Jag gör ont nu. Inifrån och ut gör jag ont. Jag tänker massor. På människor. På smärta. På sorg. På besvikelse. På otillräcklighet. Positiva tankar Iza!! Annars kommer man ingen vart! Men jag vet ju inte hur? Om livet gör sig påmint så vet inte jag hur jag ska gå till väga för att skjuta undan de funderingar och känslor som ramlar över mig.
Jag har inte "skött mig" idag. Inte ens lite. Började med godis och avslutande princip med godis. Allt man kan tänka sig däremellan. Jag är mätt och äcklad av mig själv! Blä. Ska försöka sova. Snart.
Ordlös skapar inga inlägg. Har inte haft tid (?), ork (?), behov (?) av att samla tankar i ett dokument för allmän beskådan. Men nu har jag några minuter över. Fast jag skulle nog fortfarande kalla mig relativt ordlös.
Förkyld är jag. Jätteförkyld och det känns inte alls särskilt roligt. Speciellt inte med tanke på att jag och några av mina absoluta favoritpärlor ska ha roligt ikväll. Dricka sprit och skaka rumpa. Pussas och kramas. Dumma förkylning.
Ska strax bege mig till jobbet där det blir påskbord. Som jag och Ulla ska laga till :) Det blir mysigt. Sen hem igen och fixa till mig lite... GLAD PÅSK
Vaknad ganska tidigt idag. Första gången på länge. Åkte och tränade på gymmet direkt på morgonen. Lite Celsius och en banan, löpband, rumpa, mage, armhävningar. Har dåligt blodtryck och var nära att svimma både en och två gånger. Men skönt att komma iväg iallafall.
Frukost när jag kom hem vid tio: råggröt med kesella.
En snabbis på stan och mellis, svart kaffe och päron, på jobbet. Lunch vid 12.30 och sen höll jag mig i schack och balanserad till typ nu. Kaffe med mjölk och ganska rejält med nötter och torkad frukt (ett dricksglas typ). Så nu är jag nöjd. Men lite orolig. Oroar mig för lite allt möjligt. Tröttheten; kommer jag att klara den??? Jobbar hela helgen och ska dessutom antagligen ut på lördag. Plus besök ikväll. Plus att jag vill vara fin. Men jag ska tänka positivt. Hjälper mig knappast att tänka "oj, vad stressigt det kommer att bli". Ska istället tänka "oj, vad roligt det kommer att bli!"
Har haft en bra dag! Är gladare än jag varit på ett tag. Skrev jag att jag gått upp i dos? Äter antidepp. Fluoxetin. En dos på 60 mg som ska kunna hjälpa vid hetsätning. För ett par månader sedan sänkte jag (på eget bevåg) dosen till 40. Tyckte att jag förlorade "kontrollen" som matfixtrixet innebär. Men blev ganska deppig. Och självhatet ökade igen. Så för en och en halv vecka sedan ökade jag igen. Det KÄNNS. Skillnad... JAJAJA!
Dessutom tränat idag. Äntligen. Varit sjuk ju. Men nu är jag lite mer på banan igen. Yippieyey!
För att en dag kan innehålla massor. Den kan innehålla glädje. Den kan innehålla sorg. Min har idag börjat ganska dåligt. Mitt matschema går åt pipsvängen även om det idag var helt "okej". Började med frukost. Som
Blev till typ tre frukostar. Inte så bra. Sen mys med en kär vän. Svart kaffe och sällskap piggade upp mig. Sen var jag iväg till en kompis och hennes förtjusande treåriga dotter. Otroligt mysigt. Där åt jag en bit kladdkaka (hon hade bakat och jag vågade inte vara ohyfsad och säga nej, känner henne inte tillräckligt väl). Mer svart kaffe...
Sen vidare till en annan vän och hennes 7 veckors bebis. Jag fick hålla det lilla livet. En underbar flicka som var så mjuk och härlig. Fram till hit var allt tipptopp. Sen kom jag hem vid 19. Åt en matlåda, en apelsin och ett glas mjölk (som planerat). Sen - trötthet skulle hängt med grannen men det blev inget. Känns lite trist. Och så ockuperas tyvärr mina tankar av grabben som klev in i livet för att sen försvinna lika fort. Den fina som jag inte förtjänar. Den snygge som är för snygg gör mig. Den rolige som är för rolig för mig. Han var med en stund. Sen ville han inte mer. Tre månader sen och ändå sitter han kvar :( Låt mig vila nu. Jag orkar inte somna med en känsla av misslyckande. Ire idag igen.
Jag är tom och sorgsen i detta nu. Inget mer att säga. Måste blunda. Sova. Avsluta känslan. Står inte ut med vakenheten och medvetenheten om min existens.
Nu har jag ätit mitt eftermiddagsmellanmål. Två LowCarb mackor med bregott samt kaffe med röd mjölk. Humöret fortsätter att vara stabilt och jag ska nog gå igenom denna dag fläckfri... Fingers crossed.
Det är som om jag består av två avskilda delar. En sprudlande, trygg, stabil och hoppfull och en liten, svag, trasig, förtvivlad. Det var länge sen jag träffade den förstnämnda. Den lilla ettriga självhataren har varit i full gång på senaste. Men idag är jag lite mer på banan igen.
Känner mig tacksam, hoppfull, stark. SJÄLVTILLIT. Åtminstone lite. Lite är MYCKET mer än inget.
Jag är tacksam för alla fina människor jag har omkring mig. Mina vackra vänner. Deras enormt vackra inre som jag inte kan få nog utav. Det inspirerar mig - ger mig hopp. Jag känner privilegierad. Stolt. Älskad. Behövs. TACK FÖR ATT NI FINNS.
Nu ska jag försöka med mina matrutiner igen. De som ska friskförklaring mig. Frukost - check! Mellanmål - check! Lunch -check! Bara mellanmål, middag och kvällsmål kvar. Det klarar jag. Blir lite rädd men jag klarar det. Heja mig.
Hur vet man om man tappar greppet? Jag hoppas att jag bara är för trött. Jag är trött. Jag har sådant starkt självtvivel just nu. Jag tror att det är kört för mig? Jag känner mig så jävla ful. Och ovärd. Varför gör jag det? Och så vet jag inte vem jag borde prata med. Vem tycker du att jag ska prata med? Jag känner hur törstig jag är på bekräftelse. Som att jag aldrig kommer att kunna vara hel utan att veta att jag är bra i andras ögon. Vem kan ge mig ett bra och sant svar? Vem har ens lust att prata med någon som är så liten inuti? Otroligt oattraktivt. Vem gillar någon som inte gillar sig själv? HUR SKA JAG KUNNA KÄNNA ATT JAG "RÄCKER" NÄR JAG VET ATT JAG INTE GÖR DET!?!? Jag är för ful och för konstig för allt det här. Och det är ingen "sjukdom" som talar. Det är sanningen. Och frågan är bara hur jag någonsin ska kunna acceptera det? För jag vill inte vara såhär. Jag känner mig helt fast bakom något fult och icke-älskvärt. Hur löser jag det här? Jag fattar inte hur jag ska kunna leva med mig själv när jag är så mycket som jag inte vill vara.
Och ångest. Vad är? Vad är inte? Vem är jag? Vad vill jag? Vill jag överhuvudtaget? Jag orkar inte med mig själv just nu. Jag förstår inte vad jag håller på med. Förstår inte.
D. Är det du som bidragit till detta? Du har fått mig att känna mig krossad. Totalt ovärd, inte bara i mina ögon utan även i dina. Hur får jag veta vad jag är värd? Hur vet man om är det?
Hemma. Äntligen? Ja. Äntligen. Det har varit en lång dag. Slitsam dag. Jag ville egentligen inte åka - bävade inför att under sju timmar sitta i ett trångt utrymme med min mamma. Ville inte bli pressad på en massa matfrågor.
Jag sitter för nu och funderar på om jag ska fortsätta/påbörja ett matmaraton eller om jag ska låta bli. Jag ska försöka låta bli. Jag ska försöka återgå till planen. ÄTA NORMALT. Försöka återgå till rutiner. Frukost, lunch, middag och två mellanmål och ev kvällsmål. Som vi har bestämt. Som jag har lärt mig att jag borde. Jag har frångått mitt "matschema" sedan nyår i princip. Inte bra. Så nu går vi tillbaka till matlådor. Mamma lagar matlådor åt mig. För jag klarar det inte själv. Hur gammal jag är? 23. Jag vet. Patetiskt.
Jag har sovit som en kratta. Känt magen som en påklistrad boll. Som jag vill skära av. Men det går ju inte. Heldagsprojekt - hjälpa bror att flytta idag. Klockan ringde 6.30 och sen en fyra timmars bilresa med mor. Som jag helst inte vill umgås med just nu. Men det går helt okej. Kaffe med en skvätt grädde i och en banan till frukost. Håll i det här Iza. Idag ska du INTE hetsa. Inte inte inte. Du vill inte vara en tjockis. Du vill inte vara en äcklig fetknopp.
Jag lever, som de flesta andra, ett liv med upp- och nedförsbackar.
Är idag 23 år och efter mer än 10 års minst sagt krystad relation till mat och kropp försöker jag nu hitta någon slags utväg... Just det. Har tydligen en bulimidiagnos också. Men vet inte om jag verkligen ser mig som en "bulimiker" (steg 1; acceptera att du har bulimi)
För er som vill maila finns jag på
[email protected]
Jag gör mitt bästa att svara på allt mellan himmel och jord. För jag vet hur jobbigt det är med ensamheten och hur mycket man kan uppskatta uppriktiga ord från en medmänniska.
