bulimiza.blogg.se

Jag vill leva. Inte vänta på att livet ska börja.

Aj, mitt hjärta

Kategori: Allmänt

Två dygn av harmoni. Såhär ska det kännas. Här ska jag vara. 
Men nej. Obehaget kommer. Smyger. Och där är det. Skit också - jag trodde att jag skulle slippa nu när jag åkt iväg. Nya möten. Nya människor. Intryck, intryck, intryck. Bedömning. Analys. Granskning. Jag hör inte hemma. Ingenstans. Finns ingen plats. Aj. Mitt hjärta. Aj. Min själ. Varför fick jag inte fortsätta må bra?
 
Behövde lämna min hemstad för en stund. Komma bort från människor och komma till andra människor. Få göra som bara jag vill. Få känna mig fri. Åkte till huvudstaden igår kväll och ska stanna tills jag inte vill mer. En lättnad till en början. Men i nuläget är all glädje borta. Och kvar finns sorgen. Den djupa, oändliga sorgen. 
 
Aj, mitt hjärta. Jag passar inte in. "Man får glida, man får undvika". "Människor borde fatta vinken, det är självförnedring att fortsätta höra av sig". Hur kan det försvaras? Det är alltså sant. Skrivet svart på vitt. Ett avvisande i form av tystnad. Tystnad är detsamma som - du betyder ingenting för mig. Aj, mitt hjärta. "Jag förstår inte varför man inte bara kan vara skön och soft". HOW CAN I LOVE WHEN I'M AFRAID TO FALL?
 
Gå hem. Lusten som växer. Planer som smids. Fan. Det är öppet. Köper, äter, ångrar, spottar, slänger. Köper igen. Äter, ångrar, spottar, slänger. Helvete. Iza. Dumma dumma flickebarn som inte kan anpassa sig till den här världen. Kliver in i lägenheten jag ska sova i. Aj, mitt hjärta. Ångrar att jag slängde. Ångrar att jag spottade. Gräver i skåp. Hittar. Äter, ångrar, spottar, slänger. 
 
Ta bort mig. Nu är jag redo. Jag vill inte mer. Nu kan jag gärna ställa mig först i kön för avlivning. Jag har ingenting. Klarar ingenting. Allt gör ont. Alla steg, alla andetag. Din fule fan. Fula, äckliga människa. Fullkomligt ovärdig. Tro ingenting annat. Slås hela vägen hem mot tankarna. Tänker att jag ska försvara mig. Provar. Men klarar det inte. Provar igen. Går inte. 
 
Två perfekt skapelser. Och så jag. Två lyckade varelser. Och så jag. 

Frihet

Kategori: Allmänt

Jag försöker att lära mig att känna mig fri. Försöker göra mig själv medveten om att jag faktiskt är fullkomligt fri att göra vad jag vill, vara vem jag vill, tänka vad jag vill, känna vad jag vill. Så länge jag inte skadar någon annan är jag FRI. Jag tror att det är en nyttig känsla. Den gör mig glad och stark. Som människa är man inte obegränsad och det finns därför ingen som helst anledning att känna sig så.
 
Jag kan välja att göra sådant som får mig att mår bra. Jag kan välja att träffa dem som ger mig kärlek och energi. Jag kan välja att undvika dem som drar ner mig. Vill jag ta en cigarett i regnet så får jag. Vill jag dricka milkshake så får jag. Vill jag dricka mig redlös och göra busigheter så får jag. Vill jag dansa naken framför spegeln så får jag. Vill jag ragga upp en kille som jag tycker är söt så får jag. Jag får (och kan) göra vad jag vill. 
 

One step closer

Kategori: Allmänt

❤❤❤
I have died everyday waiting for you
Darling don't be afraid I have loved you
for a thousand years
I'll love you for a thousand more
❤❤❤
 
Livrädd. Skrämmer jag bort människor? Tänk om människor ångrar att de välkomnat mig i deras liv? Att de suckar varje gång de kommer att tänka på mig? Suckar varje gång jag hör av mig? Iza är så krävande. Iza är bara för mycket. Hon är alldeles för intensiv. Alldeles för jobbig. Alldeles för på. Kan hon sluta existera? 
 
❤❤❤
Heart beats fast
colour and promises
how to be brave
how can I love
when I'm afraid
to fall
❤❤❤
 
ONE STEP CLOSER

De allra ledsnaste tårarna

Kategori: Allmänt

Jag grät lite idag. Kunde ha gråtit mycket mer och en milljon tårar ligger fortfarande kvar inom mig. Får se om jag kan släppa ut dem. Får se om jag kan stoppa dem.
 
 
Jag blir så ledsen på människor; människors val och människors beteenden. Det är nästan alltid taggar som andra människor sätter i mig som får mig att gråta som allra mest. Som gör mig som allra mest förtvivlad. Jag hamnar i förvirring och tvivel. Undrar vad jag har gjort för fel. Undrar varför jag inte är mer älskvärd. Varför jag inte är tillräcklig. För det är så det blir för mig. Det är så det känns. Inom mig ifrågasätter jag. Undrar vad det är som gör att människor har lätt för att vifta bort mig eller varför de har lätt för att bestämma sig för att de inte vill ha mig med. Tar det extremt personligt, en kniv i mitt hjärta och ett hån mot hela min person. Men jag vet att det inte gäller alla, det finns fantastiska pärlor som verkligen älskar mig i vått och torrt och som aldrig skulle försöka skada eller såra mig. Men att ens någon kan tänka sig att såra mig på det viset gör mig alldeles förkrossad. Jag blir så otroligt liten. Så maktlös. Så självföraktande.
Jag blir också rädd. Tänker att jag ska vara tacksam för att vissa står ut med mig. Tacksam för att vissa väljer att stå vid min sida. Tänker att jag kanske är otroligt jobbig att ha att göra med. Tänker att jag kanske inte är tillräckligt anpassningsbar, finkänslig och tillmötesgående. Jag försöker. Märks inte det? Jag försöker att ge och att älska med hela mitt hjärta. Märks inte det? 
Varför finns det så många som jag älskar mer än de tycks älska mig? Eller är jag bara för känslig? Jag är så van att försöka tänka på andra och på andras känslor och därför tänker jag att mina vänner borde vilja göra samma sak för mig. Att det kommer naturligt. Men det kanske det inte gör? Är det då mig det är fel på? Är det mina reaktioner som är för starka? Jag tycker att jag står ut med mycket. Mitt tålamod är ganska stort och jag kan låta mig kuvas ett bra tag innan det verkligen blir för mycket. Men det kanske fortfarande inte är tillräckligt? Ska jag känna mindre, ha starkare sköld och hårdare skal? Men då blir jag ju mindre mänsklig. Då kommer jag inte kunna försöka ta hänsyn till andra på samma sätt. Om en stor del av min energi ska gå åt till att skydda mig med ett skal (som alltså gör mig mindre personlig för dem som inte kommer innanför), så kommer jag inte kunna se andras känslighet på samma sätt. Om jag förlorar min egen, kanske jag förlorar synen till andras.
 
Det kan inte vara rätt. Det måste vara så att människor ska hjälpa varandra. Att människor ska se varandra. Att människor ska trösta varandra. Älska varandra. Ta hänsyn till varandra. Det går att tänka på sig själv och samtidigt se andra. Det går. Men om man sätter sig själv för högt försvinner omgivningen. Egoismen tar över och andra människor, som är för känsliga och sämre på att vara egoister, blir skadade. Det är orättvist. För egoisterna kommer vara de som överlever. Som tänker högst om sig själva. Som trivs bäst med sig själva. Det kan inte vara rätt. Någonting är fel men jag kan inte komma fram till vad det är.
 
 

Ilska

Kategori: Allmänt

Jag är helt slut efter att ha gått runt och kokat av ilska. Gått runt, runt i cirklar och nu orkar jag inte mer. Är alldeles förstörd. Är ledsen och arg i en konstig kombination. Jag ska återigen försöka sova lite. Får skriva mer senare när jag förhoppningsvis har mer ork i kroppen. Nu måste jag stänga av för en stund. 

Till dig D

Kategori: Allmänt

Du ringde tre gånger på natten. "Får jag komma till dig…?" "Okej, kom då"
Jag ville egentligen inte ligga. Men jag låg med dig iallafall. För jag märkte att du ville. Du började ta på mig. En hand mellan benen. Ivriga fingrar som vill göra något som de inte kan. Du frågade om du fick gå ner. Jag sa nej till det sistnämnda men hade inte hjärta nog att låta dig känna dig avvisad och sexuellt otillräcklig så jag gav efter. Lät dig trycka in dig i mig. Lät dig komma på min mage. Torkade av med toapapper. Mig gav det ingenting. Förutom det faktum att jag hade dig för en stund. Att du valde mig för en stund. Jag borde ha sagt nej. Jag borde ha sovit med dig bara. Du är mysigare innan du fått ligga. När du är färdig håller du dig på avstånd. Sidorna på sängen blir tydligt avskilda. Jag får tillgång till din ryggtavla.  
 
Du vill ha sex. Jag vill ha närhet. Du får sex. Jag får inte närhet. Jag ger, rädd att såra dig. Du tar och du sårar mig. 
 
Vi pratar inte. För jag når inte fram till dig. Jag försöker prata med dig men vet inte hur jag ska få dig att lyssna. Vet inte hur jag ska få dig att bry dig. "Jag är bara jag" "Jag bryr mig inte om människor, människor är idioter". Du ler ditt fina leende och jag vill ge dig en puss på kinden och en på pannan. Vill hålla om den leende lilla pojken och säga att han är fin. Lilla gubben. Fina, fina pojke.
 
Ingenting blir sagt. Fast jag tror mig ha så mycket att säga. Men alla ord försvinner när du är i närheten. Rädd att skrämma bort dig när du väl kommit till mig. Rädd att trycka bort dig när jag väl har dig nära. Vem ska jag vara för att du ska vilja stanna ett litet tag?
 
Jag spelar. Jag pikar. Jag berömmer. Jag ler. Jag flörtar. Jag avvisar. Är snäll. Skjutsar hem dig och dina två vänner för "alla du känner är bakfulla" och alltså inte kördugliga. Stannar vid ditt hus. Låter bilen vara på när ni kliver ur för jag märker att du inte vill ha kvar mig. Mig umgås du inte med. Mig ligger du bara med ibland. Om du inte har någon annan för stunden antar jag. Du vinkar och ler ditt fina leende. Ditt snälla, vänliga, seende leende. 
 
Jag åker hem. Hetsar och sover och känner om vartannat. Tar mig inte upp. Kämpar mig till sängen och sätter på en film. Får mer hetslust. Cyklar till finaste vännen jag har och dricker ett glas rött och kedjeröker. Blir lugn och glad. Går ut på krogen. Där är du. Vi hälsar. Sen gör du som vanligt - håller dig på avstånd. Ignorerar. Pratar med alla andra utom mig. När jag sätter mig vid ditt bord ska du plötsligt köpa öl. När jag sätter mig vid ditt bord nästa gång ska du plötsligt gå och kissa. Du umgås med alla utom med mig. Du lånar flickans hatt. Den flickan som sitter mittemot dig och som du väljer att prata med som om det vore det mest självklara i världen. Hon sitter i din kompis knä och tittar in i dina ögon. Jag förstår att hon gillar det. För dina ögon är underbara att möta. Vi har aldrig kommit överens flickan och jag. Hon ger mig ångest och mindervärdeskomplex. Hon får mig att känna mig liten och ovärdig. För henne är jag värd lika lite som en smutsig femöring. Hon har också haft bulimi. Men det var längesen. Och bara ett kort tag. Hon åt och kräktes chips. Nu är hon smal och vacker. Blek med röda läppar. Ser jag henne som ett hot? Egentligen inte. Du får göra vad du vill. Du får ligga med vem du vill. Men snälla, kan du försöka att socialisera och vara trevlig även mot mig? Jag fick dig att komma för mindre än 24 timmar sedan. Du sov vid min sida. Och det enda du kan ge mig är ett snabbt leende de få gånger jag möter din blick. Du säger att du är snäll. Det kanske du är, men inte mot mig. Du säger att du är bäst. Det är du inte. För det kan ingen vara. Det finns ingenting som heter bäst när det kommer till att vara människa.
 
I kön till garderoben hamnar du precis bakom mig. Jag vill inte göra dig obekväm så jag pratar inte med dig. Även om det känns konstigt. Det är ju helt vrickat, varför kan vi inte bara prata? Är det jag som är dum? Upplever du att det är jag som är problemet? Att det är jag som stöter bort dig? Tar din nummerlapp ur din hand och räcker den till tjejen i garderoben. Du ser obekväm ut. Som att du inte alls vill ha med mig att göra. Som att du är rädd att jag nu ska kräva något utav dig. Får din vinröda tröja och lägger den på din axel. Möter inte din blick. Säger inte hej då. Går bara därifrån.
Får dåligt samvete. Tänk om du är den som känner dig dissad? Och det menar jag ju inte. Och så vill jag inte att du ska känna. Sms:ar dig. Vi konverserar lite. Jag frågar om du ska hem till någon annan tjej eller om du vill sova hos mig. Du svarar att du inte ska till någon brud. Jag säger "sov hos mig då om du vill?". Du svarar inte. Du har fortfarande inte svarat.
 
Flickan med hatten var med på efterfest med dig och dina vänner. Efterfesten var ett stenkast från min lägenhet. Du bemödade dig inte ens med att skriva att du valde att gå hem istället för att komma till mig. Det enda jag kräver är ärlighet och respekt. Kommunicera med mig. Vi kommer aldrig att bli ett par du och jag men du kan inte behandla mig som att jag inte är värd någonting. Gör du det med flit eller är du bara korkad? Förstår du vad för slags känslor du skapar i mig? Eller är din hjärna sönderrökt? Jag tänker på ditt leende och smälter lite igen. Mina inneboende mammakänslor väcks till liv och jag vill överösa dig med kärlek. Vill ha dig i min famn och göra ditt liv till något fint. 
 
Jag börjar inse hur dålig du faktiskt är. Och jag börjar inse att jag måste börja ge mig. Att du inte är värd det. Att du aldrig kommer att kunna tillföra någonting i mitt liv. Att den här kampen inte är min att vinna. För jag har redan vunnit. Du är den enda som har förlorat i det här och jag fortsätter att ge dig obegränsat med chanser. Jag kan inte ge dig fler. Nu måste jag vara klar. Du har förbrukat dem och är inte värd fler av mina kraftansträngningar. Vill inte ge dig någonting av eller från mig om du är såhär elak. Om du är såhär korkad. Jag har sådan lust att läxa upp dig. Att hötta med sneda fingrar och berätta om alla dåliga val du gör, alla dåliga beteenden du har. All sorg som du skapat i mig. All otillräcklighet och smärta. Men jag vet att det inte skulle hjälpa. Du skulle inte förstå och min röst är ingenting för dig. Du skulle le ditt fåniga leende och titta på mig med dina stora ögon och säga "vadåååå!? vad har jag gjort?!". Jag kommer aldrig att få dig att förstå. Och det är inte värt att ens försöka.
 
Vet inte vad du var för mig, vet inte vad du är för mig och vet inte vad du kommer att vara för mig. Vet inte vad jag har känt för dig, vet inte vad jag känner för dig och vet inte vad jag kommer att känna för dig. Vet bara att jag känner mig jäkligt arg och upprörd över ditt orimliga beteende. Arg och upprörd över att du alltid tycks komma undan och bara glider igenom ansvar och krav. Arg och upprörd över att du tror dig vara något som du inte är.  
 

Salt & Vinäger

Kategori: Allmänt

på spröda potatisskivor. 
 
Jag är ovan. Ovan vid umgänge en söndagskväll som går ut på ölhinkande, kedjerökande och zippåsar med mossigt innehåll. Och jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Vet inte vad jag ska tycka. Vet inte vad jag ska tänka. Vet inte vad jag ska känna. Tycker jag att det okej? Tycker jag att det är en axelryckning? Ett "människor gör som människor vill göra"? Kanske blir nästa tugga god. Sambobråk som grundar sig i vem som tog slut på pulvret. Eller vem som drog den första linan. Här passar jag inte in. Här vill jag ändå vara.  
 
- vill du ha?
Skakar på huvudet.
 
Chipspåsen luktar lite som skosvett och syran är frätande i munnen. Vet inte om jag gillar eller ogillar det. Och nu då? Vad händer i livet nu? Vad går livet ut på? Dessa människor är smarta. Fina. Roliga. Lyckliga? Hur kan det då vara dåligt för dem? Hur skulle de vara utan allt detta? Vilket liv är det riktiga livet? Hur borde jag leva? 
 
Vill ha mer syra. Starkt citronvatten. Känner mig sårig i munnen. På ett bra sätt. Vem är jag i allt detta? Minns gymnasiet och högstadiet. Festerna som jag kände mig så missanpasad på. Kunde inte slappna av, kunde inte släppa loss. Kände mig som en "tråkig torris" som satt tyst i ett hörn. En som man inte saknar. En som man inte nödvändigtvis tar med sig igen. Nu är jag inte sådan på fester längre. Tvärtom. Jag frontar. Iallafall i rätt umgånge. "Fel" umgänge skapar samma välkända osäkerhet inuti i mig och jag försvinner. Önskar att jag vore en annan. Vet inte vad jag ska säga, vet inte vad jag ska göra. Och här, en söndagskväll, finner jag mig själv i exakt samma position. Exakt samma känsla. Hur ska jag bete mig här? Vilken är min roll? Förvirring uppstår inuti. Jag blir lugn när jag kliver innanför min port. Lugn, men samtidigt känner jag mig missmodig. Känner mig som "förstöraren". Den som drar ner stämingen. Den som genom sin egen obekvämlighet gör alla andra obekväma. Ett dåligt tillskott. Varför följde hon med? Vad gör hon här? Varför är hon så tråkig? Då kan hon väl lika gärna gå hem? Hon platsar inte här. En färg som skär sig så illa med de andra. 
 
- vill du ha?
Skakar på huvudet
 
Jag ska sova på min förvirring. Se vart den hamnar. Ska jag äta mer först? 
  
 
 

Spontant sårad

Kategori: Allmänt

I'm not that shy, I'm not too scared
I'm a little afraid but isn't everybody?
 
Vaknar med ett starkt illamående. Skulle kunna vara fullkomligt nedslagen och avhuggen vid anklarna men jag reser mig upp. Står upp. Försöker att ge mig själv styrka, pepp och cred.
 
Blev en spontan utgång igår. Började med att åka till Carro och dricka lite rödvin och ha det allmänt mysigt. Sen gick jag ut för att möta upp Ida. D var där. B var där. Jag var inte särskilt berusad eftersom att jag har ett dop att sjunga på idag. Det blev jobbigt. Väldigt jobbigt till och med. Känner mig aldrig trygg med Idas kompisgäng. Det är någonting som ligger och stör där. Det känns inte genuint och då blir jag så otroligt skrämd. Känner att jag inte kan lita på dom och jag märker att jag inte riktigt accepteras - jag är en axelryckning för dem. En tråkig, alltför korrekt person. Som att de har behov av högstatusindivider och anser mig vara det motsatta. 
 
Sen blev jag rejält ignorerad av D. Trots att han tillbringade natten innan i min säng. Det gör ont i själen. Väldigt ont. 

Aj

Kategori: Allmänt

 
Aj magont. Samma gamla vanliga anledning. Började inatt. Och efter sällskapet har jag hunnit med ett par race. 
 
Trötthet och sorg. Fysisk och själslig smärta. Imorgon ska jag sjunga på ett dop. Jag vill inte. Jag kan inte. Jag orkar inte. 

Förvåning

Kategori: Allmänt

Grannen och jag. 
 
- Nej men stanna! Du ska ju vara mitt sällskap.
 
- Jag orkar inte finnas mer för att fylla andras behov nu. Jag orkar inte riktigt. Nu har jag först låtit mig väckas på natten, tagit en promenad för att möta upp sovsällskapet, agerat hål och sen skjutsat hem personen i fråga igen. 
 
- Vad knäpp du är! Du fick ju också knulla!
 
- Du förstår ju inte. Du vägrar att lyssna på mig så du har ingen aning om vad jag menar. 
 
- Äsch. Du fick ju kuk. Det är väl bra att knulla av sig ibland. Du säger ju att du vet vart du har honom. Du får skylla dig själv. 
 
- Det säger jag inte alls att jag vet.
 
Nedslagen går jag upp till mig igen. Skit också. Önskar att han inte visste. Så att jag hade sluppit hans konstiga okänsliga uttalanden. 
 
Halv fyra vaknar jag av tre missade samtal. Förvånad ringer jag upp. Han vill komma och sova hos mig. Jag är svag. Säger "okej". Helst vill jag att han kan komma och bara sova. Mysa lite. Men jag vet ju vad han vill. Han vill ligga. That's it. Vill inte vara dåligt sällskap och ger därför efter. Tycker om det men bara litegrann. Bara för att jag vet att jag har honom för nu. 
 
Jag skjutsar hem honom och hans två kompisar på förmiddagen. Han ville nog skaka av mig ganska fort så jag gick aldrig ur bilen utan sa helt enkelt hejdå till alla tre när vi kom fram och åkte hem igen. Förvirrad och glad och ledsen på en och samma gång. Now what? Ingenting antar jag. Nu fick han ligga så nu klarar han sig säkert utan mig ett tag igen. 
 
Jag vet inte varför jag gör såhär. För att jag vill bli omtyckt. För att jag vill klara det. Men det gör jag ju egentligen inte. Skit också. Nästa steg? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte orkar vara vaken. Jag vet bara att ögonen svider när jag tvingar dem att vara öppna. Att hjärtat värker och att det inte finns någonting jag kan göra åt det. Men visst Erik, jag ska vara nöjd, jag fick ju också knulla.  
 
 
 

Guldfisk

Kategori: Allmänt

Som en guldfisk som ramlat ur sitt runda akvarium och kippar efter andan några meter ifrån havet. Där, bara en liten bit framåt, finns allt. Där finns friheten. Där finns hela världen. Här, går det inte att andas. Här går det inte att leva. 
 
Jag vill vara överallt. Hela tiden. Ständigt på spänn. Ständigt, alltid, alltid.
 
jag saknar dig. 
 

Jag kan

Kategori: Allmänt

Åt mina två Low Carb-kvällsmackor i rasande fart. Hetssättet som gjorde att jag insåg att jag nu skulle kunna falla lätt som en plätt. Jag gick till köket samtidigt som sista mackbiten var i munnen (tillsammans med typ hela den mackan eftersom att jag tog alla tuggor på en gång utan att hinna svälja). Tittade, tänkte, förberedde. Såg en Naturdiet-shake. Tog den istället. Ställde tillbaka allt annat och gick in i sovrummet. Tänkte för mig själv; jag borde kunna rädda det här. Messar Caroline. Kanske kan jag sova hos henne? Inget svar, hon har nog redan somnat. Jag får inte falla. Jag vill inte falla. Kan jag tänka såhär långt så klarar jag att stanna nu. Kan jag tänka såhär långt så klarar jag att lugna mig nu. För Carros skull också. Vill inte att hon ska vakna imorgon och förstå att det gick åt pipsvängen och att hon kanske hade kunnat hjälpa. Lägger mig. För hennes skull, för min skull. Jag är alldeles sårad inuti. Kan inte förstöra mig själv ännu mer. Det är toppen av självdestruktivitet - att först låta sig såras av andra och sen straffa sig själv för det. Jag gjorde ju nyss ett aktivt val. Som var bra för mig. Åka karusell och lämna hemstaden. Människor som bryr sig istället för människor som inte bryr sig. Det stärker mig och får mig att tänka att jag även nu faktiskt kan välja. Jag står emot. Har inte hetsat idag och ska inte natthetsa heller. Och trots illamående så har jag inte framkallat efterlängtade spyor. Två gånger igår fick räcka. Idag behövde jag snällhet. Speciellt eftersom min känsliga själ återigen skrapats och ristats av medmänniskor. 
 
❤❤❤ Tack Linda och Sara för kramar och öron. Tack Carro för klokhet och delad bitterhet och förståelse. ❤❤❤
 
Jag kan. Vad duktig jag var nu. Jag. Kan. 

Skyddande sköld

Kategori: Allmänt

Bitterfitta. Kanske ett av de fulast och värsta orden jag vet. Men idag är jag en sådan. Jag och Carro har bitterfittat oss tillsammans. Över människor och deras idioti. Över respektlöshet och utnyttjanden. 

Jag blir så ledsen. Så otroligt illa berörd. Som ett slag i magen. Med ett basebollträ. Eller en jävla batong. BANG. Och där föll jag. Kvider, gråter, tror att jag aldrig kommer upp igen. Jag hade kunnat ta ett steg åt sidan. För att slippa slaget. Men icke. Rakt in. Gå lite närmre. Det perfekta avståndet för att få in den perfekta träffen. BANG. Vad hände med att skaffa sig en sköld? Alla människor behöver en sköld. Min är obefintlig. Och jag måste jobba på dennas existens. För jag klarar inte hur många slag som helst. Och för varje slag så hindras jag från att utvecklas. 

Jag tog precis ett bra beslut. Imorgon åker jag till Gröna Lund med människor som inte har varit elaka mot mig. Istället för att stanna hemma och hoppas på att träffa någon som inte ens vill träffa mig och om jag inte träffar denne istället försöka göra starkt intryck på hans vänner. Iza, du måste ta aktiva val. Aktiva val som gynnar dig. Så det tänker jag göra nu. Jag gillar karusell. Jag ska åka karusell. Jag mår nog bättre av det. Och jag måste försöka att välja det som får mig att må bättre. Det är det enda sättet för mig att kontrollera den här situationen. 
 
Jag placerar hela mig hos vissa av mina medmänniskor. Och så ger jag dem friheten att göra vad de vill med mig. Vissa väljer att uppskatta detta. Vårdar, respekterar och gillar det de får. Andra väljer att inte titta. Att blunda, spotta och knuffa och slå. Men det är inte helt och hållet deras fel. Jag tar det första steget. Genom att ge hela mig så har jag gett dem möjligheten att skada mig. Min sköld finns inte. Jag släpper in dem bakom. Och lägger skulden på mig själv. Står kvar alldeles sårad med hukande kropp, blödande hjärta och känsla av värdelöshet och otillräcklighet.
 
Min svaghet. Min allra största svaghet.
Och maten. Dumma, dumma maten.
Och kroppen. Dumma, dumma kroppen.
 
Jag ger mig. Du får mig. Du tar mig. Du krossar mig. 
 

Jag älskar dig

Kategori: Allmänt

Kurrande mage. Tänkande tankar. Kännande känslor. Förvirrad mage. Förvirrade tankar. Förvirrade känslor.  
 
Tänkte att jag kanske borde försöka igen. Tänkte att hon kanske faktiskt mår dåligt och vad för vän är då jag om jag inte försöker igen trots oförklarligt och för mig väldigt sårande undvikanden. Ett ursäktande svar. Igen. "Tiden bara försvinner. Det jobbas heltid. Syster på besök" osv... Om hon bara visste hur mycket jag bryr mig. Och det gör jag fortfarande. Även om hon tydligt visar att hon inte klarar att bry sig lika mycket tillbaka. Då slår det mig. Letat efter en förklaring till hennes avståndstagande. Nu kanske jag har hittat anledningen. Jag sa till henne att jag älskar henne. För det tror jag mig faktiskt göra.
Hon är en sådan fin själ som jag känner mig beredd att göra massor för. Hon har en fantastisk förmåga att visa omtanke som ingen annan och att säga vackra, stärkande saker som tycks komma från hennes hjärta. Vill liksom att hon ska få må bra och att hon ska trivas med sig själv och sitt liv. Att hon ska slippa den ensamhet som jag vet att hon ibland kan känna (precis som jag själv och många andra).
 
Jag vet att hon aldrig säger jag älskar dig till någon. Ville inte att hon på något sätt skulle känna sig obekväm eller skyldig att svara detsamma, så jag sa något i stil med "du behöver verkligen inte svara på det här för det vet jag att du har svårt för men jag vill bara säga att jag älskar dig. Och jag vill att du ska veta det".
 
Det tar egentligen emot för mig också. Jag säger inte "jag älskar dig" till alla i min närhet. Bara till dem jag tror mig att verkligen älska. 
Jag kanske skrämde dig. Kanske gjorde jag dig obekväm och livrädd. Förlåt. Kan man säga förlåt för att jag älskar dig? Det var korkat av mig. Det var det. Du förtjänar mer utrymme om det är vad du behöver. Jag menade inte att kväva men kanske var det precis vad jag gjorde. Jag vågar inte jaga. Rädd att skrämma mer. Rädd att göra mer skada än nytta. Men det gör ont att bli avvisad och borttryckt. Speciellt av någon som man sätter så otroligt högt. Men jag får svälja det. Tycker fortfarande om dig massor och jag storgråter inuti när jag tvingas inse att du inte orkar med mig. 
 
Förlåt. Förlåt för min intensitet. Och förlåt för att jag älskar dig. 
 
❤❤❤
 

Stop tryin' so hard

Kategori: Allmänt

Jag försöker för mycket. För hårt. För intensivt. Borde släppa ibland. Stop tryin' so hard. Har så svårt att bara släppa saker. Att bara låta dem vara. Jag fastnar. Gräver ner mig känslomässigt och blåser upp känslomässigt. Att vilja vara alla till lags är en dålig, feg och svag egenskap. Som stämmer in på mig. I allafall ibland. Inte alltid och inte med alla. Men med många. människor och deras åsikter betyder alldeles orimligt mycket för mig. Krävs inte mycket för att jag ska tänka att jag gjort något fel. För att jag ska tänka att hela jag är fel. Jag har ofta en känsla av att kunna göra misstag med någon. Trampa fel. Tänka fel. Göra ett felaktigt drag. Och jag tror att ett enda felaktigt drag, ett enda misstag, leder till katastrof. Den känslan har jag. Och det är vidrigt. Som att jag inte har något som helst utrymme till misstag. Inte tillräckligt bra för att få fortsätta vara med då. För att förlåtas. Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel.
 
Jobbiga osäkerhet. Jobbiga känslor. Varför kan jag inte bara alltid veta vad alla vill ha och behöver för att sedan göra allt som står i min makt för att kunna ge dem det? Jag önskar att det gick. Och så önskar jag att jag kunde sluta lägga min näsa i blöt överallt. Jag vill vara med överallt, hela tiden. Man blir trött av att vilja vara med överallt, hela tiden. Och framförallt är det något som säkerligen kan reta gallfeber på mina vänner. Dessutom är man dömd att misslyckas. Det går inte att vara med jämt överallt. Och jag har ingen rätt att vara med jämt och överallt. Det måste jag förlika mig med. Jag överlever iallafall. Och alla människor angår inte mig. Varför förstår jag inte det även känslomässigt? Tänk om man var övertygad om att man skulle accepteras för precis den man är. Om man trodde att man, trots misstag och jonniga egenskaper fick vara med och leva iallafall.
 

-

Kategori: Allmänt

Tunga ögonlock. Trötta tankar. Trött i varje liten cell. Mycket att ta hänsyn till. Mycket att fundera över. Svåra livsekvationer som jag inte vet hur jag ska hantera. Starka tankar och känslor. Hoppas att drömmarna kan ta mig iväg till vackra platser inatt. . 

Jag ger mig. Du får mig.

Kategori: Allmänt

Ihärdiga illamående. Kan inte bestämma mig för om jag gillar eller ogillar dig. När du håller mig från att äta så uppskattar jag din närvaro. När du lurar mig om att mat är det som behövs så vill jag helst se dig avlägsnas. Mest för att jag inser att du kanske har rätt.
  
Brukar dricka kaffe om morgnarna. Började jobba 8 idag. Klev upp ur sängen halv 8. Ångrar djupt att jag inte gick och la mig tidigare igår. Gäspar, fryser, kliver upp. Tant-Iza klär på sig blommig kjol i tantlängd, vit virkad topp och blommig stickad tant-kofta. Känner sig lite mer omhäntertagen i sina tantkläder. Dricker cola zero på jobbet. I en kaffekopp. Kaffe klarar jag nog inte riktigt än. Illamåendet säger nej. Skulle behöva sova idag. Sova bort illamåendet. Sova bort tröttheten. Förstår inte riktigt hur jag ska kunna hinna sova så mycket som jag behöver. Jag behöver 12-timmarsnätter. Det går inte om man ska jobba och hinna med sina vänner.
 
Och där, precis nu, flög D in i tanken. Det var ju typiskt. Försvinn. Snälla? Eller bli snäll. Snälla? Kramas? Snälla? Kramar är det bästa jag vet. Med rätt person. Att ligga tätt intill. Slingra ben och armar om varandra. Pussa halsar och handleder och kinder och pannor. Vänskapligt och kärleksfullt. D är inte ens bra på att mysa. Men det handlar säkert om att han har något litet flickebarn som han föredrar att mysa med framför mig. Jag blir också avståndstagande om jag inte tycker om personen i fråga (men jag behöver verkligen inte vara kär i någon för att kunna mysa). Kul att du är känd för att knulla runt. Fy vad äckligt. Att jag har blivit en av alla dem du varit inne i. Det gör mig smutsig. Jag vill inte ge dig den erövringen. Ångrar och skulle faktiskt vilja ta tillbaka de tillfällen då jag låtit dig få tillgång till hela mig. Du förstår. Vi har ett problem. Jag ger mig. Du får mig. Men jag är dålig på att ta. Jag kan inte ta. Bara om jag är hundraprocentigt övertygad om att jag får ta. Övertygad om att personen i fråga vill tas. Du får mig. Men jag får inte dig. För du är bara beredd att ge om någon tar och riktigt så stark och säker är inte jag.
 
 

Ikväll

Kategori: Allmänt

Jag vet det ju. Trötthet är farligt. Bakfylla är farligt. Restaurangbesök är farligt. Nya socialt krävande konstalationer är krävande. 
 
För några timmar sedan...
Ska jag. Ska jag inte. Ska jag. Ska jag inte. Veckodag idag? Torsdag. Butikerna stänger 22. Kanske skulle prova att röka bort suget först? Sitter på uteserveringen och har ätit. Har inga cigaretter. Fan, Pressbyrån är stängd och närmsta affär är lite väl lång promenad för att bara smita från matsällskapet. Gäsp. Ska hinna så mycket. Ska hinna handla, dumäta, sova och vakna pigg klockan 7 imorgon bitti. Vill vara social och glad. Klockan 22 stänger affären. Kanske ska jag försöka hänga i? Stanna tills 22 är passerat? Ledsen, alltid ska det vara såhär. Men det tar inte över mig så som det kan. Det ligger istället och småpyr inuti. 
Cyklar. Affären. Tänker på vägen dit. Iza. Nej, stå emot. Kanske kan jag köpa något nyttigt. Går in. Vänder. Går in igen. Tar en korg. Det är när jag får syn på startmüslin som jag tänker att jag skiter i vilket. Trots att jag nog aldrig har köpt startmüsli. Känner hur jag inte orkar. Väljer de varor jag vill ha, enkelt att välja idag. Samma hyllor, snabba händer. Ska bara. Bara litegrann. För att finna ro. För att sova gott. DET FUNGERAR JU INTE SÅ! Nu är jag ännu mer ledsen. Besviken på mig själv. Arg på mig själv. Enough Iza. Enough. 

<3

Kategori: Allmänt

Jag mår bra. Det regnar ute och då blir jag lycklig. Alla krav försvinner. Jag klarar inte sommaren. Är jag det minsta låg så blir jag extremt deprimerad av skinande sol och glada själar. Dessutom måste man visa sin kropp. Kroppen som borde vara välformad och skimrande brun. Kroppen man istället hatar och skäms över. 
 
Igår vaknade jag vid halv elva. La mig i soffan. Stod ut med mitt illamående. Åt några vindruvor och samlade kraft för att ta mig till duschen. Det tog mig tre timmar. Tre timmar att ta mig till duschen. Sen la jag mig alldeles utmattad på vardagsrumsgolvet. Orkade inte gå hela vägen till sängen eller soffan. Alldeles alldeles ledsen inuti. Alldeles alldeles liten inuti. Kan depression skapa illamående? 
 
Sedan hörde världens bästa Emil av sig. Han är så otroligt snäll. Faktiskt en av de snällaste människorna jag någonsin har mött. Han är så himla duktig på att ta hand om mig och på att säga snälla saker till mig. Om han bara visste vad det gör ♥. Det betyder enormt mycket och uppmuntrande snällhet är precis vad jag behöver när jag bara vill gråta och dö på mitt vardagsrumsgolv. Så jag följde med Emil och Nicklas på en fisketur. Och vi la i Nicklas båt, köpte åror och handlade. Mysigt fix helt enkelt. Jag somnade i baksätet och hade maraton i gäspande. Men jag fick vara med iallafall. Vi badade. Jag är så glad att dom är så snälla mot mig. Jag blir alldeles gråtfärdig när jag tänker på det. Kanske var det deras okonstlade sällskap som hjälpte mig lite. Det var bra att jag tvingades ut iallafall. Fina pojkar. 
 
Åt vindruvor, två nektariner och en banan. Det var allt jag fick i mig under dagen. Dagen innan hade jag ätit en nektarin och lite yoghurt. Väldigt ovan vid obefintlig hunger. Väldigt van vid att kämpa emot befintlig hunger men det är en helt annan sak. 
 
Klockan 20.15 mötte jag Madelene på Harrys. Vi skulle äta. Jag var faktiskt vrålhungrig. Men nervös. Ville inte få i mig för mycket och när hungern är stark brukar jag bli svag. Hade svårt att välja, ville ta något som inte var onyttigt för att inte riskera att falla. Grillad tonfisk. Med sallad och sex små potatishalvor. Åt. Det var inte särskilt gott. Smakade några av Madelenes pommes. Åt fem av mina potatisar. Hungern övergick till den mättnaden som får mig att vilja starta ett race. Jag blir rädd och fylls av ånger. FAN. Varför åt jag inte bara den äckliga tonfisken!? Som jag hade tänkt? Jävla Iza. Typiskt dig att alltid vara så jäkla dum i huvudet. Hur ska du hantera detta har du tänkt?! Huvudet snurrar. Överväger. Ska jag åka hem och fortsätta det som just påbörjats? Funderar på vad jag kan få till hemma hos mig från skafferier, kylar och frysar. Kanske borde skynda mig till affären? Stänger om 45 minuter. Jag hinner. Eller ska jag försöka hjälpa mig själv genom att faktiskt stoppa nu? Gå till toan och säga att det som finns i min kropp inte ska få vara kvar, ta bort det och därmed stoppa en urspårad hetskväll? 
 
Madelene ♥ övervägde länge om jag kanske borde ha skitit i att skriva detta eftersom att du var med mig. Känns som att jag ljuger dig rakt i ansiktet eftersom att jag inte delade något av detta med dig i stunden. Hoppas att du inte blir besviken på mig. Och hoppas att du inte blir ledsen. Men jag delar inte i stunden. I stunden behöver jag ensamhet.
Jag gick till toaletten. Försökte snabbt tvinga upp det jag inte ville ha kvar. Men det fick inte ta för lång tid - ville inte få Madelene att tro något och ville inte heller förstöra ansiktfärgen genom för mycket spytårar. Så jag gav mig efter en stund. Utan att känna mig färdig. Bestämde mig för att försöka komma hem så snabbt som möjligt för att kunna fortsätta hemma. Inte fortsätta äta - för nu hade jag påbörjat stoppet och tänkte fortsätta hjälpa mig själv.
 
Så det var min gårdag. Sen såg jag film hos Erik. Och planerade inför hets uppe i min lya. Det var svårt att styra av det. Lusten var stor men jag lyckades. Tvingade mig att sitta kvar och titta färdigt på filmen. Sen gick jag upp. Förberedde tre mackor. Med smör och ost. Tog två av dem och sen messade Erik och frågade om jag inte kunde komma ner och sova med honom. Slängde den tredje mackan i soppen och lugnade vilddjuret inuti. Gick ner och lade mig bredvid honom. Tog lång tid innan jag fick ro i kroppen och somnade och sen har jag sovit oroligt hela natten. Men jag vaknade ganska glad ändå. Regnet smattrade mot fönstret och gårdagen som hade kunnat gå käpprätt åt helvete gick ändå relativt bra.
 
Idag ska jag försöka tänka snälla tankar. Idag ska jag försöka tänka på mig och på vad jag vill. Mamma ska fika en sväng med mig efter att jag varit hos Kristin. Och jag ska vara hos Kristin om 40 minuter. Det blir bra. Den här dagen blir bra. Den blir vad jag gör den till.
 

Saknad

Kategori: Allmänt

Kliver upp. Förflyttar mig från säng till soffa. Enorm lust att gråta. För sådant jag inte har och för sådant jag inte klarar. Orken är borta och jag orkar inte höra av mig till folk. Trots att jag egentligen behöver dem. Många som jag just nu saknar som inte finns i min närhet. Magkatarr? Något är lite knas. Hela jag är antagligen knas. Saknar dig, dig och dig. 

Det luktar illa

Kategori: Allmänt

Jag luktar ruttet. Jag mår illa. Jag är trött. Jag sover. Ligger ner, kommer inte upp. Vill bli slagen, knullad och älskad om vartannat. Ska sova lite till. Drömma om slag, sex och kärlek. Såld. Vill säljas. Mår sådär just nu. Illamåendet vill inte ge med sig. "Inte gravid" visar testet som jag gjorde för att alla andra tror att jag skulle kunna vara det. Trots avbrutna samlag och mens. "Inte gravid". Vet inte vad jag skulle ha gjort om jag vore gravid. Jag gillar inte idéen med att göra abort. Även om jag absolut inte är emot det.  
 
Jag saknar. Undrar om det är därför jag mår illa. Jag känner mig vidrig. Äcklig och ovärdig. Jag luktar illa och ingen borde behöva vara med mig. Usch. Jag orkar inte sträcka mig efter mina piller. Det är ingen ordning på mig. Jag kommer alltid förbli bortvald. 

Illamående.

Kategori: Allmänt

Igår var en väldigt fin dag. Idag mindre fin. Igår mådde jag bra. Idag mindre bra. Jag mår väldigt illa hela tiden. Och har spytt. Och nu funderar jag på att sjukskriva mig till imorgon... nu gjorde jag det. Sjukskrev mig. Jag klarar inte illamående och en lång biltur. Det går inte. Det snurrar. Jag får inte i mig käk. Jag spyr framkallat bara för att slippa illamåendet. Har gjort det fem, sex dagar i rad nu. Jag ska sova. Och det ska bli fantastiskt skönt. Bort bort bort bort. 
 

Finfint

Kategori: Allmänt

Trolina kom på besök. Vi rökte cigaretter och drack rödvin och umgicks hela kvällen. Det var bra. Det fick mig att känna mig mindre ensam. Mindre ledsen. Nu har jag huvudvärk och är världens tröttaste trots alla sovtimmar idag. Men jag är inte alls lika nedslagen som jag var innan hon kom hit. Och jag är så glad åt att jag ska få sluta mina ögon nu. Det ska bli så fantastiskt skönt. Godnatt världen. 

Sängläge

Kategori: Allmänt

Jag och grizen intog sängläge när jag ramlade innanför dörren runt 8-snåret. Och här är vi kvar. Vi blundar och bara ligger. Somnar. Vaknar lite. Somnar igen. Alldeles alldeles energitom. Längtar efter vilja och energi. Men just nu vill jag bara stanna här. I min mörka lilla sovkammare. Med grizen i famnen. 

Skyll dig själv

Kategori: Allmänt

Jag skyller mig själv. Hela tiden. För att det är vad jag just nu bör.
 

Pärlor åt svin

Kategori: Allmänt

"Du kastar pärlor åt svin"
 
 
 
Nej mamma. Jag kastar inga pärlor för jag har inga pärlor att ge. Totalt pärlfri just nu. Jag tar pärlor från andra. Från svin. Vilket gör mig ännu svinigare.
 
Gråten är nära. Jag måste träffa någon som jag kan gråta inför. Ville gråta hos B men jag vill inte tränga mig på. Tror att hon behöver avstånd från mig just nu. Så jag åker iväg. Till huvudstaden. Imorgon. Jag jobbar hela dagen till kl 8 imorgon bitti. Sen åker jag hem, sover en sväng, duschar och åker iväg. Vet att jag kommer att ångra mig imorgon. Att jag kommer däcka och vilja gömma mig i min lilla kammare under mitt trygga täcke. Men jag beställer biljett idag så att jag tvingas åka. Ska träffa tre stycken trygga. Får se vad jag tar med vem. Jag måste iväg. Bort. Vill inte vara kvar. Jag håller emot tårar hela tiden. Kämpar mot trötta ögonlock. Förlorar allt. Förlorar alla.

Skulle upp klockan 10. Började jobba klockan 11. Jag vet inte vad det är för fel på mig. Jag kommer inte upp. 10 är ju inte ens tidigt!? Skulle utan problem kunna försova mig till 13, 14-tiden. Kom upp 10.20. Släpade runt. Orkar inte bry mig om någonting. Ser ut som skit, klädd i skit. Jag borde borsta mina tänder. Borde borsta mitt hår. Dricker lite kaffe och tar två bananer (ja, jag är hungrig! ∞). Cyklar 10.40. Vill liksom inte vakna. Vill inte gå upp. Vill inte tvingas möta allt och alla. Vill ta en time out.
 
Jag behöver åka. Kan inte vara kvar. Går sönder om jag är kvar. Ville sova hos någon igår. Visste inte vem jag skulle höra av mig till. Messade B. Hon var ute hos sin kompis i stugan. Jag ville inte störa mer så jag sa helt enkelt okej. Var nere hos grannen en sväng på natten. Ville inte sova hos honom dels för att jag kände mig oförstådd (som ni kan se i mitt förra inlägg) och dels för att han hade haft över en tjej som han hade legat med. Jag tycker att det känns äckligt att vara nära honom samma kväll som han har knullat någon random brud just bara för knullandets skull. Om han vill ha närhet i den stunden tycker jag att han kan be den bruden att sova över. Jag klarar inte att ge just då. Känner mig äcklig då.
Så jag stirrade ut i tomma intet. Åt något konstigt (mackor? yoghurt? minns inte riktigt...) och var allmänt disträ. Målade toaletten en aning. När åt jag senast mat? Jag tror att hela min kropp har gått in i något slags viloläge. Som att jag går runt och sover. Är det för att jag sover för mycket? Gör jag ens det? Jag är ju så trött? Jag förbränner säkert ingenting om dagarna. Äter några mackor och någon frukt. Lite yoghurt. Usch, så jäkla ohälsosamt men jag orkar inte mat. Mår så illa. Orkar liksom inte ens tänka på det. Och jag tänker annars alltid på mat och hunger- och mättnadskänslor.
C: Jag hoppas att du säger till om du nu är arg på mig? Om du tycker att jag sviker. Jag menar inte att svika. Tänker också att jag inte riktigt borde höra av mig till dig? För jag vet faktiskt inte om du ens vill det. Och jag vill inte störa eller förstöra. Tänker att du säkert läser här om du tycker att det känns värt det. Och tänker att du säkert undviker det om du behöver det.
 

Trasseltrubbel

Kategori: Allmänt

"Som att du tycker att det är häftigt eller något att hänga med sådana"
 
Nej Erik. Och jag blir faktiskt ledsen när du säger så. Men det vågade jag inte säga är klart. Istället gick jag upp till mig och nu gråter jag lite. 
 
Jag tänker hela tiden på hur fan jag ska bete mig. Hur jag ska dra mig ur. Hur jag inte ska bli inblandad. Och så säger min vän att han tror att jag tycker att det är häftigt. Jag blir förödmjukad. Och naturligtvis säger han också att han aldrig vill bli omnämnd i dennes sammanhang. Inte heller vill han bli inblandad på något vis. Nej. Du ska inte bli inblandad. Det är jag som är inblandad om du inte märkt det och jag får självklart skylla mig själv. Min naivitet. Och min vilja att låta alla delta. Mitt intresse för människor och mina svårigheter att avvisa. Sen första gången killen med besvären var här så har jag hållit honom på avstånd genom att inte ha kontaktat honom. Har bara svarat på meddelanden eftersom att jag inte tycker att man får ignorera någon. Sen bjöd jag med honom i lördags eftersom att han hade frågat om vi kunde göra något snart. Det blev inte bra och då får det räcka nu. För jag tycker inte "att det är coolt eller häftigt". Jag tycker att det är hemskt. Tragiskt. Sorgligt. 
 
Jag är korkad. Ledsen och besviken på mig själv. Allt blir fel. Jag tror även att jag gör andra besvikna och ledsna just nu. Fan också. Now what?! Red ut din röra. Allt börjar med D-pojken. Och jag fortsätter med röran på grund av honom. Kan inte begripa varför. 
"Är du kär i honom?" frågade Kristin. "Jag vet inte", svarar jag. För jag vet faktiskt inte. Jag är inlindad, förtjust och konstigt "besatt". Det är inte att vara kär. Jag funderar på att gå i ide. Vill så gärna bort från allt skit just nu. Vill ägna mig åt människorna som är genuina. Gå tillbaka i tiden. Ångra mig. Vill cykla till Magda och stanna där. 
 
Jag måste bort. Jag måste åka någonstans. Jag klarar inte att vara kvar i mitt eget liv. Jag mår illa. Så jäkla illa. Aj. 
 
Är det nu det händer? Är det nu som jag börjar bevisa hur dålig människa jag egentligen är? Är det nu som jag hittat vart jag verkligen ska vara? På botten, nere i skiten. Med andra korkade människor som gör korkade livsval. Med alla andra drägg. Är det nu jag tänker hitta hem till det skit jag alltid trott mig tillhöra?

Hoppa hit hoppa dit

Kategori: Allmänt

Tänker att jag borde göra något. Försöker spela in musik. Går mellan köket och soffan. Öppnar kylen, stänger den igen. Brer mackor. Tar en tugga. Ångrar mig. Backar bort från mackorna och sätter mig i vardagsrummet igen. Har målat lite vitt i toaletten tidigare. Minns inte om det var en eller två gånger. 
Livet hånskrattar åt mig. Jag är väldigt dålig på att leva just nu. Jag har ingen lust. Just för att det är för svårt. Och jag orkar inte bry mig just nu. Orkar inte bry mig om någonting som har med mig själv att göra. Skiter i vilket. 
 
En ny bekantskap var med mig på fest i lördags. Han gick på något. Och försökte sälja till en av mina vänner. Fullkomligt oacceptabelt. Jag håller inte på med sådant och inte mina vänner heller och ingen ska behöva utsättas för att anpassa sig till någon som inte har koll på läget. Jag har tagit det med honom. Sagt rakt ut vad som gäller. Sagt rakt ut att det inte är okej. Känner mig respektlös gentemot mina vänner. Hade jag haft bättre koll den kvällen så hade jag tagit honom därifrån och följt honom hem. Han var inte otrevlig på något vis men jag vill inte att någon ska tvingas vara illa till mods. Jag blir ledsen. På mig själv. På min naivitet och respektlöshet. Han hade en chans. Han tog den inte. Han sumpade den. Finns inga ursäkter. Varken för honom eller för mig som inte genomskådade det i stunden. Och nu måste jag komma fram till hur jag ska hantera honom. Jag tänker inte vara med honom när han är påtänd. Jag vill inte vara inblandad i sådant skit. Och jag kan inte under några omständigheter tvinga in mina fina vänner i sådant. En annan sak om han sköter sig. Samtidigt gör det så jävla ont i hjärtat att förskjuta människor. Men jag ska vara tydlig. Så länge drogmissbruk finns med i bilden tänker inte jag vara med. Han är en fin grabb. Med en trasig själ. Och jag lider verkligen med honom.
 
Duktig flicka blir smutsig flicka. Precis så känns det. Jag smutsar ner mig och säljer mig på alla håll och kanter. Snärjer in mig. Leker farliga lekar, tänker konsekvensfritt. Tar risker och skiter i hur det går. Tänker inte, agerar bara.
 
Att bli såld känns bättre än att inte få vara med alls. Knullad är bättre än ingenting alls. 
 
Ni märker hur jag hoppar från tanke till tanke. Byter ämne. I huvudet och i skrift. Bara flyter med. Sorgen ligger i. Ständigt. Lullar runt. I en liten dimma. Lever på yoghurt och mackor och kaffe med mjölk och grädde. Ingen ordning. Saknar B. Har fortfarande inte umgåtts med henne på jättelänge. Och jag behöver henne. Massor. Som vanligt med mig. Behöver och kräver. Behöver och kräver. Känner mig totalt ensam. Som att jag förskjuter alla mina fina. Gör jag det? Jag borde inte göra det. Jag mår så jävla illa på mig själv och mitt liv. Så trött på mig själv. Illamående illamående illamående. Ska vi måla toaletten? Ska vi gråta? Jag vill gråta. Vart är famnen jag saknar? 

Psykologen och jag

Kategori: Allmänt

- Du är naiv.
 
- Jag vet.
 
Är man mindre naiv om man är medveten om det? Känns som att det borde vara så? 
Jag tänker på allt och på inget. Försöker att stå stilla. Stilla. Stadig. Darrhänt. Svårt att känna sig stadig när man är darrhänt. Sovit tio timmar i sträck. Är ändå så vansinnigt trött. Sitter. Tittar ut i tomma intet. Fäster blicken på just ingenting.
 
- Varför är du inte försiktigare med dig själv?
 
- Jag vet inte. Jag tänker inte så. Tänker varken att jag är försiktig eller oförsiktig.
 
Springa spring springa. Jagad jagad jagad. Springa springa springa. Jagad jagad jagad. 
 
- Du förtjänar att vara med någon som du vill ha sex med 
 
Vi pratar om D. Träffade honom i fredags kväll och i söndags förmiddag. Vi låg. Men bara på söndagen. Hon frågar om jag ville ligga med honom. Jag har inte tänkt så heller. Men det ville jag faktiskt inte. Inte på det sättet som vi ligger. För mig är sex otroligt personligt och jag har svårt att "ge mig själv" till vem som helst. Jag vill lita på människan jag ligger med. Jag vill känna mig omtyckt och trygg. Han får mig inte att känna så. Jag har sex bara för hans skull. Aldrig för min egen. Vi ligger för liggandets skull. Jag hatar att ligga för liggandets skull. Jag vill inte ha honom så. Om jag vill vara med honom så vill jag prata. Prata och bara vara. Lära känna. Vara nära - absolut, men inte ligga. Inte förrän jag känner mig trygg. Inte konstigt att jag känner mig såld. Inte konstigt att jag går runt med ett konstant illamående. Jag är så himla dum ibland. Och inte fasen vet jag hur jag ska slingra mig ur denna soppa som jag lindat in mig i. Kan inte släppa, men vet att jag kanske borde. Jag får skylla mig själv. Dumma lilla korkade flicka. Funderar på att sälja mig till honom igen innan han drar på fredag. Fan också. Vill ju faktiskt det. Samtidigt som det enda jag vill är att bara bli respekterad och omtyckt. Inte knullad.
 
 

Vitt mot vitt

Kategori: Allmänt

Grannpojken skulle ha en kompis i sin soffa inatt. Jag som ville gå ner och krypa ner bredvid honom. Det är inte roligt med kvällar då man längtar efter och hoppas att sömnen ska bli evig. 
 
Mackor och mjölk ger vita spyor. Känns konstigt med vita spyor när man känner sig svart inuti. Att äta vitt ger vitt i toan. Känns finare på något vis. Vill egentligen fortsätta men jag åt bara två mackor och ett glas mjölk. Så nu går det inte att fortsätta. Orkar inte igen.
 
Spytårar är inte riktiga tårar. 
 
"Men alltså har du ens fortfarande bulimi? Alltså så att du kräks?"
Det skär. Tvinga mig inte att påvisa något jag knappt orkar ta i. Tvinga mig inte att försvara. 

Leka med elden

Kategori: Allmänt

Jag har ett konstant illamående. Som att jag vill kräkas på mig själv ungefär. Kräkas på allt jag gör, alla val jag tar. 
Det är så svårt. Och jag gör så mycket som egentligen kanske är fel just nu. Vill landa men kan inte hitta någon landbana. Det gör ont. Och känns förkrossande. Klämmer ihop allt och alla, vill åstadkomma sådant som inte går att åstadkomma. Min hals kliar och det sticker bakom ögonen som i vågor för att tårarna vill komma ut. Känner mig som en svikare. Allt är för svårt. Och jag förstår inte riktigt vad jag håller på med. 
 
Samtidgt har jag en känsla av att vara såld. Som den billigaste människan man kan finna. Ovärdig.
Jag somnade halv åtta igår kväll. Vaknade några gånger på natten men kom inte upp ordentligt ur sängen förrän vid 13.15. Hela min kropp var kola. Mitt huvud var kola. Som att jag var påverkad av något som inte alls gjorde mig välfungerande. 5 missade samtal från jobbet. Ett meddelande på telefonsvararen. "Hej Iza, undrar bara vart du är, du skulle ha börjat jobba klockan 11". Rör mig som i slow motion. Vet inte vart jag ska gå. Vet inte vad jag ska göra. Allt snurrar. Jag mår illa. Jag vill gömma huvudet i sanden. Vad i helvete håller jag på med!?
 
Cyklar till jobbet. I normalfart. Det går inte att öka takten hur mycket jag än försöker. Trots att jag brukar kunna vara snabb... Superstressad på jobbet. Försöker att tänka klart men allt är så suddigt. Häller i mig cola light och kaffe. Hoppas på en förbättrad kropp och hjärna. Fungerar till viss del... Jag springer runt som ett jagat djur. Måste göra någon nytta.
Ringer mamma. Hon hör hur borta jag är. Det syns på hela mig och lyser igenom även i telefonen.
 
- Mamma. Jag somnade halv åtta igår och jag har bara stängt av mobilen när den har ringt (för i sanningens namn såg jag första samtalet från jobbet vid 11.13 men jag orkade bara inte. Allt var för suddigt och för smärtsamt) och sen vaknade jag 13.15 och får då veta att jag skulle ha börjat jobba vid 11. Min hjärna fungerar inte. Och allt är så rörigt. 
 
- Ojdå, Iza. Vet du, det blir för mycket för dig allting. Du klarar det inte och du klarar inte att bromsa dig själv. Den enda som får ta smällarna av allt är du själv. Så nu måste du låta mig vara inkopplad ett litet tag. Så att jag kan hjälpa dig.
 
Smärtsamt medveten om att hon har rätt. Känner själv hur jag slirar och att jag verkligen inte orkar. "Jag får hjälpa dig med allt vad det kan vara ett tag framöver. Och det är viktigt att du får din matlådor". För i helvete. Dumma matlådor. Matlådorna vill jag verkligen inte ha för jag äter inte vanlig mat just nu. Och rutiner har jag inte haft på sjukt länge. Jag har fyra matlådor i min kyl som är ett par veckor gamla. Jag orkar inte ens titta på dem. Än mindre ta hand om dem. Jag bara låter dem vara. Låtsas att de inte existerar.
 
Illamåendet är med mig. Jobbar till 21. Har ett par nycklar till en killkompis som han glömde i lördags. Säger att han kan möta upp mig när jag är ute och käkar med två av mina brukare. Han kommer. Han är trevlig. Och jag hade tänkt snacka med honom ordentligt. Men konserten i parken som vi skulle titta på hade redan börjat och han skulle iväg och rida. Så jag får ta det nästa gång. Dumt - för jag ville ta det idag. Vill inte gärna åka hem till honom eller bjuda hem honom ensam till mig. Vill inte sända ut fel signaler. Ska tydliggöra att vissa beteenden inte är okej och att han måste anpassa sig till olika miljöer för att kunna vara med och leka. Ska fråga frågor och få svar. Sen ska jag även höra av mig till dem som av honom blev illa berörda i lördags. Tydliggöra även för dem vart jag står och hur jag ser på saker och ting. Hatar krockar. Hatar tragiska människoöden. Hatar min maktlöshet och min otillräcklighet. Blir ledsen över att negativa känslor ska skapas och blir ledsen av att man inte ärligt kan komma till mig och säga till om det finns något jag kan göra. Blir ledsen av icke-acceptans. Men blir också ledsen av missanpassning.
 
En annan kompis skriver till mig på kvällen på facebook. Inte träffat honom på flera år och har aldrig haft en när relation till honom personligen. Han vill att jag ska följa med honom och gymma imorgon bitti. Jag känner mig världssämst som inte gymmat på hur länge som helst och tänker att det kanske vore bra. Han är personlig tränare. Jag är en tjockis. Han vill ses klockan 10. Jag är ju så trött! Vill sova. Lämnar filmkvällen som jag har med grannen och två av hans vänner (som jag för övrigt aldrig har träffat förut och som jag gärna hade gett ett bättre första intryck). För nu har jag lovat bort mig till 9.45 imorgon bitti. Skit också. Nu vill jag gråta. Han är PT och jag har inte klivit in på gymmet på månader och jag är otränad och tjock. Och trött. Och så har jag lovat att vara hos Sandra klockan 11. Vilket betyder att jag måste förskjuta Sandra-träffen. För att sen vara hos K kl 14. Jag bara rör till det hela tiden. Slänger i mig två mackor. Vill forsätta. Smöret tar slut. Orken tar slut. Kan man kvida i sängen en stund? Jag ångrar mig. Kan inte träna med Anton imorgon. Kan inte säga nej. Säger jag nej till fel sak om jag säger nej till honom? Varför är jag inte mer än såhär? Varför är jag inte bättre? Mår ännu mer illa. Bränner bakom ögonlocken. Håller emot. 
 
Måste försöka ta snacket med den där killkompisen imorgon. Det känns viktigt. Sen har jag inte hunnit träffa två av mina favvopojkar på länge. När ska jag hinna dem? Jag vill hinna med dem. GRÅTEN i hjärtat och i själen. Iza. SLUTA UPP MED GNÄLLET. Iza. JAG HATAR DIG OCH DIN SVAGHET.
 
Saknar D. Som garanterat inte saknar mig tillbaka. Vill krypa in i Eriks famn. Ångrar att jag lämnade filmkvällen. Får man gå tillbaka? Jag är så ledsen hela tiden.