Äntligen sköljer lugnet över mig. Äntligen kan jag tänka lite klarare. Äntligen är jag inte längre lämnad ensam i mitt alldeles bäcksvarta stormiga hav.
Jag försökte att ta mig ur med hjälp av andra. Men det gick inte. Jag behövde mer draghjälp än vad som var möjligt att få. Så jag hjälpte mig själv istället. På det sätt jag alltid "hjälper mig själv". Idag krävdes det mycket för att lugnet skulle slå till. Och jag är ytterst tacksam för att jag nu nått ett känslofritt, lugnt tillstånd. Tillvägagångssättet var (är) visserligen kanske inte så bra för mig, men att gå från svart till mer avstängt är så oerhört skönt. Så jag är tacksam. För dagen har varit helvetisk och jag har verkligen bara önskat att allt ska ta slut.
Allt för nu
Trött och extremt svullen. Inte varit uppe på hela dagen. Jo, runt 12, 13 för att svulla lite för att sedan kunna fortsätta befinna mig i dvala. Jag är ledsen och tom. Det är allt för nu.
Idag
Idag har varit befriad från hets. Befriad från tankar om hets, mat och kropp? Nej. Optimal och hälsosam matmässigt? Verkligen inte. Följt matschemat? Haha, vilket matschema!?
Sov i princip fram till 15-snåret. Förflyttade mig vid 9-snåret från Eriks säng till Carros. Halvsov i båda sängarna. Vilade. Från vakenheten och från tankar och trötthet. Väldigt skönt.
Sen har jag varit iväg på personalfest. Jag och mina tanter har druckit vin, ätit mat, druckit kaffe och kedjerökt. Det var riktigt mysigt. Fast jag kände mig ful. Fast jag egentligen inte orkade och fast jag både en och två och tre gånger övervägde att ringa och säga att jag fått magsjuka och kaskadkräktes och därför inte kunde komma. Men bland tanterna kunde jag sträcka mig mot chipsskålen nästan utan att skämmas. Framförallt utan att vara rädd att fastna i den. Brukar riskera att i tanken fastna i chipsskålen om jag en gång sträckt mig mot den. Då får jag stor del av kvällen fundera på huruvida jag kan sträcka mig igen. Vem som tittar. Hur mycket de andra äter. Hur mycket jag har ätit under dagen. Hur mycket det låter när jag tuggar. Ja, ni fattar...
En bra dag. Jag ska sova. Den ska sluta bra. Den måste sluta bra.
Mitt liv
Det är att blotta sig. Mitt skrivande är extremt personligt (privat?) och det är som att visa det lilla och det hemliga. Det svaga och det sköra. Det är väldigt tufft. Läskigt, känsligt, utelämnande.
Ni vet om min skam. Och att belysa det svagaste, och att ge en del av mig som jag inte vill ska existera såhär mycket plats, är väldigt dubbelt för mig. En hatkärlek. Jag tycker om att få ha ett ärligt forum. Jag tycker om att ge mig själv friheten att faktiskt låta mig skrika, gråta, vara ledsen, visa uppgivenhet, sätta ord på de känslor jag alltid drunknar i. Allt det där fula... Men att ta den platsen skapar också skuld. En oerhörd skuld, skam och emellanåt ånger. En känsla av att vara dödsjobbig, krävande och irriterande. En känsla av att få människor att vilja ta avstånd.
Det skapar även ilska. Jag blir oerhört arg av olika anledningar. Dels blir jag arg över hur mitt liv ser ut. Över hur styrd och störd jag är av "ytligheter" (eller har det ens med utseende att göra egentligen? Jag är inte så säker...). Också över hur ensam jag känner mig. Oförstådd och ensam. Osäker på om någon orkar och vill förstå. Rädd att jag tar en plats jag inte förtjänar. Rädd att bli gömd och glömd och undviken.
Känslan för nu
Jag är väldigt ledsen och arg idag. Det är allt jag har att säga.
Min övriga dag
Jag har haft en ganska bra dag idag. Hela första halvan var riktigt bra förutom att jag kände mig disträ - lite bortkopplad. Och man ska vara glad och tacksam för det! Jag ÄR glad och tacksam för det. Vet egentligen inte när det vände. Vet inte ens om det vände. Jag mådde faktiskt inte särskilt dåligt. Det har jag inte gjort på hela dagen. Bara lite sorg sådär som jag kan ha. Ingenting mer med det. Men det blev ju som det blev iallafall...
Jag var modig. Tror jag. Men modet gjorde mig ingenting gott. Tvärtom blev jag än mer nedslagen och kände mig än mer ledsen, äcklig och misslyckad. Grannen frågade om jag ville följa med och lämna hans jobbil. Detta efter mitt snedsteg (okej, jag skriver det för att göra det tydligare; efter min hets). Jag sa att jag kunde göra det men sms:ade också att jag var lite nere och berättade vad jag hade gjort.
"Är det någonting du vill berätta?" säger han när vi åker iväg för att lämna bilen. Han tror nämligen att det är någonting som har hänt. Alla tror alltid att det "har hänt något" när man är lite nedstämd.
"Nej, det finns ingenting att berätta" svarar jag.
"Okej"
Ingen vågar. Jag förstår att man inte vågar. Jag förstår att man inte vill ta i det. Men det lämnar mig i ensamhet. Det lämnar mig med en stark känsla av att inte bli förstådd. Inte lyssnad på. Tolkar det som att man inte bryr sig. Ingen vågar ta i sådant som är svårt. Sådant som gör ont. Det är lättare att blunda. Så brukar jag också göra. Men saken är den att så länge man blundar för någonting så försvinner det bara tillfälligt. Det försvinner bara så länge ögonen hålls stängda. Sen är det tillbaka.
Jag gick upp och fortsatte efter en film på SVT1. Det blev helt enkelt för jobbigt. Jag kände mig kränkt. Och äcklig. Löjliggjord, bortgjord, dålig.
"Är det någonting du vill berätta?"
Ja. Jag behöver stöd och draghjälp. Jag behöver vara helt säker på att du verkligen vill lyssna annars kommer jag aldrig att klara av att prata. Och en enkel, öppen fråga gör mig inte övertygad. Det är för svårt och för stort för mig. Jag behöver mer hjälp än så. Jag kan inte ta den platsen jag ibland kanske skulle må bättre utav. Jag kan inte prata förrän jag är säker på din omtanke. Inte förrän jag är säker på att du orkar att hålla ögonen öppna. Jag vill inte tvinga någon att lyssna till mina tröstlösa känslor och handlingar. För den som inte orkar ska inte tvingas belastas.
I min Konsumkasse
4 bananer
müsli (crunchy banana chocolate)
bröd (skogaholms "fröfria")
kesella vanilj
lösgodis (halvt kilo)
ballerina "mumsbit"
rysk yoghurt
spraygrädde
1 l röd mjölk
0,5 l glass
5 dl vispgrädde
honungsyoghurt
(Stor Loka vattenmelon som jag hade köpt innan och bregott har jag hemma. Annars är detta nästan alltid med på inköpslistan)
Jag är ordlös. Vad ska jag göra nu?
Jag var så trött. Ringde mamma och ville att hon skulle förklara för mig varför min hjärna inte ville fungerar. Varför jag bara var orsakslöst låg. Hon var på promenad med en kompis när jag ringde. Hon ringde upp senare. Sa att jag nog behövde sova. Men jag har sovit massor. Hon sa att jag behöver nog sova mer. Och vara ensam. Bara vila med mig själv i soffan framför tv:n. "Du är i relation hela tiden, du blir trött av det". Hon har rätt. Jag blir trött av att vara med många olika människor som byter av varandra. Men det ger mig även periodvis massor av energi.
När mamma säger att jag ska åka hem till mig och vara ensam och se någon bra film i sängen så vet jag att det aldrig kommer att räcka. Jag vet att jag behöver mer för att slappna av. För att uppnå ett fullkomligt lugn behöver jag en fylld matkasse. Tid. Mörker. Tv. Ensamhet. Det är ju just därför som jag drog mig för att "vila". Vi la på. Jag funderade på om jag skulle sms:a henne och säga sanningen. "Mamma, om jag åker hem nu så vet jag att jag kommer behöva köpa med mig massa skit för jag klarar inte att ensam bara vila framför tv:n. Inte idag iallafall. Så jag vet inte hur jag ska göra. Hur ska jag göra?". Men jag orkade inte. Orkar inte ta med henne. Orkar inte göra henne ledsen. Hon vet ändå inte hur hon ska reagera. Hon tror att det går bra för mig och det kan hon få fortsätta tro. Det känns bäst så för hon förstår ändå inte. Förstod hon så skulle hon veta att det går långt ifrån lysande.
Jag kände mig nöjd och lugn. Som ett "äntligen". Jag hade inget hetsbehov. Ville mest äta dåliga saker med mig själv framför tv:n. Fyllde min varukorg. Skammen i affären var inte så stor för jag hade inte adrenalinet igång. Den jagade hetsblicken var inte påslagen. Jag gick till kassan. Lade upp varorna i en ordning så att det skulle se relativt "normalt" ut. Bröd, bananer och müsli och yoghurtar kan tas för frukost. Varva det lite snyggt med godis, kakor, glass och grädde. Inte helt uppenbart.
"Har du provat den här?" säger den rara tjejen i kassan och pekar på min banan- och chokladmusli.
"Nej, det har jag faktiskt inte (och det har jag faktiskt inte. Många andra men inte den) men den är säkert god. Jag gillar både banan och choklad. Men den är ju inte så nyttig kanske. Mest socker. Fast jag handlar inte särskilt föredömligt i övrigt heller idag" svarar jag käckt med ett leende. Var jag tvungen att förklara mig? Jag håller mig lugn. Fortfarande avslappnad.
"Man lever bara en gång, återkom gärna när du provat den!"
"Absolut" svarar jag och ler tillbaka. Packar snabbt ner varorna så ingen annan ska hinna se vad jag handlat.
"Ha det så bra!" säger jag till tjejen som ler sitt största leende. Hon kan inte ha förstått. Sicken tur.
Någonting hände på vägen hem. Jag som skulle äta under relativt kontrollerade former gräver i påsen innan jag kommit hem. Slänger av mig skor och tröja och trycker i godisbit efter godisbit. Fortsätter. Tuggar samtidigt som jag drar ner persiennerna. Tuggar samtidigt som jag slår på tv:n. Tuggar samtidigt som jag packar upp min matkasse. Fortsätter. Så blev det med mitt i huvudet uppmålade lugna, "mysiga" ätande. Fan. Skålar töms. Godispåsen sjunker.
Jag som var så otroligt trött. Tröttheten försvinner när jag ägnar mig åt det jag gör allra bäst. Hetsblicken slås på och tuggandet är frekvent. Bara jag och maten och friheten.
Stoppar mig ganska snart. Det här blev inte som jag hade tänkt. Fingrar i halsen, gegga i toan. Bra Iza. Du stoppade dig iallafall. Det var bra. Annars hade du forsatt tills ingenting fanns kvar. Jag blir ledsen.
Snurrigt och svårt
En barnvaktsförfrågan fick mig att kliva upp. Fick mig att kliva upp tidigare för att jag skulle hinna med det jag i mitt huvud hade planerat. Mamma ringde. Frågade om jag kunde möta upp henne på en fika. Jag tog min chans att avstyra mina planer. Mötte henne, drack en cola light och en halv osötad islatte. Det är vad jag fått i mig. Mår illa och är snurrig och är trött. Men B har ingen mat hemma. Och jag står inte ut med tanken på att hon inte ska äta mer än typ gröt till middag. Speciellt inte med tanke på att jag fått en redovisning på vad hon idag har ätit. Det var undermåligt. Hon frågade vad jag hade käkat. Obehindrat ljög jag ihop något som lät rimligt och föredömligt.
Sa att jag kunde gå och köpa thaikäk till oss - För hon måste ju äta en ordentlig middag!!! Så nu sitter jag och väntar. Vill inte äta. Men funderar på om illamåendet och tröttheten då skulle lindras. Jag har ätit så mycket nu två dygn i rad. Jag borde verkligen rensa mig under några dagar. Måste lista ut hur jag ska bete mig. Måste fundera vad som får mig att må bäst. Vad som är smartast. Jag har tid. Tills maten är klar och under promenaden tillbaka till henne.
Smider planer
Vet precis vad jag vill ha. Men har ingenting här. Det jag hade tog jag slut på inatt. Min lista är lång, längtan är stor. Men jag kan inte gå utanför min port. Jag kan inte resa mig. Kan inte hålla ögonen öppna. Måste sova.
En disträ morgon
Nej men hej. Det är dags att vakna nu. Nej! Sov inte vidare. Jag vet att du vill men det blir inte bra. Du vet att det inte blir bra.
Jag är ett gäspande flickebarn med en mage som är rund och hård som en boll. Jag förflyttar mig från säng till soffa. Försöker att hitta lust eller åtminstone lite ork till att resa mig upp. Borde resa mig upp. Så mycket jag borde göra. Räkningar ska betalas. Mina antidepp är totalt slut så jag borde verkligen klä på mig och gå till Apoteket. Men mitt ansikte är så tjockt. Mina ögon är så tunga. Jag skäms och vill inte behöva möta människor. Inte riktigt än.
IGÅR
Min fina grannpojke. Han ville ha mig närmre. Han ville att jag skulle vara lika närhetskrank som jag brukar. Lika kärleksfull och ömhetskrävande som jag har varit den senaste tiden. Men hans hand mot min kind får mig att tänka på hur tjock kinden är. Det enda jag kan koncentrera mig på är hur fettet i ansiktet förflyttas i takt med hans cirklande fingrar. Usch usch usch. Är han förvånad över hur fettbeklätt mitt ansikte är?
Dessutom känner jag mig irriterad på honom. En känsla av att han inte borde förtjäna min närhet idag. Hans händer har ju för några timmar sedan varit i någons kön. Och det får mig att känna mig äcklig. Varför vill du ha min närhet ikväll? Fick inte hennes sällskap, närhet och kroppsvätskor dig att känna dig tryggare? Nöjdare? Gladare? Var det inte precis vad du behövde? ❤ Jag är själv ingen runtknullare. Och jag vill inte att han ska få mig att känna mig som en sådan. Man får ligga hur mycket man vill. Om man gör det av rätt anledning.
Vad konstigt det här låter. En konstig relation. Men den är faktiskt inte så konstig. Han är en av mina bästa vänner. En trygghet och en axel att luta sig emot. Jag gillar hans kramar och han gillar mina. Jag vill inte ligga med honom och han vill inte ligga med mig. Han attraherar inte mig och jag attraherar inte honom. Men vi uppskattar varandras närhet. En känsla av att han förstår mig och att han bryr sig om mig. Mer än många andra. Därför påverkar han mig så starkt. Hans handlingar påverkar mig. Han måste respektera andra och sig själv. Han måste respektera mig.
Längtar tills allt är över
Jag gillar inte det jag som kliver fram när jag följer med i känsloströmmen utan att hålla emot. Jag hatar det. Det är ett jag som är svårt att tycka om. Jag trycker i mig lite till. Fast det knappt går. Fast jag inte vill. För det är det enda jag kan.
Vara där man inte vill vara. Göra det man inte vill göra. Inte känna någonting och inte förstå någonting.
It hurts. Everything hurts.
Fuck
Fuck you and everyone else.
Renovering i troslådan.
Jag gillar trosor i för stor storlek. Det får aldrig sitta för tajt. Så har det varit på senaste. Har aldrig tidigare fått ångest av att köpa trosor på samma sätt som jag (och nästan alla andra tjejer tyvärr) får ångest av jeansprovning. Men nu får jag det. Jag skäms inför expediten. Har aldrig köpt trosor över stl 36, 36/38 eller S tidigare men nuförtiden står jag inte ut om trosorna inte är rymliga. Så jag tittar uppmärksamt på expeditens reaktion när jag ska betala. Små trosor är finare. Men mitt arsle kräver fan utrymme. Viderarslet. Hur kunde rumpan bli så stor? Ja, kanske för att du ständigt äter som ett djur din idiot.
Jag måste köpa nya trosor. Det var därför jag kom att tänka på detta. Jag dödar min troslåda just nu. Plockar upp par efter par och inser att rumpan kommer behöva klämmas in i tygstycket. Inser att jag kommer att känna tyget slicka sig fast på mina feta skinkor. Kanske skulle jag till och med uppleva att det skär in i höfter och rumpa för att skapa helt otroligt osmickrande och smaklösa extravalkar.
En annan tanke som snurrar i huvudet är hur ansiktskonturerna sakta men säkert suddas ut. Hur jag upplever att hakan växer ihop med en kort och bred hals. Känslan förstärks dagar som denna när magen värker och hjärtat flyttar upp till halsgropen för att det inte får plats någon annanstans. Jag fick inte vila. Jag var inte färdig. Men nu är jag färdig. Nu ska jag äntligen få vila.
Jag börjar inse att jag har problem. Och jag börjar inse att mina problem är så stor del av mitt liv att jag inte begriper hur det någonsin skulle kunna försvinna. Jag reagerar inte. Jag känner ingenting. Inte just nu. Just nu är jag bara jävligt arg på att jag inte kan hjälpa mig och på att ingen annan tycks kunna göra det heller. Och jag är ledsen för att jag inte kan förklara för andra hur upprörd och nedslagen jag blir av allt det här. Hur tröttsam jag känner mig trots att jag egentligen har oändligt många ord och känslor och tankar som skapar ensamhet, skam och äckel. Hur dålig jag känner mig. Hur det vidrigt stora bekräftelsebehovet växer, hur jag behöver förståelse och omtanke trots ett beteende som istället oftast ger motsatta reaktioner. Jag vill inte det här. Men detta är det enda jag kan. Det enda jag har gjort i princip så länge jag kan minnas. Jag är så otroligt fastbunden i något obegränsat nedbrytande. Hela tiden, jämt, jämt. Jag vill inte. 😭
Fyra hörn och en knut
En gårdag. Idag. En morgondag.
Det är tillfällen som idag som ligger närmast hopplösheten. Närmast självföraktet. Närmast äcklet. Tror jag iallafall. Det är tillfällen som detta som tröttheten och sorgen och hatet är som värst. Det har många gånger varit värre än såhär så jag borde egentligen finna tröst i det. Och det gör jag. Men den trösten är minimal. Framförallt kan den trösten inte göra någonting åt det faktum att jag har lungor som knappt kan luftfyllas på grund av en överdrivet och osunt gödd mage. Den trösten tar inte bort mitt korta, kalla, avhuggna sätt att tala till mamma i telefonen. För jag tänker hela tiden; jag orkar inte kontakta den verklighet som har med mitt liv att göra just nu. Vill inte svara på frågan "hur mår du?" och inte heller orkar jag besvara frågan "hur hade ni det igår?". Orkar egentligen inte ens lyfta luren och säga hej. Men det gör jag. Säger att jag har mycket på jobbet just nu (för det är här jag befinner mig) och att jag inte kan prata. I korta stunder kan jag lura henne. Pratar hon med mig längre så förstår hon. Men idag avledde jag all möjlighet till genomskådning. Det har jag faktiskt gjort väldigt länge nu. Jag orkar inte att veta att hon vet.
Vi hade lite vinkväll igår. Jag och ett gäng människor. En blandad skara. Jag hade haft en känslomässigt stressig dag med flyktiga tankar och jag var för trött för att försöka få alla att trivas och lära känna varandra. Fokuserade mest på nykomlingarna. Dessutom hade jag känt mig som full hela dagen och när alkohol väl kom in i min kropp (som inte hade försätts med middag), så blev min ork till fokuserande än mindre. Och min förmåga att till de nyktra i sällskapet bidra med någonting vettigt minskade. Så jag tydde mig till dem som var ungefär på min nivå.
Jobbar dygnspass. Började 14 och går av samma tid imorgon. Sovande jour. Det kändes ganska bra i början av dagen. Jag kände mig lugn. Fick väl tre vakna timmar innan jag förstod att jag återigen skulle vara förlorad. Och jag visste att kroppen och viljan skulle kräva den kränkning som för mig är den värsta. Det totalt respektlösa som inte tar hänsyn till illamående, mättnad, smärta och svullnad. Trodde först att jag skulle kunna komma lindrigt undan. Trodde att jag skulle stoppa mig och få ett infall att mirakulöst få maten att komma upp samma väg som den kom ned. Men jag fick tydligen inte rädda mig själv idag- Idag skulle det fortsättas. Och smärtan och äcklet skulle tvingas kvar i kroppen.
Jobbar dygnspass. Började 14 och går av samma tid imorgon. Sovande jour. Det kändes ganska bra i början av dagen. Jag kände mig lugn. Fick väl tre vakna timmar innan jag förstod att jag återigen skulle vara förlorad. Och jag visste att kroppen och viljan skulle kräva den kränkning som för mig är den värsta. Det totalt respektlösa som inte tar hänsyn till illamående, mättnad, smärta och svullnad. Trodde först att jag skulle kunna komma lindrigt undan. Trodde att jag skulle stoppa mig och få ett infall att mirakulöst få maten att komma upp samma väg som den kom ned. Men jag fick tydligen inte rädda mig själv idag- Idag skulle det fortsättas. Och smärtan och äcklet skulle tvingas kvar i kroppen.
Ditt lilla äckliga fittluder. Fy fan vad vidrig du är. Fylld av fett och fylld av socker. Ingen vill se, ingen vill känna. Göm dig din feta horunge och kom fram först när du har en kurrande mage som inte fått mat på ett bra tag. Ha! Undrar om jag verkligen tänker låta dig vila nu... Tror du att du har kommit undan? Att du är klar för kvällen? Du kan ju alltid hoppas.
Den där enorma törsten som man drabbas av efter ett rejält fall har redan ramlat över mig. Den där törsten som inte på långa vägar kan jämföras med vanlig törst. Plötsligt vill kroppen (som vanligtvis inte alls är sugen på vätska) ha enorma mängder vatten. Kan det inte få räcka då? Herregud. Jag hoppas att jag får vila nu. Jag orkar inte fortsätta. Jag orkar ju knappt stå! Orkar knappt titta. Hur ska jag orka rota i skåp? Hur ska jag orka vara kreativ för att finna något som fyller till bredden? Kan vi inte bestämma att lidandet räcker för idag? Kan vi inte bestämma att vi inte ska kränka mig mer?
Du är verkligen ett misslyckande. Och så ska du gå runt och "gnälla" och "grina" nu också?! Ha! Vem fan tror du att du är? Tror du att du, som 23-åring, ska slippa undan ansvaret för dina egna vidriga handlingar? Som man bäddar får man ligga Iza. Du har gjort detta förr. Du vet vad det här går ut på. Du kan inte spela oskyldig. Du är och kommer alltid vara vidrigare och mindre värdig än de flesta andra på denna jord.
Du är verkligen ett misslyckande. Och så ska du gå runt och "gnälla" och "grina" nu också?! Ha! Vem fan tror du att du är? Tror du att du, som 23-åring, ska slippa undan ansvaret för dina egna vidriga handlingar? Som man bäddar får man ligga Iza. Du har gjort detta förr. Du vet vad det här går ut på. Du kan inte spela oskyldig. Du är och kommer alltid vara vidrigare och mindre värdig än de flesta andra på denna jord.
Sluta nu. Jag orkar inte. Jag måste samla ork till att åstadkomma det som behöver åstadkommas på min arbetsplats. Saker ska skötas. Jag kan inte ta den här kampen nu. Det räcker. Det här måste räcka. Jag gör ju för fan ont inifrån och ut, hur kan inte det räcka!?
Olika faser
Från kontroll till kontrollförlust till ännu mer kontrollförlust.
Jag vill påminna om att jag bara kan skriva utifrån mig och mina erfarenheter och allt är egentligen därför fria spekulationer som möjligen kan vara mil ifrån verkligheten. På detta forum tar jag mig relativt stort svängutrymme eftersom att jag behöver en plats där min matvärld får ta det fokus som jag inte tillåter den att ta någon annanstans. Hur det är för andra kommer jag aldrig kunna förstå i full utsträckning - ingen människas lidande eller upplevelse kan värderas och jämföras med någon annans.
"Våra anorektiska systrar" är ett uttryck som jag hört och sett bulimiker använda som alltid gör mig smått förvirrad (ständigt denna förvirring...). Tror att jag läste det första gången i "Bulimibibeln" (en fantastiskt bra bok för övrigt!) Till en början blev jag, vet inte vilket ord som är rätt, smickrad? Tänk att bli jämförd med "eliten". Med den som lyckas med det som bulimikern ständigt misslyckas med. Skönheten jämförs med odjuret och de båda anses vara systrar. Jag som tycker mig vara så långt ifrån den rena anorektikern som det går. Jag anser mig vara oren. Jag tror faktiskt inte att jag kan skriva under på systraruttrycket... Tycker nog inte att det finns så många likheter. Tycker mig se fler skillnader.
"Våra anorektiska systrar" är ett uttryck som jag hört och sett bulimiker använda som alltid gör mig smått förvirrad (ständigt denna förvirring...). Tror att jag läste det första gången i "Bulimibibeln" (en fantastiskt bra bok för övrigt!) Till en början blev jag, vet inte vilket ord som är rätt, smickrad? Tänk att bli jämförd med "eliten". Med den som lyckas med det som bulimikern ständigt misslyckas med. Skönheten jämförs med odjuret och de båda anses vara systrar. Jag som tycker mig vara så långt ifrån den rena anorektikern som det går. Jag anser mig vara oren. Jag tror faktiskt inte att jag kan skriva under på systraruttrycket... Tycker nog inte att det finns så många likheter. Tycker mig se fler skillnader.
Jag har aldrig hört en anorektiker säga "jag önskar att jag vore bulimiker" men många av oss bulimiker (inklusive mig själv) uttrycker en återkommande önskan att istället vara anorektiker. Framförallt när kontrollförlusten är som starkast. När monstret inom oss tycks styra hela våra liv och aldrig få nog. När vi är i avgrunden. Det handlar om kontroll vs kontrollförlust. Besitter man kontroll vill denna inte förloras. Saknar man kontroll så vill denna vinnas tillbaka. En bulimiker är som en deltidsanorektiker (återigen; detta är mina funderingar och åsikter och allt skrivs med stora frågetecken) som önskar att deltiden (de "bra" perioderna, de perioder så man "sköter" sig) mirakulöst förvandlades till heltid. Först då skulle verklig lycka uppnås!
Jag (och säkert flera med mig) får ibland lust att kalla bulimiker för "misslyckade anorektiker" men jag är inte säker på att det är korrekt. Det är extremt orättvist. För det är två skilda beteenden. Två skilda upplevelser som inte kan jämföras med varandra. Det är ju just denna tanke som ökar skammen. Man är misslyckad även på att vara ätstörd och självhatet och självföraktet blir på så vis ännu värre. Är det friskare eller sjukare? Den frågan borde jag inte ens ställa. Man jämför inte på det viset.
Ätstörningar börjar ofta med kontroll. Många bulimiker har en gång varit anorektiker och uttrycker en längtan tillbaka till den kontrollerande anorexin (då var man ju åtminstone smal!). Men naturligtvis är det en otroligt tung börda att ständigt missunna sig och ständigt vara rädd och vaksam och ständigt känna sig ovärdigt fet trots en påtaglig undervikt. Och inte känner man sig nöjd i stunden heller. Det finna alltid "något mer", "något bättre", "något finare". Men som smal och kontrollerande kan man i små stunder känna sig just smal och kontrollerad. De små stunderna betyder massor. Jag själv har aldrig haft anorexi. Däremot började jag med kontroll och nedskärande och stort kompenserande beteende. Trots en då redan liten kropp ville jag förändra och ÄLSKADE när jag fick en kick av att periodvis svälta* mig (*som i att äta väldigt lite).
Det finns olika faser. Eller det kanske är fel att säga; för mig har matbeteendet haft många olika faser. Från kontroll till minskad kontroll till kontrollförlust till total kontrollförlust. Från värre till värst.
Först höll jag alltså igen. Kände mig aldrig nöjd men kunde ändå uppleva en viss stolthet. Jag kunde minsann avstå om jag ville. Kunde bli smalare om jag ville. Kunde gå utan mat tills jag svimmade om jag ville. Kunde ljuga, kunde sätta upp små hemliga regler, kunde träna i smyg. Jag bestämde.
Mitt i all kontroll smög det in små tillfällen av upplevd förlorad kontroll. En potatis för mycket. En frukt för mycket. En sked sås fast man hade lovat sig själv att äta torr mat UTAN extra onödigt fett. Måttliga mängder som ändå skapar oro. Det är lätt att springa bort. Och morgon- och kvällssitupsen kunde man dubbla så var den extra potatisen så gott som glömd.
Kontrollförlusternas storlek ökar och därför ökar också reglerna kring hur mycket kompensation som krävs. Kontrollförlust blandas med perioder av kontroll då ingenting tillåts. Detta skapar en ohälsosam cirkel av noll ätande respektive hetsätande. Ångesten och hatet ökar i takt med att man känner hur kontrollen rinner ur händerna. Vad hände med det måttliga?
Kontrollförlustperioderna ökar i omfång. Mängden mat ökar och antalet episoder ökar. Panikartat lyckas man ibland fånga upp. Har "en bra period", går ner det man har gått upp i vikt och tror att kontrollen nu är här för att stanna. Självrespekten ökar lite grann för varje minskad centimeter. Andas ut. Nu ska jag bli smal. Jag bestämmer över min kropp.
Med tiden ökar det bulimiska och det anorektiska tycks inte längre få plats. Bulimikern hatar ännu mer för nu kan hon inte ens vara smal. Hon är inte ens på väg någonstans. Hon som ALLTID är på väg!!! Till slut blir det så. För kontrollförlust som pågår år ut och år in ökar. Kontrollen tycks inte kunna återvinnas och man känner sig förlorad. Man längtar och man saknar och hoppet förloras mer och mer för var dag som går. Till slut blir beteendet en livsstil som man inte kan vara utan.
Det blir värre och värre. Först fick man en kick av viktminskning. En kick av kontroll. En kick av tomhet och av hunger och av inåtsjunkande mage och ostadiga ben. Sen fick man en kick av socker- och fettsvullande. Adrenalin som pumpar ut i kroppen och skapar ett lugn och en frihet som inte kan hittas någon annanstans. Det slår allt. Hetsätning slår allt. Det bästa och det värsta som existerar på den här jorden. Enda gången jag kunde uppleva frihet. Jag skriver "kunde" p g a att även denna känsla försvinner med tiden. För man känner sig inte längre fri när perioderna av kontroll försvinner. När man inte kan ta sig ur. När hetsen och tankarna på en fet och svullnande kropp tar över allt. När sockret och fettet inte längre ger någon kick utan blir en överlevnadsstrategi - ett nödvändigt ont. När man med smärta inser att "nu är det dags igen. Nu kräver mitt inre något jag önskar att jag slapp ge". När man tvingas planera för att överleva eller för att få en hjärna som klarar av att fokusera på nuet. En hjärna som klarar av att jobba, plugga till ett prov eller träffa en vän som behöver ens fulla uppmärksamhet. En hets kan skjutas upp men kommer alltid tillbaka och oftast då med ännu större kraft. Då känns det som att kämpandet inte var värt någonting.
"Våra anorektiska systrar". Nej, jag förstår inte. Jag tycker att det är ett orättvist och ångestskapande uttryck. Vi är kroppshatare - Ja. Vi tänker på mat - Ja. Men där slutar alla likheter.
Kom nära. Men inte för nära. Och bara när jag vill.
När någon är på för långt avstånd från mig, fysiskt, intellektuellt och emotionellt, så vill jag ha dem närmre. Har jag någon för nära vill jag öka avståndet. Jag borde försöka slappna av mer och bara tillåta mig att följa med. Låta någon annan styra avståndet och inte drabbas av panik när så sker. Har det med osäkerhet att göra? Otrygghet? Kontrollbehov?
Jag skulle behöva öva på att överlåta ansvaret på min medmänniska. Men då krävs en inre trygghet. Och en inre styrka. Och en stor tillit.
Jag drömde om stora, runda, gröna fantastiska ögon. Seende ögon som skär igenom allt och ser rakt in i själen. Ett fint och försiktigt leende. Mina kinder blir rosiga och jag vill krypa nära. Vill att ögonen ska vila på mig. Möta mina. Vill att ett leende ska locka fram ett till. Ser din blick alltid ut såhär? Är den alltid lika genomskärande? Alltid lika intensiv? Eller beror det på vart du vilar dina ögon?
Ögonen och leendet får gärna dyka upp igen ♥ Jag blir varm i själen och längtar och saknar något som inte finns. Vill kärleksfullt lägga mina händer runt ditt ansikte och kyssa dig på pannan. Sen på kinderna. Halsen. Överläppen. Underläppen. Hela din mun. Vill få dig att förstå hur mycket kärlek du förtjänar och hur fin du är.
Inte lätt alla gånger
Jag mår ganska bra. Bättre än vanligtvis för jag är liksom vaken. Om än lite ångestfylld. Hjärtat dunkar och hela kroppen känns darrig och jag känner mig nervös och snurrig. Kan få en plötslig lust att krypa ihop och gråta, trots att jag inte har några tårar. Förstår inte riktigt varför men jag står ut så länge det är hanterbart. Idag är första dagen som jag faktiskt "skött" mig (nästan enligt konstens alla regler) och jag planerar att försöka fortsätta med det idag. Kanske därför jag är lite ledsen och ångestfylld? Blir alltid nervös inför dagar då jag har tänkt att "sköta" mitt ätande. Finns så mycket som kan gå fel och det är så mycket rädslor och känslor som flyger över mig. Och planeringen är så viktig. Och jag blir nervös för plötslig hunger. Nervös för plötsliga infall. Nervös för att jag inte vet exakt vad jag "bör" äta.
Åt iallafall ett äpple och kaffe med grädde till frukost. Visserligen ingen "godkänd" frukost men bättre än ingenting. Sen en matlåda till lunch (kyckling, ris och curry). Hade tänkt att ta ett äpple till eftermiddagskaffet (mellanmål). Tog fram äpplet, sköljde av det och skar av en bit. Jag äter nämligen nästan alltid äpple med kniv. Skulle ta en tugga av det avskurna äppelbiten förde den mot munnen men hejdade mig. Nej Iza. Du behöver faktiskt inte äta ett äpple. Du ska äta middag sen. Skamsen lägger jag tillbaka äppelbiten och äpplet i en plastpåse. In i kylen. Bra Iza, det känns mycket bättre. Duktig!
Vid sex har jag tänkt äta middag. Jag har syra i min mage och är därför rädd att jag när middagen är slut ska tappa greppet. Men jag ska försöka att stå emot. Jag får ju ibland en känsla av att vara sur inuti. Som att min pH-balans inte stämmer. Som att jag måste svulla/hetsa för att skapa neutralisering (tyvärr lyckas jag nästan alltid gå över den neutrala gränsen så att jag istället blir basisk).
Om barn
"Jag tror att du kommer att bli en jättebra mamma"
Vackra B säger det spontant till mig när jag umgås med henne och hennes dotter. Jag blev jätteglad ♥ Verkligen jätteglad då hon säger det från ingenstans. För mig är det en av de finaste komplimangerna man kan få. För mammarollen är så otroligt viktig. När jag (om jag) blir mamma vill jag göra allt för det människoliv jag tagit till världen. Det är ett sådant ansvar att axla rollen som mamma. Livet är så svårt och föräldrarna ska ju finnas där som stöttande pelare. Föräldrarna och barndomen är grundläggande för hur man klarar av att hantera resten av livet. Det är läskigt hur mycket makt man har som förälder och barn har det så svårt. Alltid beroende.
En regel som jag alltid har haft inom mig är att jag måste vara fullkomligt klar med mig själv innan jag skaffar barn. Jag FÅR inte ha matproblem och jag måste ha kommit till en punkt då jag ,om än inte gillar, men ändå accepterar min kropp. Som förälder vill jag vara beredd att släppa allt som har med mig och mitt att göra och sätta det nya livet först. För mig finns det ingenting viktigare än att vara en bra förälder om man väl har skaffat barn. Självkänsla smittar av sig. Inre trygghet smittar av sig. Jag måste älska mig själv för att mina barn ska kunna göra detsamma. Jag måste vara trygg i mig själv för att mina barn ska kunna bli detsamma. Om jag en gång väljer att bära ett barn inom mig hoppas jag innerligt att jag klarar att bära det resten av livet. Annars är jag inte redo.
Sömnbrist
Det är sliskigt utomhus. Kvavt. Svårt att andas. Håret slickas fast i nacken och pannan av fukten som bildas på kroppen. Man känner sig alldeles kladdig. Varmt men ändå kallt. Svettig men ändå frusen.
Ytterligare en natt utan tillräckligt med sömn har passerat. Vet inte varför jag inte kunde sova. Eller det var varmt och äckligt. Magen gjorde ont och var fullkomligt uppsvullen av någon outgrundlig anledning. Jag sov hos en lika närhetskrank pojke som jag är en närhetskrank flicka. Det är så tryggt att luta sig mot någon ibland. Att lägga sitt huvud så nära en annan människas bröst så att man kan höra hjärtslagen. Men svullen mage gör mig alltid lite obekväm när jag är inom någons räckvidd. Blir nervös och vaksam när magen är i direktkontakt med någon i ett läge då den skulle kunna spricka precis som en överpumpad ballong.
Eftersom att det blev så få timmar ska jag försöka sova lite nu innan jag åker till K.
Kort och gott
Ytterligare en dag har passerat. Jag skrev att morgonen gick åt pipsvängen? Jag ville vara ensam i min makaronivärld. Åkte hem och sov två timmar direkt efter jobbet mellan 13-15. Sen fika med Madelene (banan och kaffe). Sen har jag tagit en springtur och fått i mig lite kvarg och keso med hallon och banan.
Har varit full av ilska idag. Ilska och sorg gentemot hela livet i stort. Inte världens roligaste känsla med andra ord. Speciellt när jag inte riktigt kan hitta orsaken till känslan...
Jag har inte så mycket ord just nu. Är väldigt tankspridd och hinner inte mer än fånge en tanke innan den försvinner igen. Blir halva meningar istället för hela... Och det skapar inga sammanhängande texter direkt. Imorgon ska jag iallafall få träffa K igen. Det har varit en tvåveckorsuppehåll och innan det var det också ett tvåveckorsuppehåll. Det är INTE bra för mig när jag inte kan gå en gång i veckan. Helst skulle jag vilja gå två gånger i veckan. Jag behöver en fristad utöver min matvärld och jag behöver verkligen öva på att anförtro mig och det övar jag på där. Jag längtar efter att få prata. Som det känns just nu ska jag prata om min ilska. Jag har vissa människor som jag känner mig särskilt arg på och det vill jag prata om tror jag. Jag avskyr ju faktiskt att inte förstå.
Jag är trött. Åh, vad skönt att sova hörni!
Göm mig i ditt hjärta
Idag är en sådan dag jag vill gömma mig. Vaknar med illamående, trötthet och magont. Jobb 7-13. Sen ska jag träffa en kär vän som är hemma en sväng. Men jag måste sova. Sova och gömma mig lite. Sen kan hon komma. Måste plocka undan disk och dylikt också.
Sen är jag arg idag. På mig själv och en mängd människor runt omkring mig faktiskt. Har även den där kissat-på-mig-känslan som jag kan ha ibland.
Att jag mellan 7 och 8.30 trots totalt illamående och olust har fått i mig mer än dagsbehovet kräver gör mig ännu mer arg. Ännu mer ledsen.
Håll käften fågeljävlar annars dammsuger jag upp er. Undulaterna reagerar tydligen på mitt dammsugande. Jävla fåglar.
Kan man gråta, skratta och skrika på en och samma gång? Kan man både hata och älska någon?
Skyl mig. Ta bort alla mina en gång sagda ord så att jag får börja om.
Besvikelse
Sådär ja. Bra Iza, verkligen. Vad stolt jag blir.
Klockan är närmare ett på natten och imorgon ringer klockan vid 6. Strax efter tolv kliver jag upp. Vispar. Äter. Nu vill jag egentligen försätta. Ätit en förpackning glass i raketfart. Orkar fan knappt bry mig. Jävla pisskropp. Jävla pisshuvud. Nu är jag superledsen. Och jag vill koka pasta. Men det är slut. Jag vill äta mackor men jag har inga. Jag vill ha chips. Någonting salt. Men jag har inget. Skit också. Jag fryser och är jättebesviken och arg och ledsen. För övrigt är jag duktig på att veta hur jag ska varva sött och salt och fett för att kunna "orka" äta länge. För att kunna trycka i mig så mycket som möjligt (åh vad ledsen jag blir). Tricket är att varva matigt med sockersliskigt. Kombinerar man rätt kan man fortsätta nästan en hel dag med bara några korta pauser. Sen får man ont i käkarna av allt tuggande.
Jag borde ha hört av mig till någon men jag orkade inte. Grannpojken finns en trappa ner. Jag borde ha gått till honom. Men jag ville inte tränga mig på. Och än mindre ville jag förklara. Erkänna. Nej tack! Skit också. Nu somnar jag av ren utmattning. Upp och jobba imorgon bitti.
Besvikelse och bekännelse. Ibland får jag ert stort behov av att erkänna mina "synder". Berätta om mina snedsteg för någon som kan säga "det gör ingenting Iza. Nya tag". Får trycket att lätta lite. Idag likt många andra dagar sätter jag ord på handlingar som jag inte ens vill stå för. För att ta bort en gnutta av skulden. Stå för det din jävel.
Slå mig hårt
Magen svullnar när jag försöker äta "normalt". Det gjorde den förra gången du höll dig till matshemat också Iza. Ta det lugnt. Det ger med sig. "Vanlig mat" trivs inte i min kropp. Den reagerar lika starkt på en normalstor måltid som på en ordentlig moffarsession. Det är inte bra att jag fysiskt reagerar såhär för det får mig att bäva inför måltider. Får mig att tänka att det är fel. Magen får inte plats!!!! Den spränger mig. Dumma dumma dumma. Jag vet att jag måste ta det lugnt. Det ger med sig. Kan inte sluta tänka på hets. Men jag ska inte. Inte idag. Jag orkar inte sabba idag också. Du klarar det Iza.
Jag har precis tagit en springtur. Jag har världens bästa nya runda. I skogen där jag får vara i fred och ockupera hjärnan med att sätta fötterna på rätt plats. Funderar ofta ganska mycket när jag springer. Jag tror att det är en bra sak. Jag hinner tänka ganska många tankar under en runda. Jag är väldigt flyktig och fladdrig inuti huvudet. Hoppar snabbt från en tanke till en annan för att sedan återvända. Tänker, känner, andas tungt. Slår bort dumma tankar och säger att jag är stark och duktig. Skrattar lite åt mitt lama försök till övertygelse.
Nu ska jag duscha kallt. Jag tänker att magen kanske blir mindre svullen då? Om jag liksom skrämmer kroppen med kyla. Har också lust att vara en slagpåse. Skulle vilja bli sönderslagen. Slå sönder mitt huvud. Jag kan känna så ibland. Speciellt när jag är horigt fet och inser hur jävla dålig jag är. Då vill jag att någon slår mig sönder och samman så att jag får kontakt med verkligheten. Så att jag på något vis "får det jag förtjänar". Jag skulle inte kämpa emot. Jag ställer mig gärna framför dig. Slå tills jag inte är vid medvetande längre. Idag när jag sprang insåg jag att det inte funnits någon rutin i mitt löpande på hur länge som helst. Inga mål och regler eftersom att jag är så rädd att inte klara dem. När hade jag senast en kontrollperiod??? Mina kontrollperioder tynar bort. Blir allt glesare och glesare och till slut försvinner de. Som nu. De tycks vara borta. Det enda som håller mig över ytan försvinner. Hoppet och de små stunderna av självrespekt, stolthet och glädje försvinner. Är det då konstigt att jag vill att någon slår sönder mig?
Somriga jordgubbsdagar
Jag skulle vilja dofta jordgubb. Skulle vilja vara som en liten jordgubbe! Man blir ju så glad när jordgubbarna kommer. Dom är så fina och smakar och luktar så gott.
Jag känner mig lite flummig just nu. Jag har haft en riktigt bra dag och det bästa är att det känns som att den inte är över. Jag har varit "duktig" idag. Iallafall om man frågar Cissi på ÄS-enheten. Ätit frukost (gröt), lunch (tomatsoppa), mellanmål (banan) och middag (kyckling, ris och curry). Första dagen på jag vet inte när som jag försökt tänka enligt matschemat som ska vara lösningen på problemen... känner dock att jag skulle behöva springa senare för att inte behålla en för hög ångestnivå. Annars kommer jag att känna mig för äcklig. Och då riskerar jag att fucka upp i natt iallafall. Ständigt, ständigt vaksam.
Jag har tänkt ganska friskt idag. Tänkt att jag ska försöka äta mer rutinmässigt och stått ut med den tanken. Har under en lång tid haft så svårt att inte sparka bakut så fort matlådor och matschema kommit på tal. Men jag har också två andra idéer som jag tänker kan vara bra. LCHF-tankar och GI-tankar. Tänker att jag ska leta upp ett schema för att på så vid stå ut med rutinerna. Men tror att det måste vara ett nyttigt. För jag vill ju fortfarande helst shapea till mig. Så just idag är jag stark. Behöver ju inte nämna att jag planerade och förberedde inför en hetssession för ett par timmar senare. huvudsaken är att det är avstyrt och en springtur ska få mig att inte falla.
Hoppas att ni trivs i solen! Jag har ganska svårt för sommaren faktiskt. Tycker att kraven på välmående blir så stora. Man ska vara glad och energisk och umgås och skratta. Sen ska man klä av sig (inte roligt för någon som periodvis vill gömma sig i en soppsäck). Men nu är jag glad. Jag ska försöka hålla i mina friska tankar. Jag ska försöka massor.
Att få ihop trasiga världar
Ibland (speciellt nu när jag faktiskt mer och mer börjar se och på något vis acceptera min livssituation) känns det som att jag lever ett dubbelliv. Eller ett trippeliv. Eller ännu fler liv. Som att jag har en mängd olika världar inom mig som har jag har svårt att sammankoppla. Eller som att jag har olika liv med olika människor. Jag är olika personer med olika människor; visar olika mycket och lägger fokus på olika sidor.
Detta riskerar naturligtvis att öka min starka känsla av förvirring och svaret på vem-är-jag-frågan blir ännu svårare att hitta i all dimma.
Hela tiden frågar jag mig hur mycket jag bör respektive inte bör dela. Hur mycket plats jag bör ge mina olika sidor i olika relationer. Särskilt komplicerat blir det för mig gällande mina ständigt snurrande mat-, kropps- och ättankar. Det är så absurt att någonting som tar så stor plats i mitt liv, "göms" och skyddas i många av mina relationer. Men jag gömmer av rädsla att matvärlden ska ta över mina relationer. Har levt efter teorin att om jag inför andra låtsas som att det inte finns, så ger jag matvärlden mindre plats och till slut slutar den att existera. Men den teorin verkar ju faktiskt inte ha lett mig någonstans. En annan rädsla vid delande är att matvärlden ska sluka mina relationer. För den som väl är inbjuden kommer också märka att detta upptar typ 80, 85% (i perioder mer, i perioder mindre) av mitt liv. Jag lägger band på mig hela tiden, även inför dem som är inbjudna eftersom att jag vet hur outtröttligt intensiva mina mattankar är och hur oförståeligt och uttröttande det måste vara för någon som måste lyssna. Jag är rädd att matvärlden ska ta över och bli jag. Men är den inte redan jag? Bör jag först ge min matvärld mer plats för att sedan kunna kväva den? Finns det ett Iza utan den? I många av mina relationer gör det ju det men frågan är om inte det är att ljuga inför andra och sig själv?
Jag blir bara så trött och irriterad och arg på mig själv.
- Hur mår du?
- Jag mår bra, lite trött bara. Men alltid pockar hat och mat på min uppmärksamhet. Vem orkar höra det?
När någon frågar hur jag mår vill jag ofta berätta allt om vad och hur jag ätit på senaste, vad jag känner inför min kropp just idag, vad mina planer för morgondagen är, bekänna eller dölja mina synder, berätta hur jag resonerar för att sedan be om ett alternativ till resonemang. Ett alternativ till lösning. För det är det mitt jävla liv tragiskt nog kretsar ikring. Runt, runt, runt. Samma ord, samma tankar, samma känslor. Iza går på repeat. Vem orkar lyssna på en skiva som har hakat upp sig? Jag skulle kunna tala i en evighet. Om samma sak. Om samma tankar. Om samma känslor.
-Hur mår du?
-Jag är tjock och ful
-Hur mår du?
-Jag är tjock och ful
-Jag är tjock och ful
-Hur mår du?
-Jag är tjock och ful
Ätstörda jävla släkte. Vem orkar? Nej. Det är just därför jag gömmer. För det tar över. Detta malande som pågått i 10-12 år pågår fortfarande. Jag tycks fortfarande inte ha tröttnat. Tankarna känns inte färdigtänkta och känslorna känns inte färdigkända. Men för den jag bjuder in går det fort att tröttna. Det räcker med ett svar en gång. Man vill inte ha samma svar varje gång. Man vill inte höra samma tankar och samma känslor. Det är endimensionellt. Är jag endimensionell? Jag känner mig endimensionell när jag får lust att mala på om samma jävla skit hela, hela, hela tiden. Jag känner mig korkad. Töntig. Himlar med ögonen åt mig själv och förstår att andra kommer att få lust att göra detsamma.
Här ger jag min matvärld otroligt mycket plats. Och tro mig, jag har dåligt samvete HELA tiden. Men ni behöver inte läsa. Snälla - bli inte trötta. Sucka inte. Himla inte med ögonen. Då är det bättre att ni skiter i mig och min matvärld och lämnar oss i fred. Vi är duktiga på att leva i symbios utan att bjuda in någon så vi kan fortsätta med det. För jag orkar inte att även min omgivning ska hata och förakta det som jag hatar och föraktar. Det är inte vad jag behöver. Jag önskar att detta inte vore sant. Önskar att jag kunde komma med något nytt. Jag försöker varje, varje, varje dag. Jag skäms. Jag hatar. Jag önskar att jag var mer än såhär. Jag hoppas att jag är mer än såhär. Vad ska jag tänka på när jag inte kan tänka på detta? Jag måste få ta den här platsen för det äter upp mig inifrån och har gjort under så lång tid. Det är ensamt men jag vågar inte bjuda in för då kommer ingen orka stanna kvar.
Här ger jag min matvärld otroligt mycket plats. Och tro mig, jag har dåligt samvete HELA tiden. Men ni behöver inte läsa. Snälla - bli inte trötta. Sucka inte. Himla inte med ögonen. Då är det bättre att ni skiter i mig och min matvärld och lämnar oss i fred. Vi är duktiga på att leva i symbios utan att bjuda in någon så vi kan fortsätta med det. För jag orkar inte att även min omgivning ska hata och förakta det som jag hatar och föraktar. Det är inte vad jag behöver. Jag önskar att detta inte vore sant. Önskar att jag kunde komma med något nytt. Jag försöker varje, varje, varje dag. Jag skäms. Jag hatar. Jag önskar att jag var mer än såhär. Jag hoppas att jag är mer än såhär. Vad ska jag tänka på när jag inte kan tänka på detta? Jag måste få ta den här platsen för det äter upp mig inifrån och har gjort under så lång tid. Det är ensamt men jag vågar inte bjuda in för då kommer ingen orka stanna kvar.
Gå om ni vill ♥
Annars ber jag på mina bara knän om er förståelse och ert tålamod.
Tro mig, ingen är tröttare än jag på mitt egna helvete.
Annars ber jag på mina bara knän om er förståelse och ert tålamod.
Tro mig, ingen är tröttare än jag på mitt egna helvete.
Älskar så hjärtat spricker
Vackra människor. Det finns så många utav er och min kärlek till er är oändlig ♥
Om jag ändå kunde älska mig lika mycket som jag älskar er. Skulle inte livet vara enklare då? Måste inte det vara mitt slutgiltiga mål? Att älska mig själv lika obegränsat som jag älskar så många av mina medmänniskor?
Varför är det så svårt att älska sig själv lika mycket som man älskar andra? Respektera sig själv lika mycket som man respekterar andra? Mitt hjärta blöder för så många. Egentligen blöder nog hjärtat för min egen sorg också. Men just det såret är jag inte riktigt redo att laga än. Jag lagar hellre andras sår. Det känns viktigare. Agerar plåster om möjligt. Känner mig otillräcklig när mitt omplåstrande inte når fram eller om det inte tas emot.
Hon var så liten. Lilla, lilla tjej. Lilla tjej från huvudstaden som kommit till vår lillstad för denna killes skull. 18 år. Jag minns hur det var att vara 18 - det var inte lätt! Hon höll med. Men tyckte att det var bättre nu än när hon var 16-17 år. Jag kramar henne. Säger att det blir lättare med åren. Säger att hon måste respektera sig själv. Att hon måste sätta sina egna behov före andras. För att inte sätta krokben för sig själv. Hon lyssnade. Lilla, lilla tjej med den lilla, lilla midjan. Får jag bära med dig hem? Lägga dig i mitt blommiga hem och omge dig med kärlek? Så att dina sår kan läkas? Så att du inte känner dig såld även ikväll? Jag vill så mycket men kan så lite.
Tyngd
När vänder det? Åh! Jag måste ha ork. Jag måste ha glädje och jag måste ha energi. Jag har tre stockholmstjejer hemma idag som jag inte har träffat på länge. Vädret är somrigt och varmt och människor är glada. Ikväll borde jag dricka alkohol och älska ikapp med livet. Men jag kommer inte upp ur sängen. Jag känner mig så tung och ledsen. Jag kan inte sova. Sov mellan 3 och 9. Nu ligger jag och stirrar genom den springa jag orkar hålla seende.
Snart är allt tomt. Ingenting kvar i skåp och lådor. Inget som jag vanligtvis använder mig utav. Allt snurrar runt i huvudet på mig samtidigt som jag upplever fullkomlig tomhet. Ska jag skita i allt? Slussa mellan butiker och inhandla allt jag kan tänkas behöva för att sedan dra ner persiennerna, låsa dörren och sätta på tv:n? Jag är så himla sugen. Samtidigt som jag är så otroligt ledsen över att det är det enda jag har lust till just nu. Jag vill vara pigg. Snälla! Jag behöver hjälp! Jag vill orka vara fin ikväll. Jag vill orka dricka alkohol med ett gäng underbara (och fantastiskt snygga) vänner. Jag vill orka skratta. Orka hålla ögonen öppna. Orka le. Orka kliva in i duschen. Orka möta min spegelbild för att klä på mig kläder och sedan dansa tills fötterna värker. Men det är så tungt. Och det enda jag längtar efter just nu är fyllda matkassar, mörker, smärta och ensamhet. Jag måste sova.
Jag visste och bör kanske därför inte reagera
Jag kämpade inte emot så jag har egentligen ingenting att gråta över. Jag orkade inte argumentera emot mitt inre behov. Inte ens lite. Jag bara lät mig sköljas med. Det blir så ibland. För man blir så trött på det ständiga kämpandet. Så evinnerligt trött.
Jag drog ut på det in i det längsta. Tänkte att kanske, kanske, kanske kan jag stå emot om jag bara låter det ta tid så att det kan passera. Helvetes jävla liv. Helvetes jävla kämpande. ALLTID ska jag tänka på att äta vs att inte äta. Vad jag ska äta, vad jag inte ska äta. När jag ska äta, när jag inte ska äta. När jag ska stå emot, när jag inte ska stå emot. Kan jag SNÄLLA få använda min hjärnverksamhet till någonting annat!?
Jag har haft ett gäng konstiga och otroligt jobbiga dagar. Levande död. Som ett litet kolli. Trött, trött, trött. Avstängd men samtidigt ledsen och sorgsen och ännu mer TRÖTT. Ännu mer ledsen. Alla osynliga tårar som samlas inuti håller på att dränka mig inifrån.
Igår sov jag hela dagen. I förrgår hjälpte jag S att förbereda inför grillkväll. Grillkvällen blev trevlig men jag kunde inte tänka på någonting som inte rörde maten jag hade ätit, skulle äta, hade möjlighet att äta, samt hur tjock och ful jag riskerade att se ut i diverse vinklar. Jag blir så ledsen över att det verkligen är såhär mitt liv ser ut. Det är så otroligt ovärdigt att ständigt titta hur mycket magen utbuktar när man andas in. Hur stora låren blir när man sitter i en särskild vinkel. Hur stora armarna blir om man trycker dem mot sin egen kropp. Hur man måste hålla upp huvudet för att vara rädd att det annars ska skapas massa fula valkar. Det var en tuff kväll. Jag försökte att slappna av och jag försökte att känna mig lugn och stabil och trygg. Försökte ha tilltro till min egen sociala förmåga och lita på att alla dumma tankar bara finns i mitt huvud. Att allas nedvärderande tankar om mig inte är sanna, inte på riktigt.
Det blev för mycket och jag gick iväg många gånger till toaletten för att vila. Tog på mig köksansvaret för att i smyg äta rester överallt och ingenstans. Usch vad vidrig du är Iza! Ja, jag vet... Tryckte i mig fort fort fort så ingen ser. Livrädd att bli påkommen och därför ständigt på min vakt för nya ljud och rörelser. Vart är tjockis-Iza? Hon står naturligtvis i sin ensamhet i köket och slickar skålar och äter med smutsiga fungrar.
Under den största delen av kvällen funderade jag på hur det såg ut i mina skåp hemma. Vad skulle jag kunna äta när jag kommer hem? Fan. Jag vill ha chips. Undrar om jag kan lyckas smussla med mig en chipspåse när jag åker härifrån. Väskan är för liten. Helvete också. Plastkasse kanske? Kommer fram till att det hela är för riskabelt och istället fortsätter jag att planera med det jag tror mig ha hemma. Drar ut på tiden. Äter så fort jag får chansen och förbannar mig själv varje gång jag sträcker mig efter något ätbart bland människors seende ögon. Men sluta gräva i skålarna då äckliga person! Det är ju bara du som äter! SLUTA ÄTA! Men fingrarna lyder inte. Munnen lyder inte. Jag sträcker mig till skålarna gång på gång på gång. Skammen inuti är enorm. Känner mig smutsig och äcklig vid varje rörelse och tror att alla tittar och tänker på mig och mitt ständiga jävla tjocksmockebeteende.
Åkte hem vid 2. Tryckte i mig lite av det jag i mitt huvud planerat. Somnar med värkande, svullen mage. Vaknar med värkande, svullen mage runt 11. Känner mig alldeles trött, förvirrad, svimfärdig, äcklig, ovärdig och ledsen. Går direkt in till köket. Trycker i mig något i ren protest och lägger mig sedan igen. Sover non-stop fram till 18.15. Äter inte något mer och sover hos grannen för att inte falla ytterligare en gång.
Idag har varit lika kämpigt. Begravning på dagen. Ingen mat, bara lite kaffe på morgonen. Vid 15.30 åkte jag till ett ICA och inhandlade hetsmat. Fast jag egentligen inte orkade ett maraton. Försökte att trigga igång adrenalinet i bilen på väg hem men det var lönlöst och jag gav därför upp. Sov i dryga två timmar.
Nu på kvällen blev det film och 1,5 glas rödvin hos Erik med A som är hemma i helgen. Jag drog ut på det ända till nu. För jag visste vad som väntade om jag gick upp till mig. Jag visste, och jag orkade inte. Den smärtsamma medvetendenheten som får mig att vilja blunda och vakna till ett annat liv. Jag försökte att samla mod till mig. Försökte samla kraft till att säga som det var till älskade grannbror. Erik, är det okej om jag drar mig kvar här? Jag kommer att fucka-ur om jag ska gå hem till mig själv... Men jag vågade inte och ville inte trycka mig på. Så nog fan tog jag slut på allt det som inhandlades tidigare idag. Mina ögon ser i kors. Jag orkar knappt andas. Jag måste sova.
I remember running to the sea
Jag är helt slut. Fungerar inte som människa och orken till att t ex skriva har inte funnits. Knappt nu heller. Igår sov jag hela dagen. Vaknade 18.15 (var vaken en sväng vid 11 men somnade om direkt och sov i sträck). Idag har jag varit på begravning och kom prcis innan för dörren. Sjönk ner på hallgolvet så fort jag kom innanför dörren. Nu har jag slängt av mig kläderna och lagt mig i sängen. Jag mår helt uppåt väggarna konstigt och min ork är obefintlig. Matmässigt går det skit. Mer orkar jag inte skriva nu. Jag måste blunda igen. Orkar inte vara vaken.
För att det är lättare om det inte finns
Usch. Varför varför varför? Fy så korkat. Åh vad äckligt. Nu mår jag så illa. Och magen gör ont.
Jag är så trött på hets, stress, kropp, fett, socker, hat, förakt, äckel, ångest, tvång, skam, skuld, genans, trötta ögon, bakfulla dagar, planering, smusslande, KROPPEN (igen).
🎶 ät fett och socker tills du spyr 🎶
Jag längtar tillbaka. Är så trött på kontrollförlusten. Är så trött på självföraktet och hatet. Vill bestämma själv. Ge mig tillbaka kontrollen över mig själv och mitt eget liv!!!
Det börjar alltid med kontroll. För mig började det med kontroll. Det började med att kontrollera matintaget. Uppmärksamma och kontrollera. Inte bara mitt eget utan också andras. Utvecklade redan på mellanstadiet ett öga som var extra vaksamt på vad andra åt. På hur andra såg ut. Brorsan åt så lite. Han var så smal. Han hade massor energi och tycktes aldrig vara hungrig. Han gillade inte att äta och glömde om ingen sa till honom. Jag däremot älskade mat. Jag var matglad och för mig var det lycka att äta. Jag var också smal (alltid bland de minsta). Men stark och atletisk snarare än späd. "Iza, du är så stark. Stark, snabb och smidig". Det var vad man tyckte. Jag ville tvinga brorsan att äta. Antog mig som uppgift att göda honom och pikade honom jämt och ständigt för hans magerhet och snåla aptit. Stackars fina bror ❤ hur kunde syster vara så elak?! :( "Iza, jag är Johannes mamma. Den där diskussionen ska jag ta" Men jag fortsatte. Svårare än så var det inte. Jag fick hållas och klarade tillsägelser då och då utan att överhuvudtaget låta dem hindra mig - kontrollbehovet var för starkt! Så avundsjuk. Jag ville också slippa matlust, glömma att äta och ha massor av spring i spinkiga ben. Är det inte konstigt med en unge på 10 år som ständigt ska hacka på sin lillebrors matintag och få honom att äta mer? Varför tänkte ingen på det? Hände det inte? Märktes det inte? Fanns det bara i mitt huvud?
Det finns så mycket i mitt huvud. Finns så mycket ilska, besvikelse, sorg och uppgivenheten. Men det finns också massor av glädje, skratt, kärlek och värme.
Gödningsbehovet har utövats på ett gäng människor under mina dagar. Vissa människor kan jag inte stå emot att vilja styra. Andra rör mig knappt i ryggen. Behovet är inte fullt lika starkt längre. Men vissa situationer och vissa människor triggar mig fortfarande och jag hatar mig själv när det slår på. Känner mig hemsk och kan lägga enorm energi och planering på att försöka styra så mycket som möjligt utan att det ska upptäckas eller skapa misstankar eller irritation. Jag har ett gäng tricks. Ett helt lager med lögner och idéer som kan ge ett ökat respektive minskat intag. Ökad respektive minskad rörelse. Jag har lärt mig. Min hjärna planerar. Och mina ögon ser.
Den här informationen får räcka för idag. Jag borde förklara närmre. Situationsbeskriva för att öka förståelsen hos läsaren. Men jag orkar inte riktigt idag. Det här var mer delande och mer historia än jag ursprungligen hade tänkt.
Han berättade att en kille som han jobbade med spydde upp sin lunch under en period. Mina öron blir stora, blicken vass och tankarna många. Jag går igång och säger med eldat engagemang; Hur visste ni det? Vad gjorde ni åt det? Ni måste ju ha gjort något!? Ifrågasatt??? Det är inte normalt beteende! Så ska man inte vilja göra!!! Vem höll i honom? Vem gav honom en kram när han berättade eller när han fick lust att kasta upp det han nyss fått i sig? Vem sa att han inte behövde? Att han inte SKA? Vem frågade hur han mådde? Vem sa att han är fin? ❤❤❤ Vem sa att han ska älska sig själv och att hans väg är fel väg att gå?
Fick mest förvåning till svar. Som vanligt med folk. HUR KAN NI INTE TA DET PÅ ALLVAR!?!? Mitt hjärta börjar blöda för pojken med huvudet i toastolen. Skit också, varför fanns inte jag vid hans sida? Varför bryr sig ingen? "Jo... Vi förstod ju att det inte stod helt rätt till när grabben plötsligt gick från noll träning till två pass om dagen. Verkade inte helt hälsosamt". Jaha!? Ingenting mer med det eller? Vet ni hur ONT han antagligen har inuti? Och ni väljer att blunda? Ni kan inte förstå! Är det så att ni inte orkar!? Jag vill bära pojken som luktar svett och spya. Man får inte blunda.
Regn. Solsken. Upp. Ner. Fram. Bak.
Det var en bra dag! Det är en bra dag?
Fram till när? Fram till vad? Fram till varför?
Jag har umgåtts med mitt ex som jobbat utomlands och därför inte varit hemma på över ett år. Hela dagen har vi hängt. Mest köksförberedelser inför morgondagens lilla sammankomst. Jag och moa och barnvagn tog en långpromenad på 13 kilometer. Vi gick fort och pratade om livet, både stort och smått. Om oskyldiga barn som utsätts för hemskheter, om människor som inte tar hänsyn till varandra, om vädret, om tjejer som älskar skitsnack, ännu mer om oskyldiga och utsatta barn och om vänner som mår dåligt och som man inte vet hur man ska hjälpa. Sorg, glädje, maktlöshet, kärlek.
Vi har skrivit listor jag och S. Listor på vad som ska göras och vad som har gjorts. Handlat, fixat, vispat och smakat. Vi har läget under kontroll (får man hoppas).
En snabbvisit hos fina ♥ med kaffe och kakor och choklad och glass. Har känt mig fake-gravid hela dagen. Eller något fel har det iallafall varit. Huvudet har snurrat till både en och två gånger och svarta fläckar har bildats framför mina ögon. Illamåendet har fått mig att vilja springa och kräkas och hela jag har känt mig virrig och snurrig och glad och ledsen och trött och pigg och energisk och allt på en gång.
Jag har verkligen haft en bra dag. Även om mitt fysiska mående inte varit fullkomligt samarbetsvilligt. Jag har varit ockuperad och sysselsatt och omringad av människor. Men jag har också haft några dippar. Några infall. På kvällen började jag få för mig idéer inför egen kvällsaktivitet inom hemmets slutna väggar. Varvade dessa tankar med att skita i mat och ge mig ut på en långspringtur i mörkret. Två kontraster. Svart eller vitt. Tänkte på affären som stängde klockan 22. Men bara en kort stund. Känslan bestod inte utan var mer som en tanke som kom för att hälsa på snarare än för att stanna. Tanken var trygg. Mörkt in, mörkt ut. Snabbt, enkelt, förlösande. För att förödmjuka lagom men inte förstöra för mycket. För att lugna för stunden men sedan rädda upp inför morgondagen. Jag vill gråta när jag skriver detta för jag hatar det så. Jag hatar det. Jag känner mig vidrig. Jag är vidrig. Känner mig ledsen. Är ledsen.
Jag talar i tungor.
Cyklade hem vid kvart över tio. Placerade mig i grannens soffa. Längtade efter något oseriöst och lättsamt. Något betryggande. Ville nog helst bli omhållen av någon jag litar på och som inte tar någonting (eller är det orättvist?) på blodigt allvar. (Ja. Det är nog orättvist.) Ville lipas, retas, säga dumma saker, säga snälla saker, säga kukhuvud, prata om knull och varva med markerande slag och snälla blickar.
Jag var där i max en halvtimme. Blixt från en klar himmel. Här får jag inte det jag behöver. Här klarar jag inte att vara samtidigt som jag vill bli ombedd att stanna; snälla, ta tag i mig och säg att jag ska stanna tills blixtrarna är borta. Att jag får stanna hela natten om det är vad som krävs. Ber inte. Gör ingeting för att visa någon svaghet. Bara reser mig upp hastigt och säger att den där filmen gav mig ångest och att jag ska sova. Du som påstår dig känna på dig så mycket och se vad människor vill, kan du inte känna på dig att jag behöver någonting som jag inte själv i stunden visste att jag behövde?
Det gick relativt fort. Jag visste tydligen exakt vad jag skulle göra. När kom jag på det? Kastade ner, slängde upp. Smet och gegga ner med slev, kasta upp med välplacerade fingrar. Sorg, smärta, besvikelse, ensamhet. Vad hände? SNABBT. Konstigt. Jag är bara förvirrad just nu. Och fel saker kom upp. Nu kan någon som inte vill ge mig en kram, ge mig en kram.
Fina dagar, starka dagar
Åh! Jag är glad idag också! Helt underbart. Jag uppskattar verkligen lugnet mer än ord kan beskriva ❤
Vaknade tidigt trots att jag la mig först vid tolv. Energi i kroppen och jag gjorde mig redo för en springtur. En fin vän med en (om möjligt) ännu finare bebis hörde av sig och ville ha promenadsällskap. Aldrig lätt med val speciellt inte när man är smärtsamt medveten om hur mycket mer kalorier en löprunda ger. Men jag älskar sällskap. Och jag sprang en mil igår. och min hjärna går att säga emot idag så nu är jag på väg mot moa och promenadstråket. Det ska bli jättemysigt och om jag nu får för dåligt samvete för missad morgonspringtur så tar jag helt enkelt igen det ikväll. Ge mig kraft att stå emot idag. Ge mig kraft att tänka fina och uppmuntrande tankar. Jag kan.
Bulimifri springtur
Jag har haft en riktigt bra dag. En sådan man saknar när den sedan försvinner. Har umgåtts med underbara människor och cyklat med min rosa cykel i vårsolen.
Tog en springtur på eftermiddagen/kvällen. Det är skillnad på springtur och springtur. Jag fick vila från vassa ord och hårda piskor. Iallafall nästan hela rundan. Dessutom övade jag. Allt är en övning för mig för det finns så mycket som är svårt och som tar emot. Idag övade jag på att springa med kläder som sitter relativt tajt. Tights (heter det så?) och en t-shirt som inte var extra lång. I vanliga fall när jag övar på tightsbärande så brukar jag välja ett lite längre linne. Känner mig på så vis mindre exponerad. Sprang i skogen av två anledningar; 1. att öva på tightsbärande är jobbigt när man möter människor 2. att springa bland rötter, kottar och stenar tvingar min hjärna att fokusera på vart jag sätter fötterna istället för på hur tung min kropp är, hur långsamt jag springer, hur mycket fettet dallrar, vilket dålig hållning jag har och så vidare... Jag hade alltså en förhållandevis fin springtur. En väldigt bulimifri sådan om man jämför med hur det har varit på senaste. Anledningen till att jag sprang var visserligen så att jag skulle kunna äta middag utan att få samvetskval. Åt nämligen lunch. Så idag har jag ätit vanlig mat till lunch och vanlig mat till middag. Ingen frukost (vaknade ganska sent) och sen fikade jag en minidammsugare på en kär väns balkong på eftermiddagen.
Mitt liv består av trösklar. Jag har en sådan känsla; att jag ständigt måste se upp för den tröskel jag har framför mig. Ibland kräver den relativt lite koncentration och är ganska lätt att kliva över. Ibland måste jag använda mer kraft. Ibland är tröskeln hög och jag är klumpig och hela min hjärnaverksamhet och fysiska kapacitet måste utnyttjas för att jag ska kunna kliva över. Andra gånger snubblar jag. Ibland snubblar jag på varje tröskel jag möter och kanske börjar fötterna blöda så att jag inte kan resa mig upp på ett tag. Jag längtar till ett liv med färre trösklar och rakare vägar. Idag har trösklarna varit ganska enkla att kliva över - märk väl att min medvetenhet ständigt måste vara med mig så att jag inte snubblar. Allt kräver - livet kräver.
Iza är en människa.
Det är känslan jag vaknade med idag. Jag är någons vän. Jag är någons medmänniska. Jag älskar mina vänner. Jag värnar om mina medmänniskor. Så någon älskar mig, någon värnar om mig. För precis som alla andra så är jag en människa. En människa som faktiskt försöker att göra sitt bästa och som försöker att älska utan gränser och tvång.
Iza är en människa. Jag är ödmjuk idag. Jag har haft några lugnare dagar. Mindre självhat. Färre tankar på mat (lika mycket kroppstankar men de är lättare att hantera när de inte omringas av mat och träning).
Så otroligt och evinnerligt tacksam för att det kommit en liten vändning. Lite mer energi och lite mer kärlek gentemot mig själv. Jag uppskattar det galet mycket varje gång det sker. Fångar och försöker att förstärka. Finns det en fin tanke så kan jag skapa fler. Fina tankar som stärker mig. Som gör mig till en helare människa.
Hej Iza och välkommen tillbaka för en stund. Jag har saknat dig. Trott att du var för alltid förlorad ♥
Bakissorg
Det går i ett. Jag överlever helgen.
Olika sorger inom mig idag. Eller är det bakisångest? Efter jobbet igår blev det en springtur och sen samling med fina människor Jag var arg. Riktigt, riktigt arg. Och kände mig så himla ful. Var väl för jävla synd att man skulle födas och bli såhär ful. Den känslan är inte så rolig kan jag medge. Det som är korkat är att man inte heller blir snyggare av att höra de dumma tankarna i sitt huvud hela tiden. Ögonlocken blir liksom lite tyngre varje gång, hållningen sämre och huvudet tappar sin bärande nacke.
Jag drack ganska mycket ganska fort. Hade ingen lust att sitta och känna mig arg och ful. Så jag drack. Och rökte. Nikotinet satt fint i systemet. Och puffandet hindrade min mun från att säga dumma, idotiska saker. Alkoholen hjälpte ganska mycket. Ilskan började försvinna även om klösande fanns kvar inombords. Fulhetstankarna tonades ner och jag kunde fokusera på att umgås (så länge jag höll mig borta från speglar). Städigt denna oro för det yttre. Så lönlöst. Jag ser ut som jag gör. Punkt. Jag måste lära mig att älska och att acceptera. Men det är så svårt. Så otroligt, otroligt svårt. Och på senaste har denna inre avsky tagit stor plats. Jag vill mörda den men vet inte hur. Samtidigt är jag kluven. Jag vill ju förändra utseendet, förändra kroppen och mer därtill, och den förändringen sker inte genom att "acceptera". Ingenting förändras av det. Bara känslan. Och då känns det som att jag skulle gå runt och leva i en lögn! Där jag ständigt ljuger för mig själv. Intalar mig att jag är fin fast jag kanske är ful. Är jag ful? Vilket jävla ord egentligen. Så subjektivt. Jag vet inte vad som är sanning och vad som är lögn. Jag vet inte vad som är problemet och jag vet inte vad som är lösningen. Nu ska jag sluta flumma. Orkar inte riktigt dela med mig mer av min bakissorg just nu.
Vakna! Lev!
"Ny dag, nya tag"
Urk för det uttrycket. Så välanvänt. Söndernött? "Ny dag, nya möjligheter", "Ny vecka, nya tag". Vänder sig alltid lite i magen när jag ser dessa uttryck på t ex Facebook (ett forum där detta används flitigt). Varför reagerar jag med att rygga tillbaka? Jo... Till att börja med ser jag misslyckanden. Jag ser sorgsna själar som inte är nöjda med vad gårdagslivet gav dem. Själar som är besvikna. Och det gör mig ledsen. Sen tänker jag också att det är så tragiskt. Ständigt detta "nya liv", ständigt denna strävan. Kommer man någonsin fram? Varför har man ett ständigt behov av att förändra? När han man nått "sitt nya liv", "tagit sina nya tag", "levt sin första dag på resten av sitt liv"? Tänk om detta letande gör att man inte kan hitta? Att man missar när det väl sker?
Det som också far genom mitt huvud när någon använder ett nu-kör-vi-på-nya-livet-uttryck är sorgen över att detta uttryck med största sannolikhet snart kommer att användas av samma person igen. Ständigt pendlande mellan hopp och besvikelse.
Jag har slutat lova mig själv saker. Under längre tid än jag kan minnas har jag byggt mitt liv utifrån regler, löften och mål. Det har nästan alltid slutat i besvikelse. Jag har lovat mig själv så mycket som jag aldrig kunnat hålla. Jag har haft så många regler som jag inte lyckats följa. Så många mål som jag inte lyckats uppnå. Det är förödande för självtilliten och självrespekten att lova och lova och lova men sedan aldrig kunna hålla. Man tappar hoppet och lever tillslut bara i besvikelsen.
För den som tycker att jag irrar och inte talar i klartext, kan jag förtydliga att jag framförallt syftar på regler, löften och mål gällande mitt huvudtema i livet - mat och kropp (stor SUCK och himlande ögon). Jag har alltid ÄLSKAT "ny dag, nya tag", "Ny vecka, nya möjligheter", "första dagen på resten av ditt liv". Det har fått mig att surfa på vågor av livslust och hopp. Gett mig en ofantlig mängd energi och vilja. Fått mig att tända min inre livseld och väcka min glädje inför livet.
Yes! Nu jävlar Iza. Nu ska du återvinna kontrollen. Nu ska du äntligen tycka om dig själv. Nu ska du lyckas! Nu kör vi!. Studsat upp ur sängen och trallat Haha, allt kommer att bli så bra nu. Vad duktig jag är! Kontroll är det bästa som finns. Ingen annan än jag bestämmer över mitt egna liv :)
Jag kan inte låta bli att le när jag nu skriver det här. Åh! Ingenting slår den känslan. Som jag saknar den... Det tokiga är att alla mina regler, löften och mål har varit ouppnåeliga. ALLTID. Det har alltid blivit fel någonstans på vägen. Det slår över åt alla håll och kanter. Den kontroll jag en gång hade försvinner och ersätts av en hemsk kontrollförlust. Den inre livselden kvävs och min glädje inför livet blir till totalt mörker. Från att älska till att hata på en sekund. Från hopp till besvikelse. Färgglatt till svartvitt. Ingenting kan beskriva dessa ständigt åtekommande fall. Till slut vågar man inte längre tända livelden. Vågar inte surfa på vågor av livslust och hopp. Vågar inte väcka glädjen inför livet. Slagen har blivit för många och det lilla som finns kvar har ingen kraft till att resa sig igen. Till slut är hela ens väsen krossat och det finns inte längre plats för det hopp och den kontroll som förut var ens liv.
Jag vet inte om något av detta för dig som läsare går att begripa? Jag har svårt att hitta de rätta orden. Finns så mycket jag vill förklara utan att jag vet hur. Som vanligt är förvirringen och dubbelheten och splittringen i kroppen väldigt stor. Jag tar jag ett steg i taget. Tillslut kommer hela bilden vara skapad. Börjar med konturerna och sen fyller jag i lite åt gången.
Är för övrigt inte dummare än att jag inser att mitt liv behöver hitta nya regler, löften och mål. Som inte är ouppnåeliga och som inte är ett hån mot min existens. Detta har jag vetat länge. Jag tror att jag (emellanåt) vet ganska mycket om vad som är rätt väg att gå. Det är bara det att jag inte förstår hur jag ska kunna hitta vägen och sen fokusera på att hålla riktningen. Vet inte hur jag ska kunna omfamna det jag bör lära mig att omfamna - MIG SJÄLV.
Ber om ursäkt tusen gånger om
Jag har otroligt dåligt samvete. Jag vill skriva rosendoftande och solskensspridande inlägg. Inspiration, vishet, kärlek, glädje. Har faktiskt försökt att skriva ett par stycken som sedan raderats eftersom att jag har känt mig för oärlig. Jag vill låtsas som att allt är på väg uppåt och att det onda är på väg bort. Men det är inte sant i nuläget. Jag önskar att jag kunde skriva att jag nu klarat det ena och det andra och att kraften är på väg tillbaka.
Snälla. Tro inte att jag inte kämpar. Fan. Jag försöker verkligen :( Jag är så otroligt besviken över att jag inte lyckas. Och jag är så himla ledsen över att jag blandat in människor som egentligen inte har med detta att göra. Jag vet att det inte är rättvist. För jag kommer att skapa irritation, frustration och besvikelse. Samma känslor som jag har byggt upp hos mig själv under ett decennium. Jag är irriterad, frustrerad och besviken på att jag inte kommer vidare snabbare. Irriterad, frustrerad och besviken på att jag inte kan bibehålla lycka mer än några sekunder. Känner mig svag som så lätt faller in i mörkret och känner mig svag som inte kan klättra upp snabbare.
Känner en överväldigande skuld. Snälla, snälla, snälla. Jag försöker. Tro inte att jag inte försöker. Tro inte att jag bara borde "kamma luggen" så blir allt bra sen. Att jag bara borde "tänka positivt" så blir allt bra sen. Att jag bara borde "sluta tänka" så blir allt bra sen. JAG FÖRSÖKER. Jag har försökt så otroligt hårt så otroligt länge. Men kanske har jag inte försökt tillräckligt. Jag mår så dåligt över att ha tagit den här platsen och jag mår så dåligt över att vara insnöad i detta. Jag är väldigt ofta insnöad i detta men tidigare har jag visat upp någonting annat för dem runt omkring mig. Det gör jag nu också. Men inte inför er som är inbjudna hit. Och gentemot er bönar och ber jag om förlåtelse. Önskar faktiskt att jag kunde ta tillbaka så att inte ni utplånas av det här ni också. Ni, antagligen framförallt Carro som lever närmast mig, kommer bli arga, irriterade och avståndstagande. Jag kommer att bli arg, irriterad och avståndstagande tillbaka. För man har ofta lust att döda min matvärld. Den är verkligen en bitch. Jag försöker att ge den mindre plats men det är så ofantligt svårt. Den ockuperar mig ständigt och nu ljuger jag inte längre om du t ex frågar hur jag mår. Men kanske borde jag återgå till det? För mina vänners skull?
Jag skäms och känner skuld även över att jag skriver i detta nu. Jag borde sluta. Återgå till leenden och skratt och sen isolering när dessa inte finns tillhanda.
Hata inte mig på samma sätt som jag hatar mig. Hata inte detta på samma sätt som jag hatar detta. Detta är för mig OÄNDLIGT. Inom mig känns det bottenlöst och det finns ingenting som suger musten ur mig på samma sätt. Jag fastnar. Och jag vet att ingen egentligen orkar att fastna med mig. Ätstörningsbrudar är förjävliga. Jag vet hur förjävliga de är. De bara tar och tar och tar. Det är fruktlöst. Så otroligt fruktlöst och oändligt. Skapar stora suckar och himlande ögon. Jag får ofta lust att bara ta tag i dem, skaka dem och säga;
"fy fan vad du är jobbig. Släpp dig och ditt och mat och kropp. Jobbig jävla brud som bara är en stor egoist. Som om det inte finns viktigare saker än utseende! ÅÅÅÅH DIN TÖNT!!!! Fattar du inte att det finns större problem?! Vilken jävla drama queen du är. VÄX UPP ditt jävla mongo!"
Jag veeeeeeet att dessa känslor uppstår och jag känner dem så otroligt starkt gentemot mig själv. Så jag förstår verkligen om min omgivning reagerar likadant. Finns ingenting som kräver så mycket tålamod som detta med matproblem. Önskar att läget vore annorlunda men det är det inte.
Återigen. Även då ni tror att jag inte försöker så försöker jag faktiskt. Jag är jättejättejättejättejätteledsen över att sitta där jag sitter. För jag sitter ganska ordentligt fastgjuten och jag önskar att jag visste vad jag behövde. Åh herregud, förlåt! :'( Vill inte tänka på bara det här. Som jag önskar att mitt huvud hade plats för annat. Jag försöker ju trycka bort. Men det bara återkommer och återkommer och återkommer. Pockar ständigt på uppmärksamheten, tvingar mig in i virvelvindar som har som enda syfte att förgöra och förstöra. Jag önskar att jag kunde satsa på något stort och värdefullt som att göda alla svältande barn eller skapa fred på jorden. Jag inser och erkänner min egen vidriga egoism. Jag HATAR att jag hela tiden i mitt huvud ger så mycket plats till tankar om mig, om mat och om kropp. Oavsett om det är nedvärderande tankar så är det tankar som borde riktas någin annanstans. Som mot mina fina vänner. MITT SLÖSERI är vad som gör mig till en stor, fet, äcklig EGOIST.
:'(
Åh.
Önskar att jag kunde vara mer.
Att jag kunde vara bättre.
Att jag kunde vara starkare.
:'(
Bara lämna och sen satsa på alla runt omkring mig. För det är er jag vill satsa på ♥ Ord kan inte beskriva hur skuldbelagd jag känner mig. Jag vill göra allt för er och blir så ledsen när jag inte riktigt kan ♥♥♥
Jag hatar mitt inre ständigt krävande monster.
Välkommen till mitt helvete
Hittar en otroligt len fläck på hans vänstra fot. Förälskar mig i den lena fläcken. Lena saker är alldeles fantastiskt, skapar en känsla av trygghet. När jag var liten brukade jag låna en vuxen persons handled och känna på partiet precis nedanför handflatan. Det var alltid så lent och jag blev så glad om jag fick låna handleden ett tag.
Jag har haft ett väldans kämpande med min mage hela natten. Tog en dusch igår kväll och satte på mig stora kläder som inte sitter åt någontans. Gick ner till grannen och lade mig i hans soffa. Det är ett stort steg av mig. Att duscha och att söka mig till sällskap. Annars vet jag att jag fortsätter...
Vi pratade inte. Han frågade inte frågor som jag kände att jag kunde besvara. Jag är inte så duktig på att berätta. Jag behöver otroligt ledande frågor och obegränsat med stöd för att klara av att prata.
- Har du haft det jobbigt på jobbet eller?
- Nej, det är mest allt, svarar jag. Det gamla vanliga.
- Okej, okej.
Och sen inget mer med det. Vad ska jag säga liksom? Ska jag ge en återblick av mina senaste dygn? Skulle det vara rimligt?
Såhär?
Jadu, Det har varit ganska dåligt länge nu och sen i tisdags efter att jag hade varit hos dig så flippade jag ur. Åt så fort jag kom innanför min ytterdörr. Spydde och la mig och sov. Upp tidigt, möte mellan 8-9.30 och sen började jag göra en lista i mitt huvud på produkter som skulle inhandlas till ytterligare en session. Försöker att tänka att jag borde försöka ta mig ur. Det river inuti i mig. Den som inte har varit där kan inte förstå för ord kan inte förklara. Jag messar Carro, kanske klarar jag att åka dit nu direkt och skita i "affären"? Hon svarar när jag redan står i hyllorna. När adrenalinet pumpar och blicken är stirrig och uppmärksam på omgivning - ingen får se, ingen får förstå. Bestämmer mig för att jag inte kommer kunna dra mig ur nu. FAN. Det är för starkt. Jag måste lugna odjuret annars kommer jag få kämpa hela dagen med att tämja och kraften finns inte. Skynda, skynda, skynda. Bestämmer mig för att vara effektiv. Inhandlar saker som är lätta att få upp så att jag sen kan åka till Carro. Stor ramlösa för att skölja ner allt. Jag brukar inte kräkas så ofta. Men jag använder mig av det i perioder. Oftast hindrar det mig från att bli totalt isolerad från omgivningen. Det är lättare att få det vanliga livet att fungera om jag hjälper mig genom att rensa på direkten. Det får mig även att bibehålla en gnutta hopp och självrespekt konstigt nog.
Blir helt färdig. Helt slut. Vill försvinna från livet men samlar den kraft jag kan och åker till Carro för att inte fortsätta ännu mer. Ska till K, psykologen, vid 13 och sen börjar jag jobba 14.30 (till 10.30 på torsdagen). Har inga ord. Har aldrig ord sådär tätt inpå att jag hållit på med mina jävla cp-beteenden. Lägger mig i hennes säng och somnar en sväng. Gömmer och glömmer, låtsas som att ingetning finns.
Mot K. Vill inte. Vad ska jag säga? Jag skäms! Jag skäms för min depressivitet, mina hetsningarna och för kompensationerna. Tänker INTE säga att jag kräkts en del på senaste. För då hamnar fokus på fel ställe. Kräkningarna är inte mitt problem. Mitt problem är ätandet! HATAR att alla ska tjabba om det där jävla kräkandet. Skäms för att ögonen är två halvöppna springor. Ansiktet svullet, magen svullen, allt är svullet.
Kan inte tänka på något annat än nästa hets när jag sitter hos Kristin. Det enda jag tänker på är huruvida jag ska fortsätta eller ej när jag kommer hem. Ska jag försöka hinna till affären igen så att jag har det jag behöver på jobbet? Cyklar fort hem till mig. Är hemma vid 14. Börjar jobba 14.30. Finns alltså inte mycket tid. Behåller ytterkläder och skor och äter det jag inte hann äta innan jag åkte till Carro. Cyklar till jobbet.
Allt är blurrigt. Det enda jag kan tänka på är magsmärtan och syran och lusten att äta mer. Längtar tills min arbetskamrat går hem så att jag kan fortsätta.
- Är du trött idag Iza?
- Ja... Jag är inte direkt på topp idag
- Ja, jag märker det.
Jag säger tack. Tack för att du såg. Känner mig genuint tacksam över att hon uppmärksammade mitt mående (även om hon inte kan förstå vidden av det så länge jag inte förklarar och det tänker jag ABSOLUT INTE göra).
När hon gått hem fortsätter min jakt. Kvällen spenderas i fosterställning på jobbets toalettgolv. Vet ni hur det känns när man har blivit snurrad runt, runt, runt, runt tills man inte vet vad som är fram och bak, höger och vänster? SÅ känns det när jag har kört en hel dag med konstigt ätande. ALLT gungar. Som att vara väldigt, väldigt åksjuk. Illamåendet gör att jag stup i kvarten måste hänga mig över toaletten. Svettningar och darrningar blandas med smärta och frossa och illamående och spyor. Fräscht Iza. Verkligen lyckat. Nu ligger du på ett toalettgolv. Upp med dig! Du har massa sysslor att ta hand om.
Denna situation har uppstått mer än en gång. Funderar på hur jag ska klara av att resa mig och ge medicin. Borsta tänder. Det dåliga samvetet - jag kan inte sköta mitt jobb! Desperation i varenda cell. Ska jag ringa någon? Be om hjälp? Kan någon bara hjälpa mig? Ta mig härifrån? Ge dig! Du har ingen rätt att kräva någonting. Du har själv försatt dig i denna situation, res dig upp! Jag kan inte resa mig. Fan, fan, fan, fan. Upp Iza. UPP! När nästa illamåendevåg har fått dig att rensas lite till så reser du dig upp.
Vaknar i omgångar under natten av en otroligt smärtande mage. Den får inte plats. Den skulle helst vilja sprängas. Det är så hård och så stor och man kan inte tro att en sådan fysisk förändring kan uppstå på bara några timmar. Jag vill gråta. Jag vill döda mitt äckliga jag.
Slutar 10 på morgonen. Hem och sover till ca 15. Allt är en dimma. Allt är icke-fungerande. Kraften finns inte. Magen gör ont. Jag vill aldrig mer äta. Men ändå sitter jag snart i soffan med TV:n påslagen. En hel kastrull spaghetti framför mig samt kakor i mängder och all resterande paj men vanlijsås. Det tar emot. Varje tugga smakar äckligt och jag tuggar knappt innan jag sväljer. Magen har svårt att ta emot det jag sväljer och om jag rör mig fel så kommer det upp kräks i munnen. Detta är det värsta! När suget inte finns och jag ändå tvingar i mig. Tvingar mig att behålla. Tvingar mig att äta tills jag inte kan resa mig upp igen. Forsätter så fort jag kan röra en kroppsdel igen. HATAR obeskrivligt. Inser att det inte finns hopp för mig. Vilket vidrigt monster jag är. Det finns ingenting som är mörkare än det här.
Vilade ett par timmar innan jag tvingade mig till duschen och sen gick jag som sagt ner till Erik. Skulle jag ha berättat det här? Vad skulle han säga då liksom? Nej. Usch. I hans soffa blundade jag och kunde inte låta bli att bygga upp planer för natten. Vad har jag i skåpen hemma? Fan, skulle behöva gå till affären men klockan är för mycket. Jag ska slänga ihop en smet. Ni anar inte hur jag skäms för att beskriva i detalj. Ni kanske har märkt att jag sällan berättar exakt vad jag har ätit? Finns en anledning. Äcklet och skammen och ärligheten och nakenheten blir för överväldigande.
Stannar hos Erik. Sover över. Frågar inte ens, gör det bara. Jag orkar inte gå upp. Jag orkar inte ensamheten. Magen gör så ont. Magen är så svullen. Det är det enda jag tänker på under natten. Äckliga äckliga äckliga äckliga jag. Det finns inget hopp för mig. Jag kan inte! Jag kan inte ens prata med en av mina bästa vänner som ligger bredvid mig. Fast jag både vill och inte vill. Önskar att han kunde förstå utan att jag behövde berätta. Och jag är rädd att han ska se eller känna magens svullenhet. Fy vad han kommer att hata mig då.
Då självrespekten är icke-existerande
Det är dagar som idag som är mina absolut mest svårhaterliga. Dessa dagar får mig att tappa allt hopp och all självrespekt. Skapar en riktning som känns fullkomligt förjävlig.
Sov jätteskönt på eftermiddagen. Somnade ganska snart efter det att jag kom hem och sen vaknade jag runt tre-tiden. Var otroligt trött och visste inte hur jag skulle kunna ta mig upp. Kände mig livlös och känner mig fortfarande livlös. Det är liksom svårt att röra sig. Svårt att hålla ögonen öppna. Svårt att höja en arm, svårt att sträcka sig efter TV-dosan.
Kom upp och tog mig till köket. Noll kontakt med verkligheten. Noll känslor. Noll adrenalin. Noll på allt. Fullkomligt skiter-i-livet-inställd. Sätter på pastavatten och tar kakor från frysen och äter den tredjedelen av min rabarberpaj samt vaniljsås som jag har kvar. Är inte hungrig. Är inte sugen. Inte det minsta. Magen gör fortfarande ont från tidigare dagar men tröttheten gör mig desperat och jag brukar fylla en knappt mottaglig kropp då. I hopp om att ta bort tröttheten. Eller? Hopp om att skapa någonting som inte är NOLL. Skiter i mig själv. Skiter i mättnad, skiter i magont, skiter i trötthet. Skiter i att jag växer och ligger tillslut med en mage som nästan spricker. Tvingas vika en smärtande kropp. Tuggar inte på pastan. Det är så jävla äckligt. Stora tuggor för att bara ta slut på allt.
Fortfarande är allt noll. Jag gör fysiskt ont och kommer inte kunna röra mig normalt förrän imorgon (om jag inte fortsätter då också vill säga).
Inte nu. Jag tar dig sen.
Slutar klockan 10. Cyklar hem. Tunga ögonlock. Det är kvavt. Tar mig upp för mina trappor och kliver in i mitt skyddsnäste. Längtar efter sängen och sömnen. Det är lika kvavt inne. Syrefattigt. Orkar inte bry mig. Slänger av mig jackan på hallsgolvet och går in på toan. Får syn på mig själv i helkroppsspegeln.
Ser du inte vad fet du har blivit din jävla kossa? Du har ökat i omfång. Applåder till dig ditt lilla äckliga fittluder.
Inte nu, suckar jag. Jag orkar inte just nu. Jag måste få vila. Jag tar den här kampen senare. Orkar inte försvara mig. Orkar inte möta spegelbilden. Orkar inte möta tankarna. Inte nu. Nu måste jag få sova.
Tills du inte orkar stå!
Jag berättade att jag är arg idag. Tom men arg. Ilska hanterar jag bättre än sorg.
Alla som inte tar mig på allvar kan ta sig i arslet. Just det Iza! Jag lipar åt dig. Jag lipar mot många just nu. Jag vill sminka mig svart, tatuera hela mina kropp och hålla huvudet högt och inte bry mig ett skit om någon annan än mig själv. Jag är en leende, blommigt klädd, prestationsprinsessa. Finaflickansyndromet.
Idag vill jag vara helt tvärtom. Lämna gullandet och peka finger mot hela världen. TA ER NÅGONSTANS! Jävla helvetesskitliv. Jävla helvetesskitmänniskor. Alla bara blundar.
Iza, vad är det frågan om?
Vadå, vad är det!?Jag är arg!!! Jag hatar. Jag är arg på mig. På alla. På min situation. HELVETE.
Vill ställa er på rad. Placera en knytnäve i era magar. HÅRT. Så att ni viker er. Sist i raden står jag själv. Min avbild får mer än ett slag. Hon får sparkar också. Och spott. Piskor, öppna handflator, knutna nävar. Hon ska ligga ner och blöda. Jag ska slå tills hon går sönder. Jag hatar. Jag hatar. Jag ska skratta när hon gråter. Njuta när hon lider.
Gör mig till ett objekt.
Efter stormen kommer lugnet. Eller?
Och så är jag trasig igen. Men lugnare nu. Jag blir lugnare när stormen har lagt sig. Nu är det bara att hoppas på att jag får bibehålla mitt lugn och min tomhet ett tag. Jag orkar inte energitoppar och ångest och hets och äckel och magont och syra och svält och tvång och hat. Jag är så obeskrivligt trött. Jag orkar inte mitt liv. Jag orkar inte mitt huvud och framförallt förstår jag inte hur jag ska kunna ta mig ur min eviga rondell. Den saknar utfart. Så trött.
Det är snart sommar. Jag brukar gå in lite djupare i min matvärld när sommaren närmar sig. Jag påminns om kroppen som måste kläs av för att klara värmen. Den ska plötsligt visas. Och så ska man njuta, vara glad, umgås. Bli brun, hälsosam, trivas, älska, skratta. Jag påminns om missnöjet. Jag påminns om den eviga kampen, min eviga längtan, mitt eviga misslyckande.
Jag är så trött.
Jag är så ledsen.
Jag är så arg.
Hela världen gungade igår kväll och inatt. Snurrandet, smärtan, illamåendet, svettningarna, frossandet, darrningarna. Magen ut och in. Kroppen upp och ner. Min kropp hatar mig just nu. Jag hatar dig också! Fitthelvetesluder att jag ska vara i detta ovärdiga. Ständigt ständigt ständigt. Tar det aldrig slut!? Jag vill ju inte. Jag orkar ju inte. Så trött.
Hon fick mig att fundera.
"Du måste gå runt och känna en oerhörd hjälplöshet? Eller hjälplöshet kanske inte är helt rätt ord..."
"Jo. Hjälplös är ett ord du kan använda (hon vet hur petig jag är med ord). Jag använder det väldigt ofta själv. Det bor i mig och är en del av mig"
"Finns det något sammanhang du inte känner dig hjälplös?"
Vilken bra fråga. Jag har faktiskt inte funderat på den. "Jag vet inte"(ett svar som är ständigt återkommande i min terapi).
"Hur är det med musiken? Känner du dig hjälplös då?"
(återigen) "Jag vet inte".
Jag vet faktiskt inte... Det kanske jag inte gör? Det är så olika. Ibland känner jag mig jätteosäker, liten och hjälplös i musikaliska sammanhang, men ibland känner jag mig nog ganska lugn. Lugn och icke-hjälplös. Jag borde försöka pyssla mer med musik. Sitta med mig själv, gitarren, orden och rösten. Men kreativiteten och tron på mig själv går precis som allt annat i vågor. Kanske ska jag börja försöka sätta mig ner iallafall? Tänk om det kan få mig att bryta?
Att kommer i dubbletter
"En del av dig vill att du och dina problem ska bli tagna på allvar. En annan del av dig vill gömma och låtsas som att problemet inte ens existerar. Inte konstigt att du är trött"
K, psykologen, sa någonting i stil med det under dagens samtal. Och precis så är det. Det är det jag försöker att förklara. Dubbelheten. Det delade. Mina två sidor. Det är det jag försöker att få ordning på. Men det är så sjukt svårt för jag behöver så oändligt mycket stöttning men vill samtidigt inte behöva berätta någonting. Vill att alla ska förstå någonting som jag inte förstår själv. Vill lyfta fram något jag hela tiden försöker att skjuta ifrån mig. Fokusera på någonting som jag inte vill ha att göra med. Visa någonting som jag vill gömma.
Jag tvivlar och tvivlar och tvivlar och tvivlar. Hatar och hånar. Hatar och hånar. Hatar och hånar. Spottar och fnyser mig själv i ansiktet så fort en del av mig försöker skrika på hjälp.
Kom närmare.
Låt mig vara.
"Det är så sorgligt Iza. Du är inte värd det här. Du är värd så mycket mer. Du får inte se ner på dig själv såhär. Du måste ta dig själv på allvar. Du misshandlar din kropp"
Jag började med största sannolikhet skratta. Jag ler även nu när jag skriver. HAHAHAHAHA. Befängda tanke. Det är inte alls vad jag gör och det är inte alls vad jag är värd. Och det tycker inte du heller. Det märker jag. Du tycker bara att jag klagar och upptar din tid. Fan Iza. SKÄRP DIG. Och nu sitter du här och skriver om skiten också. Äckliga äckliga äckliga människa. Varför fortsätter du att existera?
"Upplever du att jag tar dig på allvar?"
"Nej. Det gör jag inte. Jag upplever inte att någon tar mig på fullt allvar."
För det gör jag inte. Inte heller jag själv. Och det är kanske där det största problemet ligger? Men hur fan ska jag kunna ta mig själv på allvar om jag inte upplever att någon annan gör det? Jag förstår inte hur jag, som sällan litar på mig själv, ska kunna lösa ett sådant problem. Jag KLARAR det inte. Jag har försökt. Jag har försökt riktigt riktigt länge. Försökt att vara ödmjuk inför mig själv och inför mina svårigheter. Försökt att inse att jag kanske inte fungerar. Försökt att inse att jag kanske har svagheter som äter upp mig inifrån. Försökt att släppa skulden och skammen. Försökt att ta mig själv på allvar. MEN JAG KAN INTE. DET GÅR INTE. Det räcker med att jag upplever minsta lilla tvivel hos någon som står vid min sida så är jag tillbaka på noll. Och antagligen finns det då inte. Då kan det inte vara sant. Om det var sant och om det var viktigt så skulle jag inte kunna undvika det. Jag skulle märka det. Uppleva det från min omgivning. Jag skulle aldrig kunna vara så ignorant om ett problem existerade. Ett sådant konkret problem som en diagnos. Jag skriver så luddigt. Jag skäms med varenda ord och känner ständigt tvivel. Skäms över att använda ordet diagnos. Jag hatar alla dessa termer. Känns så himla konstigt och onormalt. Om det inte vore för skärmen skulle dessa ord aldrig sägas högt. Är det verkligen bra? frågade jag K idag.
"Ja. Det tror jag är jättebra för dig. Du behöver vara ärlig och berätta hur saker och ting faktiskt är. Det här problemet, som du inte ens vill inse existerar, upptar och kontrollerar ju faktiskt hela ditt liv".
Och precis så är det. Detta är i mig ständigt, ständigt, ständigt, ständigt. Varje rörelse, varje ord, varje handling. Jag vilar inte i en sekund. Jag är så rädd att detta bloggande på något vis blåser upp det svåra. Att jag genom att fokusera på detta gör situationen värre. Att jag gräver ner mig själv ännu mer. Men saken är den att det ändå alltid finns. Det är bara det att jag tidigare lagt massa krut på att gömma och ignorera och tysta ner. Jag har försökt gömma i 10-12 år. Och inte fan har det blivit bättre av det. Det finns ständigt kvar oavsett vad. Finns i mitt huvud, i mina egna anteckningar. Det är så jävla tungt att känna att man vill ta bort en del av sig själv som är nästan hela mitt jag. Jag kan ingenting annat. Jag är ingenting.
Jag vill gråta. Jag gråter och gråter och gråter och gråter. Jag orkar inte med min överanalyserande hjärna. Orkar inte med dessa två fullkomliga motpooler. Ena halvan är svart och den andra är vit. Och båda har behov av att utplåna varandra och jag (vem nu det är?) hamnar precis mittimellan. Står mitt i striden och vet inte hur jag ska skapa fred. TA MIG HÄRIFRÅN. Jag känner mig så jäkla ensam och oförstådd.
Egoism
För övrigt är jag medveten om att alla tankar och all energi går åt till mig just nu. Och det känns otroligt hemskt. Mat- och kroppsidéer (och tankar) är isolerande och egoistiskt - slukar all hjärnverksamhet och tycks omättliga.
Inte hjälper det någon att jag inte släpper och att jag inte får vila alls just nu. Varken mig eller någon annan.
Jag bara tar energi. Jag har egentligen behov av att ta mycket mer än jag gör men jag klarar det inte. Gömmer och glömmer så mycket jag kan istället. Vill inte utsätta mina nära och kära för något som bara kräver. Något som skriker desperation och andas hjälplöshet.
Jag kommer att skriva av mig mer senare på dagen när jag har tid (är på jobbet). Jag kommer rakt upp och ner informera om nuläget. Och jag kommer inte att klara av att försöka sprida positiv energi så den som inte orkar ska inte läsa.
Som gömd och glömd är man ingenting
Jag gömde och glömde på förmiddagen. Låtsades som ingenting. Sen mötte jag K, min psykolog. Jag gömde och glömde lite mindre. Nu är jag så trött och så disträ att jag knappt vet vad som är höger och vad som är vänster. Jag är så otroligt ledsen. Det är som att inte få luft.
Som ett ständigt upprepande mantra i mitt huvud;
Jag är ingenting.
Tredje dagen och jag faller.
Jag trodde att jag skulle klara dag tre också. Vad hade jag förväntat mig? Jag klarade mig fram till 23.30. FAN.
Men jag respekterade mig tillräckligt för att inte äta för mycket. Och jag åt fort. Stående. För att kunna göra mig av med det direkt. Är det respekt?
Nu är jag alldeles slut. Och känner mig smutsig. Syra i min strupe, syra i min mun, syra i min mage. Klarade nästan hela dagen. Fan också. Varför gör jag såhär??? Fullkomligt oduglig är vad jag är. Fan så vidrigt. Jag har umgåtts hela dagen. Fram till 23.30 då jag lämnade grannen för att gå upp till mig. Det hade byggts upp under kvällen. Jag hade tänkt tanken men försökt att ignorera den. Ignorera ut den.
"Hon behöver också röra på sig".
En kommentar som spädde på min vilja att krossa, förgöra och förstöra. För det måste ju vara det jag gör med mig själv? Det var en kille som hjälpte Erik med en parabol som behövde ett par extra händer för att bära ner saker till bilen. Jag erbjöd mig. Erik sa någonting om att "jag kan nog också få med mig det där iochförsig". Och då kläckte installeraren den kommentaren. Jag vet att det inte var illa menat. Han är en skojfrisk man. Det kom naturligt, i förbifarten. För mig var det som ett hugg i magen och skammen infann sig. Han tycker att jag är tjock. Att jag måste röra mer på mig. Undrar vad Erik tänker nu. Tänk om han reflekterar. Tänk om han tänker "oj, det var ju en tokig kommentar till en tjej som Iza. Den klarar väl inte hon med sitt idiotiska huvud. Fast det är ju sant. Hon behöver gå lite extra i trappor". Usch. Det är orimligt hur jag kan få en skämtsam kommentar till något riktat mot mig. Men tänk om det var det? Tänk om han tyckte att rumpan är för stor? Låren för tajt ihopsittande och magen för putig? Varför ser jag ut såhär????????? Blääää. Om jag hade varit smal så hade kommentaren aldrig blivit tagen på allvar. Då hade jag förstått att det var ett skämt. Men i nuläget ser jag ut som någon som behöver gå extra i trappor. Och då måste det finnas ett uns sanning i det denna man sa.
Magen började kurra. Den kurrade högt. Skit, jag är hungrig. Tittar på film med Erik. Magen kurrar igen. Han lägger en hand på magen och frågar om jag är hungrig. Åh herregud. Vad ska jag svara nu? Jag åt ju nyss thaikäk?! För tre och en halv timme sedan åt jag hälften av den stora portion thai (det är som två portioner). Gud vad pinsamt. Jag borde inte vara hungrig. Bara en tjockis är hungrig fast den nyss har ätit. Just precis Iza. Du är ju en tjockis. Detta gjorde mig återigen obekväm i min kropp. Dumma dumma dumma kropp. Svarar nej, jag vill inte äta. "Men skärp dig, du har ju kvar mat i kylen. Jag hämtar". Nej, jag vill inte ha. Han lade ner direkt och min skam hade ökat i gradantal. Vad tänker han nu? Ätstörda dumma flickebarn. Knäppa jävel. Ät när du är hungrig sluta när du är mätt. Sov och motionera. Så jävla svårt kan det väl inte vara? Vilken idiot! Och tjock är hon också. Trots att hon ibland inte äter så är hon tjock. Hon måste ju äta massor i hemlighet. Annars ser man inte ut som en svullen gris. Så får jag för mig att han tänker. Och att han stör sig. För vem stör sig inte!? Vilken jobbig person - kan hon inte bara vara normal? Kan hon inte bara äta normalt och sluta vara så omoget uppfuckad!?
Om mindre än sex timmar så ska jag upp. Jag måste sova. Förlåt alla. Förlåt att jag är så vidrigt vidrig. Förlåt att jag inte är stark nog. Förlåt att jag inte bara blir smal och fin och hälsosam. Förlåt att jag inte kan behärska mig. Inte kan kontrollera mig.
It's okey not to be okey
"Why am I doing this to myself?"
Losing my mind on a tiny error,
I nearly left the real me on the shelf.
No, no, no, no, no...
Don't lose who you are in the blur of the stars!
Seeing is deceiving, dreaming is believing,
It's okay not to be okay.
Sometimes it's hard to follow your heart.
Tears don't mean you're losing, everybody's bruising,
Just be true to who you are!
Brushing my hair, do I look perfect?
I forgot what to do to fit the mold
The more I try the less it's working
'Cause everything inside me screams
No, no, no, no, no
I forgot what to do to fit the mold
The more I try the less it's working
'Cause everything inside me screams
No, no, no, no, no
Don't lose who you are in the blur of the stars!
Seeing is deceiving, dreaming is believing,
It's okay not to be okay.
Sometimes it's hard to follow your heart.
But tears don't mean you're losing, everybody's bruising,
There's nothing wrong with who you are!
Fantastisk text ♥ Alldeles på pricken. Så sann. Så klok. Låten spelas på repeat i mitt hem och i mitt huvud.
Jag har en bra förmiddag. Jag har varit på stormöte med jobbet på morgonen. Tog plats. Så som jag gör när jag orkar. När jag inte bara sitter och tänker på hur jag ska göra med allt, med hungern, med kroppen, med livet. Då intar jag ordföranderollen vid gruppdiskussioner och blir gruppens språkrör. På det viset står jag ut längre. Jag tycker nämligen alltid att det är hemskt att vara på ett möte där man ska sitta och lyssna i två-tre timmar. Det skapar en otroligt stark flyktkänsla och stress och bygger upp inför en hemsk fortsättning på dagen (med allt vad det innebär för mig). Men om jag har orken att försöka att engagera mig så står jag ut lättare. Sista timmen var jobbig. Då tittade jag på klockan hela tiden. Satt och trummade med fingrarna för att hålla mig sysselsatt. Letade olika rytmer. Räknade i huvudet, försökte att lyssna på det som sades. Försökte att undvika att titta på klockan. Så som jag alltid gör. För att stålsätta mig från lusten att SPRINGA därifrån. Men en timme är lättare att hantera än två och en halv som hela mötet tog.
Nu måste jag försöka att hantera min energi. Inte ta ut mig så som jag vanligtvis tenderar att göra. Inte vara rädd att förlora energin och därför maxutnyttja den. Det blir så fel då. För då är jag i himlen första halvan av dagen. Sem hamnar jag i avgrunden. Balans Iza. Försök att lägga band på dig själv. Försök att slappna av. Försök att inte stressa upp dig eller oroa dig för nästa fall. Det är inte farligt att ha energi. Det är inte farligt att känna sig glad. Men det känns så läskigt. Skräckblandad förtjusning.
Nu blir det kaffe. Sen ska jag springa min långa runda. Den på 13 kilometer. Jag åt frukost i morse (havregrynsgröt med banan) och ett äpple till förmiddagskaffet. Nu ska jag springa så att jag med bättre samvete kan försöka hjälpa mig själv att få till åtminstone en dag utifrån "matschemat".
Ska försöka känna tacksamhet. Ska försöka vara glad för att solen skiner. Ska känna tacksamhet för de fina människorna som jag har runt omkring mig ♥ Ska försöka bygga upp hopp i min kropp. Bygga upp hopp för mig själv och för hela mänskligheten.
Idag ska jag försöka tro på mig själv och på livet.
Vågar jag ta steget? Vill jag? Kan jag?
Ha! Jag låg kvar i min säng. Jag gick aldrig upp. Gick aldrig till mitt kök. Så nu är jag glad. Känner mig stark. Dessutom "vågade" jag varna på bloggen och till Carro och till Erik. Vilket ju betydde att jag faktiskt inte ville tappa greppet igen. Samlade ihop all min kraft för att försöka göra allt i min makt för att inte falla. Visade svaghet inför andra och mig själv. Det var väl bra?
Så nu accepterar vi. Vi accepterar och lämnar. NEJ. JO. NEJ. JO. NEJ. JO.
Var snäll. Den viktigaste relationen i livet är den du har till dig själv. Du har bara en chans med dig själv och den är nu. Du har stannat alldeles för länge och är värd att gå vidare. Du är värd någonting bättre. För detta är så otroligt ovärdigt. Du kränker dig själv gång på gång på gång. Du skapar maktlöshetskänslor och äckelkänslor. För att det är där du anser dig höra hemma? Tänk om! Ingen är värd att ständigt vara i sådana känslor. Inte heller du.
Som det tar emot att skriva såhär. Varje bokstav skär lite i mig. Skriker inuti mig att jag inte är redo!!! Måste få hata lite mer. Förgöra lite mer. Krossa lite mer. Tills jag är mer hatad. Mer förgjord. Mer krossad. Vad är jag utan detta? Ingenting. Vad är jag nu? Ingenting. Iza. Du får inte säga sådär. Du får inte tänka så. Inte om du vill lämna detta. Du är smartare än rösten intui. Den snärjer dig. Detta är bulimins sätt att snärja dig! Sjukdomen är supersmart för den vill behålla dig i sitt järngrepp. Men du är smartare! Ta hjälp från dem runt omkring dig. Acceptera läget.
STEG 1: Acceptera att du har bulimi.
Jag har bulimi.
Jag har bulimi.
Jag har bulimi.
Carro. Tänk inte att jag är duktig! Ge mig INTE en klapp på axeln för det här. För det vill jag inte ha. Då kommer jag vilja backa tillbaka igen. Det skulle få mig att känna mig som en förlorare. Bulimidelen skulle kränkas och den är fortfarande villig att göra allt för att komma tillbaka.
Man kan inte lämna något man aldrig varit i
Jag vill inte vara en av dem. Vill inte vara en av alla jag läser om. Vill inte vara den där tjejen man lider med, tycker synd om, ser som icke-fungerande. Jag vill inte sätta mig i den kategorin. Eller? Är det inte precis det jag vill? Placera mig där för att en gång för alla placera om mig?
Vem vinner? Den med mest självhat vinner. Den är bäst på att vara sjuk. Kan man inte vara frisk så vill man vara bäst på att vara sjuk och kan man inte vara det så är man ingenting. Då är man en förlorare i det verkliga livet och i det dramatiska psyklivet. Placerad ingenstans. Värde = 0. Platsar inte i någon värld bara för att man inte vill placera sig i någon av dem. För ingen känns rätt. Att kalla mig frisk känns fel. Att kalla mig sjuk känns fel. Vill inte ge mig den bekräftelsen som diagnosen innebär. Är inte värd det. Inte tillräckligt duktig på att leva upp till vad som krävs för att tillhöra den gruppen. Är inte tillräcklig för att vara varken frisk eller sjuk. Så då är jag ingenting. Den värsta sorten. Den vidrigaste sorten. Den mest betydelselösa sorten. Det mest otillräckliga sorten. Den SÄMSTA sorten. Japp. Jag suger. Och just nu suger syran i magen på ett sätt som får mig att vilja ta en kniv och hugga sönder allt. Jag gråter och gråter och gråter. Som vanligt utan tårar. Fan. Vill äta obegränsat. Vill äta snabbt, snabbt, snabbt och sen spy. Fylla och tömma. Jag gillar det omedelbara tömmandet mer och mer. Då blir fyllandet mindre verkligt och respekten ökar. Det är snällare. Det måste ju vara ett bra tecken? Att jag vill vara snällare?
Jag kämpar massor just nu. Slår in i huvudet att detta är känslor. Att känslor går över. Att skriken snart dämpas och att gråten snart försvinner. Det är så svårt!!! Vill att någon kommer hit och stoppar mig. Blir mitt hinder. För jag har så svårt att vara mitt eget. Skit skit skit skit. Iza, stå emot.
Man kan inte lämna någonting man aldrig har varit i. Med den känslan kommer jag ständigt undan. Säger till mig själv att "detta är tillfälligt och osant och därför ingenting ohälsosamt och sjukligt som du behöver göra dig av med". Då kan jag fortsätta. Finns inget problem och därför ingenting att förändra. Därför blir det så absurt och dubbelt när jag intalar mig själv att stå emot. Stå emot vad liksom? Jag orkar inte. Allt är som vanligt en salig röra. Fan. Jag vill gå till köket. Jag vill att någon kommer och stoppar mig. Fan. Jag vill gå till köket. Jag vill att någon kommer och kedjar fast mig vid sängen. Fan. Jag vill gå till köket. Jag vill att någon kommer och bara finns. Fan. Jag vill gå till köket.
Jag skriker. Ingen hör.
Ett litet avbrott
Jag har haft två dagar utan hetsätning nu. Det är en bra sak. Tankarna har dock inte varit helt lätthanterliga. Jag vet faktiskt inte om jag någonsin har haft en dag då jag inte har reflekterat och varit uppstressad över detta med mat och kropp. Det känns väldigt sorgligt men går inte att förnekas. Antingen tänker jag på hur/om jag ska släppa loss mitt inre otillfredsställda monster eller så tänker jag på hur jag bäst ska undvika mat eller så försöker jag äta "normalt" med ständiga tankar och rädslor kring hunger, mättnad och möjlig kontrollförlust. Jag slappnar aldrig av. Är aldrig orädd och tillfredsställd. Laddningen vill aldrig släppa, men den har naturligtvis olika grader från dag till dag.
Trots att jag inte har tappat min kontroll de senaste två dagarna, så har jag varit ganska laddad. Igår trodde jag mig vara förlorad på kvällen. Jag höll mig till kaffe och snus på förmiddagen. Och en banan till frukost. Ville hålla nere matintaget eftersom att jag vräkte kvällen innan (visserligen en relativt liten mängd eftersom att jag bestämde mig för att kasta upp det igen men känslan av maktlöshet, att inte själv kunna välja, satt kvar i mig). Tänkte att jag skulle äta en matlåda som sen lunch och det hade samvetet inte klarat av om jag hade ätit "ordentlig" frukost också.
På eftermiddagen bakade jag rabarberpaj och lagade vaniljsås till mina vänner. Funderade hela dagen på hur jag skulle göra för min egen del. Skulle jag ta paj med de andra? Eller kanske äta matlåda innan de kom? Eller både och? Vad vore smartast? Minst riskabelt? Bestämde mig för att ta lite paj för att inte verka ohövlig och helt enkelt se den pajbiten som min middag. Åt paj. Det var gott. Om jag var avslappnad när jag åt den? Om det kändes bra? Nej, jag åt med uppspärrade nervösa ögon, rädd att väcka det bottenlösa. Rädd att bli sedd som onyttig i mitt pajätande. Men om jag inte hade ätit paj med de andra så hade jag istället oroat mig för deras tankar gällande mitt icke-ätande. Ständigt denna spänning och oro. Allt kretsar inte kring dig Iza!
Jag väntade på att alla skulle gå så att jag kunde fortsätta i min ensamhet. Jag ville tömma allt. Samtidigt önskade jag att de aldrig skulle gå, så att känslan skulle försvinna, så att tröttheten skulle ta över och tillåta mig att vila.
Erik stannade till tolv och vi tittade på Criminal Minds. Jag lade mig nära. Tänkte att det kanske skulle kunna lugna mitt olugn. Det hjälpte mig lite. Jag borstade tänderna direkt när han gick. Klarade av att motstå och gick och la mig.
Idag har det varit lite samma visa... Har tänkt mycket på var/när/hur jag ska äta men lyckats hålla mig i schack. Allt är en övning och en utmaning för mig. Som när jag valde att ha på mig byxor hela dagen. På förmiddagen safeade jag genom att ta på mig en topp som är lite längre. Sen bytte jag kläder. Tog ett linne och en lite längre spetskofta. Visste att jag skulle känna mig obekväm. Det gjorde jag. Hela tiden. Tänkte på vad de jag hade runt omkring mig tänkte. "Varför har hon på sig sådär tajta kläder när hon ser ut som hon gör? Vad pinsamt"
När jag tittar i spegeln så vet jag inte vad jag är. Jag vet inte om jag är ful eller fin. Tjock eller smal eller normal. Vet bara att jag är fel. Att det känns fel och att jag inte vet hur det ska kunna kännas rätt. Behöver någon bredvid mig. Behöver jämföra. Behöver en skala. Där någon pekar ut mig. Så att jag vet. För jag vet inte. "Iza, här är du. Den här formen och storleken har du. Det här är fult och det här är fint. Såhär ska du tänka och såhär ska du tycka. Såhär tänker alla andra och såhär tycker alla andra."
Nu kan jag inte bestämma mig. Skit också. Nu vaknar det inom mig igen. Hatet och äcklet och sorgen. Vet faktiskt inte hur jag ska göra. Vet inte om jag orkar kämpa emot. Iza. Att du ens funderar betyder att du fortfarande tänker klart och att det fortfarande finns hopp för den här dagen. Släpp inte. Släpp inte. Släpp inte.
En blandning av igår och idag.
Ta mitt liv. Ge Vera hennes man och ta mig istället. Världen blir finare då. Jag är inte tillräckligt fin för detta. Inte tillräckligt fin för den här världen. JAG GÖR SÅ ONT. Jag begriper inte vad det är som stör. Förstår inte vad som händer. Fan. Fan alltså. Ingenting finns. Ingenting finns. Jag kan inte vara på riktigt. Det måste vara så att allt är en dröm. Att jag vaknar imorgon bitti och att allt då är över. Klart. Ingenting kvar. Avslutat.
IZA, DET VAR EN DRÖM
Jag vaknar trött på jobbet men med en inneboende mildhet och ödmjukhet, bugande inför livet, svansen mellan benen, öronen slokande, gnyende. Jag har bilden så tydligt framför mig. Känslan så glasklar. Allt och ingenting bor i min kropp.
Jag skrev så pennan glödde igår. Jag skrev för att ventilera, för att tänka, stanna, rensa. Funderade om och om igen på om det vore bättre att faktiskt inte använda bloggen mer. Att inte bjuda in. Att gå tillbaka, ta tillbaka. För frågan är om detta hjälper någon. Hjälper det mig? Stjälper det någon annan? Men jag fortsätter det jag har påbörjat. Tänker inte retardera riktigt än.
Mitt äckel översköljer mig. Jag drunknar. Simmar i ett hav fullt av övermäktiga vågor. Längtar efter stillhet. Längtar efter hopp. Längtar efter det jag aldrig kommer att uppnå. Längtar efter någonting nytt. Längtar. Saknar. Längtar. Saknar. Möt mig! Ställ dig framför mig. Ifrågasätt. Säg att du hatar. Säg att du älskar. Säg vad du hatar. Säg vad du älskar.
Ditt lilla fittluder. Du har gjort det igen. Ätit djuriskt, rebelliskt, maniskt. Målinriktad, stressat. Med toaletten som slutgiltigt mål. Varför? Vad håller du på med? Du gråter och du ropar på hjälp. Det går inte. DU ÄR FÖRLORAD. Din mage växer och dina lår skapar valkar. Jag skäms över att bo i din kropp.
Jag hann inte till min matlåda igår. Det gick inte. Det blev som det blev. Jag har inget behov av att gå in på detaljer. Den som vill veta får fråga. Jag orkar inte. Men jag delar med mig av några av alla de ord jag skrev igår. För jag tänker att det kanske kan förklara. Skapa förståelse för det oförståeliga. Hjälpa mig att förklara för mig själv om inte annat. Processa. För jag har så svårt att få ihop alla olika delar i mig. Så svårt att förstå hur jag någonsin ska kunna bli till en enad människa.
Orkar jag? Nej. Jag orkar inte. Jag lägger band på mig själv inför andra för att jag inser att min "dramatik"säkerligen kan få folk att vilja himla med ögonen samt förakta och förlöjliga mig. Och det räcker med mitt eget förlöjligande. Det räcker med mitt eget förakt. Jag vill inte att ni ska se på mig genom mina ögon.
Ni behöver inte se mina piskslag. Det finns ingen anledning. Idag är en ny dag. Med mildhet och ödmjukhet. Med stillhet och tomhet.
♥ Vackra kvinnor luktar rosor. Inte fett, socker och magsyra ♥
Rättelse
Förresten har jag visst följt schemat ganska bra en gång på senaste. Nämligen idag. Frukost, frukt, lunch, frukt. Det kanske är därför jag mår dåligt. Nu ska jag värma en matlåda ("middag") och salta den med mina osynliga tårar. Hoppas bara att jag inte tappar kontrollen när matlådan är slut.
Förtvivlade svängningar
Ögonen faller ihop och benen är enorma i mina tajta byxor. Jag klär inte i byxor. Önskar att jag hade en "jeanskropp". Ser man ut som jag gör nu bör man inte klä sig i tajta byxor. Kroppen är för kompakt. När jag är 10 kg mindre så klär jag ganska bra i byxor. Då ser jag "stark" ut. "Slank" kommer jag aldrig att bli hur mycket jag än vill.
Det hoppar så i min kropp. Nu är jag ledsen igen. Nu gör huvudet ont. Nu vill jag bort, bort, bort. Sitter på jobbet och ska vara kvar till 16 imorgon. Mitt ansikte ser ut som en dålig dag i Bagdad. Min kropp ser ut som ett jordklot. Om vi ska hålla oss till geografiska beskrivningar vill säga. Gråt gråt gråt gråt. Varför varför varför varför? Det gör ont. Varför? Jag saknar. Varför? Jag är ensam. Varför? Jag förstår inte. Varför? Jag är en hoppedocka. Kastas mellan himmel och helvete och allt därimellan. Jag vill skrika. Men ingen hör mig. Vad är det här? Vad kallar man det här? Vet inte vad det är jag behöver just nu så jag tänkte att jag provar att sätta mig ner och skriva och så ser jag om jag kan luska ut vad felet är.
Bad jag inte nyss om ursäkt för mitt beteende? Bad jag inte om ursäkt för min negativa energi? Vad är då detta? Är detta negativ energi? Jag vet inte. Varför? Vill ha en kram. Helst av någon som inte vill ge mig den. Jag har svårare för kramar som jag blir tilldelad av någon väntad. Längtar efter dem jag inte kan få. Tryggare? Fegare?
Det snurrar i huvudet. Det dunkar i huvudet. Jag saknar C. Saknar M. Saknar E. Saknar A. Saknar S. Saknar B. Saknar Å. Saknar A. Saknar I. Jag saknar. Saknar mamma. Mamma var nyss här. Och jag uppskattade inte ens hennes sällskap. Jag kände mig tjockare. Som att jag växte under den timme hon var här. Hon har ingen aning om att allt går åt helvete. Hon har ingen aning om att allt har gått åt helvete ändå sen årsskiftet. "Du är så duktig Iza, vilket jobb du gör". Du skulle bara veta. Förlåt mamma. Minns inte senast jag åt som jag tydligen "ska". Matschemat snurrar i huvudet på mig. Det schema som jag inte följt sedan nyår. Det schema som ätstörningsenheten säger att man ska följa. Det som ska vara min räddning ur dåliga matbeteenden och dåliga rutiner. Det som jag inte lyckats hålla mig till mer än några dagar i sträck. Har inte ens varit i närheten av schemat de senaste månaderna. Vill jag det?
7-8 Frukost (ordentlig, t ex gröt och macka, yoghurt med musli och macka osv)
9-10 Mellanmål (en frukt)
12-13 Lunch ("vanlig", typ kostcirkeln)
15-16 Mellanmål (en mjuk macka med pålägg)
17-19 Middag ("vanlig", typ kostcirkeln)
20-21 Kvällsmål (en mjuk macka med pålägg)
Utöver detta ska två glas mellanmjölk drickas.
Herregud. Det vrider sig i magen på mig! Jag klarar inte det där!!! Fan, fan, fan, fan. Min kropp förblir fet om jag äter sådär. Men vadå? Jag är ju fet nu också och inte fan blir jag smal så vad är skillnaden? Skillnaden är att jag inte kan tycka att jag (i egenskap av för tjock person) bör äta på det där viset. Jag skulle skämmas för mig själv. Skäms jag inte nu? Jo, jag skäms nu. Men herregud, hur ska jag kunna motivera mig till äta sådär? Jag kan inte äta sådär. Nu vill jag gråta igen. Skit också. Vad är felet på mig? Jag är så ledsen. Varför är jag så ledsen? Nu känner jag hur hjälplösheten växer inuti igen. Åh nej. Åh nej. Åh nej. Vet ni? Min kropp lyder aldrig mig längre. Den gör som den vill. Kan gå upp i vikt av att äta ingenting. Kan falla ihop trots att den är näringsfylld. Den vill inte mer.
Varför kan jag inte få lämna mitt huvud? Bara lämna det på gatan. Ingen orkar med mitt huvud och mina tankar. Ingen orkar med mina ständiga svängningar. Ingen orkar min ständiga dramatik, min sorg, min uppgivenhet. Ingen kan hantera mig. Vart är mina tårar? Jag saknar. Varför? Hjälp mig? Men det finns ingen hjälp till mig.
Ett alltid lika förvirrat återuppvaknande
Jag vill börja med att be om ursäkt för den senaste tiden. Jag skäms över mitt beteende, mina ord, mina tankar och min negativa energi. Jag känner mig så distanserad från det just nu och då känns det som ett skämt att jag för några dagar sedan inte ville gå upp ur sängen. Det känns fullkomligt overkligt och orimligt att jag bara tänkte på hur jag inte skulle äta eller hur jag skulle vräka i mig mat vid nästa tillfälle. Hur ingenting skulle gå och hur hela mitt liv var i spillror. KÄNNS SÅ OTROLIGT PINSAMT. Finns liksom inte ord för hur det känns. Var det sant? Varje gång när jag känner mig mer harmonisk och välfungerande känner jag på det viset. Som att min downperiod aldrig inträffat. Som att min depressiva sida inte existerar utan bara är påhittad. På låtsas. Försvunnen för alltid. För inte kan jag väl ha känt så som jag påstår mig ha känt? Inte kan jag väl ha tänkt så som jag påstår mig ha tänkt? Och inte kommer det väl någonsin hända igen?
Samma sak varje gång. Samma förvåning, samma förvirring, samma genans. Inför mig själv och inför dem runt omkring mig. Usch. Vill skrika förlåt! Säga att det nog var på låtsas, en parentes som aldrig kommer att återupplevas. Förlåt förlåt förlåt förlåt. Jag önskar att jag aldrig någonsin känner mig så krävande igen. Känslan av att vilja kräva är förenad med avsky. Känslan av att vara beroende, av att ständigt vilja få hjälp, ständigt vilja bli buren, skriken och gråten inuti som jag vill få besvarad. Den känslan är hemsk.
Jag tror inte att jag kräver lika mycket från min omgivning som jag får för mig. Jag tror faktiskt att jag oftast mest drar mig undan. Eller? Usch. Jag vill inte dra ner människor. Jag har ingen rätt att dra ner människor i min skit. För det är ju faktiskt min skit, mina problem. Jag vill inte känna det behovet. Det får inte vara sant. Det kan inte vara sant. DET KÄNNS INTE VERKLIGT.
Förstår ni då min dubbelhet? Min förvirring? Min svårighet inför att acceptera mina problem? (finns dom? nej, det måste vara på låtsas. Det kan inte vara sant. Den möjligheten finns inte). För jag är inte samma jag. Jag är olika delar. Delar som saknar kontakt med varandra. Det känns som att jag är ett skämt. Fy så pinsamt. Jag är ett skämt. Hur kan jag för mitt liv ens ta mig friheten att här, inför andra människor, ta den plats jag har tagit? Jag känner mig smutsig. Igen, FÖRLÅT. Jag kan inte vara på riktigt. FÖRLÅT. Jag vill skyla min nakenhet och ta tillbaka alla ord, handlingar och känslor. Herregud. Det var inte jag. Det kan inte hända igen, det är inte klokt.
Det är inte sant. Det får inte vara sant. Det ÄR inte sant.
Den inre kritikern tystas
Jag lever ständigt med en inre kritiker. Hon är den starkaste jag känner. Hon ger sig aldrig och finns alltid med mig. Hennes styrka går i vågor, ibland får hon kraft och tar mig med storm och ibland tycks hon bli svagare (eller är det jag som blir starkare?). Hon lever med mig. Lever i mig. Älskar mig och hatar mig.
Hennes röst är kraftfull och stabil. Ibland orkar jag överrösta henne men alltför ofta vinner hon. Ibland ser jag inte ens någon mening med att ta upp kampen och hon blir jag. Jag försvinner, hon består. Hon tar över och jag tror mig vara för alltid förlorad.
Min inre kritiker har varit enormt stark på senaste. Hon har fått mig att krypa och be om nåd på mina bara knän. Hon har fått mig att vilja blunda och gömma mig, så att jag får vila för en stund. Hon kritiserar allt jag gör, varje steg jag tar. Dömer, föraktar och hånar.
Idag sa jag emot. Jag gick ut och sprang det första jag gjorde i morse. Jag har sovit dåligt så kraften i benen var nästintill obefintlig. Jag tillät mig att ta det lugnt. Springa i en larvig takt som gör att man kan inte kan kalla löpning för löpning. Tröstade istället för piskade. Intalade mig själv att jag var duktig som gav mig ut trots sömnbrist. Det gör ingenting att det går tungt idag. Det är inte konstigt. Det är jättebra att du kämpar på trots det! Du pressar dig tillräckligt genom att faktiskt vara ute och ta dig runt, du behöver inte tvinga dig mer idag.
De nedslående orden som smög sig fram i mitt huvud besvarades bestämt och jag försökte att skydda mig själv så gott det gick. Min skyddsmur höll bättre än på länge. Nöjd efter springturen kan jag inte påstå att jag är. Men jag gjorde det iallafall.
Det blir bättre.
Jag mår bättre! Mycket bättre :) Är gladare och mer positivt inställd till livet överlag. Kan bero på att jag har ätit korrekt dos antideppressivt i två dagar nu.
Men det som är positivt med att gå ner i dos är att jag får större lust och behov av att kontrollera mitt ätande (dvs minska mängden). Det blir därför väldigt svårt för mig att motivera en doshöjning. Två delar i mig som slåss om att vinna. Men det går inte att komma ifrån att självhatet tycks öka när jag inte tar min medicin som jag ska. Och glad vill jag ju helst vara faktiskt.
Men det som är positivt med att gå ner i dos är att jag får större lust och behov av att kontrollera mitt ätande (dvs minska mängden). Det blir därför väldigt svårt för mig att motivera en doshöjning. Två delar i mig som slåss om att vinna. Men det går inte att komma ifrån att självhatet tycks öka när jag inte tar min medicin som jag ska. Och glad vill jag ju helst vara faktiskt.
Hade ett snedsteg idag också. Men inget infall till att spy upp skiten igen. Däremot tog jag en springrunda. Det är så otroligt tungt att springa nuförtiden. Blir så ledsen av att inse att min tyngd gör mig långsammare. Blir så ledsen av att inse att jag inte klarar att pressa mig på det sätt jag önskar. Men det är bara att kämpa på. Ska försöka gå upp och ta en springrunda imorgon bitti innan jag går på mitt 29-timmars pass. Måste försöka att få lite luft och röra på mig... Jag behöver det. Mitt psyke behöver det. Min kropp behöver det.
Jag fikade med min ballerina på eftermiddagen. Varje gång jag träffar henne påminns jag om hur mycket jag uppskattar hennes sällskap. Jag tror att hon förstår mig mer än många andra (även om vi i princip aldrig pratar om mig). Eller även om hon kanske inte förstår så känns det som att hon bryr sig om mig. Genuint. Nästan så att jag skulle våga bjuda in henne hit. Fast jag vet inte om hon är intresserad. Och jag vet inte om det skulle kunna skada henne. Eller om det skulle skada mig? Eller om det skulle kunna hjälpa mig? Jag tror jag behöver fler. Jag är i behov av en stöttande trupp. Behöver känna mig skyddad, omringad, ärlig och älskad trots alla mina negativa sidor. Trots alla mina brister. Skulle det hjälpa?
Kvällen spenderades utanför lillstaden med Erik och hans vänner framför hockeymatchen. Mitt livs första hockeymatch. Ganska mysigt tack vare sällskapet... Nu är jag tröttare än tröttast så jag ska snart knoppa.
Så lättad över att sorgen inte är lika tung längre. Hoppas att det håller i sig! Men risken finns att jag faller dit imorgon kväll på jobbet. Det är alltid en superrisk för mig att vara på jobbet under ett dygn. Begränsningar triggar mig och instängdheten och vetskapen om att jag måste befinna mig där under en lång tid kan få mig att tappa greppet. Så många gånger som det har skett...
Underlägsen
Kan inte skaka av mig underlägsenheten. Den ligger och maler och maler och maler och maler.
Spelat musik på hög volym och försökt att få kroppen att gå dit jag vill. Försökt att få händerna att göra det jag vill att de ska göra. All disk och all röra. Nu har jag slängt in allt i mina skåp och garderober. Sabina kommer snart. Hon känner inte mig. Jag kan inte säga till henne att jag inte riktigt får mitt liv att fungera just nu. Kan inte skylla röran på det. Orkar inte dammsuga, det här får räcka.
Jag tar på mig en blommig klänning och ett par vita spetsstrympbyxor. En vit spetströja för att inte känna mig naken över axlarna. Håret upp i en rosett mitt på huvudet. Ja, ni hör ju. Är jag fem år eller? Fan Iza, tuffa till dig. Förstår du inte att ditt attraktionsvärde sjunker till botten när du klär dig så här? Ingen vill knulla en femåring. Det är lika bra. Jag vet inte om jag vill bli knullad. Jag ifrågasätter allt jag gör just nu.
"Du tillhör inte kategorin kvinnor som jag eftersöker"
Nej Erik. Jag vet det. Får lust att säga detsamma tillbaka; "Du tillhör inte kategrin män som jag eftersöker". Men det vore fånigt. För jag tänker inte så. Jag går inte efter en kategori. Människor förvånar mig ständigt och man kan faktiskt falla för något man vanligtvis inte faller för.
Jag borde inte ta illa upp. Erik är min vän, inte någon potentiell pojkvän - han är ju min älskade extralillebror! Så huruvida han finner mig attraktiv eller inte borde inte röra mig i ryggen. Fast det gör det. Det är väl inte konstigt? Eller?
Vad min riktiga lillebror (japp, jag har en sådan!) tycker om mitt attraktionsvärde är också obeskrivligt viktigt för mig. Jag frågar honom varje gång jag träffar honom. Jag uppfattar en blick eller en min och besvarar den med orolighet. Frågar "Vadå, vad är det? Ser jag konstig ut? Är det något som är fel? Är jag ful?". Han har tröttnat på det nu. Han blir alltid förvånad och fattar inte varför jag ständigt tror att han tycker någonting negativt när han tittar på mig. "Varför gör du alltid sådär?". Jag vet inte Johannes. Hoppa in i min hjärna så ser du att det inte är så himla enkelt. Tror att alla blickar är kritiskt granskande och dömande. Världen kretsar inte kring dig din mupp!
Kan inte skaka av mig underlägsenheten!
Guess Shit Happens
Ganska snart efter det att jag skrev förra inlägget slog det slint i huvudet på mig. Jag som hållit mig i skinnet väldigt mycket längre än på ett bra tag. Två djupa tallrikar fylldes. En med socker-fett-äckel-goja (klarar inte att gå ut till affären och införskaffa hetsmat, så jag skrapar ihop det jag har) och en med spaghetti. Äter om vartannat. Får ångest. Halvtömmer båda innan jag kommer på vad jag håller på med. Dricker en liter vatten och stoppar fingrarna i halsen. Så jävla korkad. Sitter på toagolvet alldeles tom. Trött. Sätter på musik och lägger mig på vardagsrumsgolvet med en filt över min kropp.
Erik ringer och frågar efter sina mjukisbrallor. Jag känner mig som ett kolli och ser ut som ett kolli. Jag berättar att de hänger nere i torkrummet men säger att jag självklart går ner och hämtar dem. Reser mig upp. Fan så jag ser ut. Och som jag luktar. Stoppar tuggummi i munnen och trär en munktröja över huvudet. Skitsamma. Gråter inuti.
Vi soffhängde till nu. Nu skulle han träna. Och jag har fortfarande inte tvättat färdigt. Jag satte igång två maskiner nu och har en maskin kvar. Torktumlaren är igång och torkrummet är fullt av nytvättat. Han tränar - fan, jag borde också röra mig då. Mår så dåligt när någon tränar om jag inte själv har gjort detsamma. Jag måste. SKIT OCKSÅ. Och imorgon kommer kusinen vid 10.30. Jag måste städa för hon har aldrig varit här. Socker, havregryn, smör, pasta och gegga överallt i mitt kök. Sorg i min kropp. Nu hinner jag inte sitta här. Jag vill sova! På med springkläderna tjockis. Ut och spring. Då kanske du kan låtsas som att kvällens snedsteg aldrig inträffade.
Kontraster
Jag borde sova. Men tankarna snurrar och jag vill prata. Och då fungerar det väldigt bra att skriva här. Här får man någonting sagt. Någon lyssnar.
Jag är trött. Jag är hungrig. Men för rädd för att börja äta på någonting nu - börjar jag så kanske jag aldrig slutar. Och imorgon kommer att kännas bättre om jag sover nu. Jag tränar på att sova med hunger. Det är bra träning för mig. Tänker att min hungerrädsla kanske kan tyglas på det viset?
Följde precis Carre hem till sig. Det var kallt om benen. Mina grodben. Eller är kycklingben bättre? Blaffigt och fult formade är vad jag ser framför mig. Som två stora ovaler placerade på varandra, ihopbundna av ett knä. Är grodben en bra beskrivning då?
Följde precis Carre hem till sig. Det var kallt om benen. Mina grodben. Eller är kycklingben bättre? Blaffigt och fult formade är vad jag ser framför mig. Som två stora ovaler placerade på varandra, ihopbundna av ett knä. Är grodben en bra beskrivning då?
Jag har dåligt samvete. För jag sa till Erik att jag kan få en stark lust att slå honom. Hårt. Det är ju jättetaskigt! Även om det är så jag känner så är det absurt och elakt. Men jag vill ju krama honom samtidigt. Pussa på kinderna och krama om och slå. Det är en känsla jag känner igen. Jag brukar kunna känna så inför vissa människor. Tror även att jag kanske känner så inför mig själv? Eller nja. Jag vill inte krama, slå eller pussa mig själv. Däremot vill jag nog bli pussad på, kramad och slagen. Allt i en salig röra. Allt ska vara rörigt och oförståeligt. Är det förvrringen jag vill åt?
Jag vill bli kramad. Av någon som inte vill krama mig. Jag vill bli älskad. Av någon som inte vill älska mig. Så är det alltid. Vilja ha det man inte kan få. Det är tryggt. Och det är fegt. Ett lätt sätt att känna starka känslor. För det är enkelt att känna starka känslor inför någonting som inte kommer att kunna ske. Längta efter någonting man inte kommer att få. För när det väl sker så vill man dra sig ur. När man väl får så vill man inte ta emot.
Allting är dubbelt. Det finns Iza. Och så finns det Iza.
Överge mig inte. Inte igen.
Ytterligare en natt som tillbringats på jobbet. Det blev sent, jag kunde inte somna. Trots atarax som jag inte använt på jättelänge. Jag tror att jag gick och la mig vid tolv men somnade nog inte förrän strax innan ett. Sen vaknade första personen (jobbar inom handikappomsorgen) halv fem på morgonen så det var bara att kliva upp. Tröttmössa med andra ord.
Solen skiner ute idag. Astrid fyller år. Jag vill gärna fortsätta sova men jobbar till 16 så jag får minsann vänta ett tag med det. Gäspande och trötta ögon har ju trots allt ingen dött utav.
Jag vaknade med oxhunger. Nej, oxhunger är fel. Bulimi betyder oxhunger. Det var inte den hungern jag vaknade med. Finns olika känslor av hunger, olika grader, olika hanteringssätt. Jag vaknade med den hungern jag alltid vaknar med om jag har ätit lite mindre i några dagar. Den där "svårt-att-sova-med-hungern" och "hjälp-hoppas-hungern-går-över-efter-en-normal-mängd-mat-hungern". En tallrik havregrynsgröt vid halv åtta. Ät nu långsamt, det ska kännas att du blir mätt. Halva tallriken utan någonting till. Torr gröt känns som att den mättar bättre och fyller mer. Dessutom är äcklig mat är inte lika lätt att tappa kontrollen över. Och gröt är nyttigt! Sen hade jag mjölk till andra halvan. Och nu svart kaffe.
Hungern som är så svår att sova med är borta. Tröttheten är kvar. De går ofta hand i hand; "svårt-att-sova-hungern" och tröttheten. Jag har haft oräkneliga sömnlösa nätter på grund av en kurrande mage. En krävande mage. Och alla morgnar som jag har vaknat och DRÖMT att jag har ätit som ett djur. Drömt att jag ätit någonting onyttig i orimliga mängder. Vaknat livrädd och inte känt mig säker på om det var dröm eller verklighet. Jag har många gånger fått för mig att jag måste ha varit uppe mitt i natten och ätit i sömnen - så verkligt har det känts. Tänk om jag i hemlighet på natten kliver upp och äter!? Utan att ens vara vaken och medveten!? Usch, känslan och tanken får mig att rysa.
Men det var länge sen nu. Det var länge sedan jag kände "svårt-att-sova-med-hungern" och det var länge sedan sist jag drömde om tömda kylskåp och skafferier. Vet inte om jag saknar. Vet inte om det är bra att det var länge sedan? Det brukar gå i perioder. Allt går i vågor. En våg i taget. Olika stora vågor varje gång, olika färg, olika styrka.
Jag lever med en ständigt återkommande känsla av att; det är nu det händer, det är nu jag blir hatat och lämnad utanför för all framtid. Det är nu alla inser att de tycker att jag som människa och som sällskap är otillräcklig. De föredrar andra framför mig. Hur ska jag någonsin räcka till? Igår kväll slog samma känsla på igen. Därför jag tog atarax. För jag vet att hunger och oro för mig är en förödande och livsfarlig kombination. Jag har under en tid känt mig orolig att grannpojken ska vända mig ryggen. Och det är den rädslan som stormade in även igår. Min lillebror som jag fattat sådant tycke för, som jag inte förstår hur jag skulle klara mig utan. Han vet för mycket om mig. Han kommer att tycka att jag är för komplicerad, för överdriven, för dramatisk. Alla vill vara med en ROLIG och GLAD tjej. Ingen vill vara med en depressiv moffande äckel(så kallad)bulimiker.
"Ditt problem är att du inte äter"
I tanken skriker jag: Nej Erik! Mitt problem har ingenting med mat att göra. Inte egentligen. Och om problemet är mat så är det att jag äter FÖR MYCKET. Inte för lite. Ser du hur jag ser ut!? Eller är du blind? Ja. I perioder äter jag "för lite". I perioder äter jag "för mycket". Hela jag är en vandrande jävla labil period.
"Äta, sova och aktivera sig ordentligt är den bästa medicinen"
Det var svaret jag fick när jag sa försökte säga att allt känns väldigt svårt sedan han (tyvärr) blev indragen i en jävla ätstörningsdiskussion (kan någon eliminera detta ord från våra lexikon!?). När jag ville beskriva min underlägsenhet och hjälplöshet och litenhet. Min skam och min skuld. Mitt äckel och mitt förakt. Du har rätt Erik. Älskade fina du, äta och sova och aktivera sig ÄR den bästa medicinen. Kan du förklara för mig hur man använder den?
Pratade med mamma i telefonen. Berättade om min känsla av att han nu kommer att komma fram till att han inte vill ha med mig att göra längre. Att han kommer att välja andra framför mig. Åh herregud, ni anar inte hur mycket jag skäms för dessa absurt barnsliga och osäkra känslorna som jag nu beskriver.
Hon berättar för mig att det inte är konstigt. Att det tillhör mina tillitsproblem. Att det tillhör min ständigt återkommande paranoia. Att det inte är en sanning, utan en känsla som sitter djupt rotad inom mig. Och hon har rätt. Hon är så klok min mamma. För alltid har jag varit otrygg. Alltid alltid alltid. Redan hos dagmamman. Och sen på lekis, sen på lågstadiet, sen på mellanstadiet, ja, ni fattar... One day you're in, next day you're out. Så var det när jag var liten. Ena dagen fick man vara med, andra dagen skulle man önska att man aldrig hade existerat.
Jag skriver så långa inlägg. Jag är glad att ni läser. Jag tror att det här är bra. Jag tror på ventilation. Jag tror på ärlighet och uppriktighet. Jag tror på verkligheten.