bulimiza.blogg.se

Jag kan inte skylla på någon. I slutänden är det jag som är den enda orsaken. Den som kokar, smörar, värmer, steker, äter. Ingen annan, bara jag. Den som fortsätter. Den som blir fet. Den som skiter i allt. Den som gömmer sig. Den som fortsätter att förlita sig på den enda sanna trygghet Hon än så länge har funnit. Igen och igen och igen. Är alltid ett val även om valmöjligheterna i stunden känns icke-existerande. 

 

Jag känner mig ensam. Så obeskrivligt ensam. Och jag känner mig besviken, bortvald, oförstådd. Försöker att nå ut. Men när jag försöker som mest blir jag som allra mest ledsen och sårad. Nu är jag ensam. ALLT ätbart är tömt. Det sista jag hade var två kycklingfiléer. Halv ett stekte jag dom. Hade knappt tid att låta dom bli helt genomstekta. Är det salmonella man kan få då? Jag blev lite rädd men i slutänden orkade jag inte bry mig. Det smakade jätteäckligt och jag ville bara blunda för det rosa. Sen fick jag känna smaken igen när de kom upp samma väg som de kom ner. Inte allt. Jag orkade intr anstränga mig. Är alldeles för uppgiven på hela min person för att ens försöka. 

 

Jag är så besviken på många just nu och det gör ont. Tårarna är så nära. Och jag önskar att det bara gick att släppa ut dom. För jag behöver gråta floder. Floder fulla med salt, hat och kärlek, hopp och hopplöshet.