen vill erkänna. Jag vill gråta. Fantiserar om hur blod rinner ur sår på min hud och om hur jag krälar i mina egna spyor. Det får mig att må bättre. Gör att allting känns mer rätt.

 

Är det tid jag måste ge er? Jag vet inte om jag kan ge mer av mig själv? Ni uppskattar det inte. Ni vill inte ha det. Och vem kan klandra er? Jag om någon förstår. Ändå vissnar jag inuti. Ändå dör ett svagt brinnande ljus då all syretillförsel försvinner. Och vad fan trodde du din horjävel? Är det dags nu ditt äckel? För en ny omgång? Förbered dig. Du ska inte sova. Du ska hata och kväva och hata igen. Jag darrar. Jag skriker. Går sönder intuti och tänker ta sönder ännu mer. Det är jobbigt nu. Det gör ont nu. Jag vill inte. VILL INTE. Men jag måste. Jag förstår inte hur jag kan skriva. Hur jag kan ordsätta just nu. Men jag gör det för att komma ihåg. För att jag annars så lätt glömmer. Nu ska du utplånas och få vad du förtjänar ditt fittluder.

Ledsen. Varför ledsen? Trött. Alltid trött. Varför alltid trött? Sova eller springa? Blir du pigg av en springtur? Huvudet jobbar. Spring i skogen där ingen kan se dig isådanafall för fort lär det inte gå. Snurrig och mår illa.

 

 

- Sova eller springa?

- Hmm, svår fråga, isf spring!

 

Varför frågade jag? Jag borde inte ha frågat. För då blir jag ledsen över svaret. Vet du att du lika gärna kan säga till mig att jag är trött och lat och därför borde springa? Att jag är för tjock. Men jag borde ju inte bli ledsen, för du har alldeles, alldeles rätt. Det är antagligen det smartaste. Att springa. För jag sover ju massor. Men inatt sov jag bara sex och en halv timme... Det är bara det att jag alltid blir så otroligt arg och besviken på mig själv när jag springer. För kort, för långsamt, för tungt, för dåligt. Men jag måste komma över det. 

Koffeintabletter ska försöka göra mig pigg. Tröttast i världen. Alltid tröttast i världen. Jag springer nu. Ut bara, ut. Jag åt kaka till "brunch". En mazarin och två arraksbollar. Tillsammans med massa svart kaffe. Ville få energi till den springturen jag hade tänkt mig redan när jag vaknade i morse. Socker och koffein ingenting hände, blev bara tröttare när jag satt ner och fikade. Så nu blir koffeintabletter mitt nya försök. Så. På med kläder och ut i skogsstigarna. 

Jag har alltid varit livrädd. Att tappa kontrollen. Att plötsligt inte bry mig. Att tappa greppet. Att vara en nolla. Att bli det som ingen trodde jag kunde bli. Att förlora mot mig själv.

 

Nu sitter jag här. Fettbeklädd. Anfådd. Obrydd. Ointelligent. Jag har bytt hjärnceller mot fettceller. Nu då? Det här går inte. Paniken.

 

Vet ni vad jag är just nu? Jo, jag är ointelligent, outvecklad, tjock, ohälsosam, ofin, jobbig, obalanserad. Man vill inte ha mig i sin närhet. Jag äter antidepressiva. 60 mg per dag. Jag äter oregelbundet och äckligt. Jag kan egentligen inte visa upp min kropp för folk men ändå har jag börjat använda byxor igen. Så att alla kan se. Så att jag kan se. Så att jag kan känna. Jag erkänner för folk. Jag har börjat berätta om mina svagheter. Berättar om maten, ångesten, det mörka, att jag ibland inte kommer upp ur sängen. Jag ångrar mig djupt. Jag ångrar allt jag har gjort de senaste tre åren. Jag vill tillbaka. Jag vill sluta med antidepp. Jag vill börja sätta upp regler och mål. Jag behöver förlora mellan tio och femton kilo. Jag vill bli blygare igen. Mer tillbakadragen. Jag vill gömma mig.

 

Jag är inte älskvärd. 

Jag är min egen mardröm.

Det jag alltid fruktade.

 

Jag har vägt mig idag. Och jag har sprungit för första gången på jag minns inte hur länge. Det gick skit. Som vanligt fungerar inte endorfiner på mig. Jag ville bara börja gråta. Kände hur allt på kroppen rörde sig. Hur andningen inte kunde hänga med. Skämdes för varje steg jag tog. 

 

Jag ska bli en bättre människa. Jag måste bli en bättre människa. Jag vill bli vackrare. Smalare, mildare, klokare, lugnare. Finns det hopp för mig? Vad kämpar jag för just nu? INGENTING. Det är så jäkla äckligt för jag kämpar inte för någonting.

Misslyckad. Har ingenting mer att säga.

En hand på min mage. Innanför min t-shirt. Små, känsliga rörelser med stora fingrar. Jag kan inte riktigt andas. Just här har jag ju så svårt att ha en hand. Andning gör att magen rör sig. Upp och ner. Tycker du att den är för mjuk? För flabbig? För stor? Men jag försöker tänka att du bryr dig om mig. Att du kan ta bort din hand om du tycker att jag är äcklig. Kan ändå inte släppa riktigt. Kan inte slappna av. Den hemska insikten - detta kommer alltid begränsa mig. Närhet och jag blir nervös och hatar och dömer den kropp jag själv inte tar på. Varför kan jag inte bara släppa? Njuta?

 

Du höll om mig väldigt fint. Jag kände mig liten i dina armar. Du var inte rädd att vara nära och jag kände inget behov av att göra någonting annat än att bara just ha dig där. Du kände nog samma sak. Det kändes fint. Vänskapligt. Omtänksamt. Respektfullt. Du är fin. Snäll och klok. Och du behandlar mig med värdighet. Som att du tycker att jag är bra fast vi inte känner varandra så bra. 

 

Nu luktar jag vitlök. Och har en makaronsvullen mage. Nu skulle jag aldrig tillåta dig att ha din hand på min mage. Ingen får ha min hand på min mage. Minns när jag var 17 och låg bredvid min dåvarande pojkvän. Han hade somnat. Klockan var kanske 1, 2... Jag låg på min högra sida. Kände med min egen hand på magen som tog en konstig form där jag låg på sidan i sängen. Jag fick ångest. Hjärnan börjar och jag måste kliva upp. Sätter på mig. Smyger ut. SPRINGER. Tjocka, tjocka Iza. Jag pumpar Coheed and Cambria i mina öron med min iPod. Springer fort. Länge. Upp och ner i trappor. Kommer tillbaka efter någon timme. Han var bekymrad. Som vanligt. Ja, jag vet. Jag vet att min kropp förstör allt. Jag vet det redan. Du behöver inte rynka på pannan. Jag kan inte minnas alla nattspringturer och nattpromemader i ångest och hat som jag tagit. Det är många.