inte alltid enkelt
Kategori: Allmänt
Mina senaste dagar har varit väldigt jobbiga. Jag har förstört mig om och om och om igen. Slagit på min själv psykiskt och fysiskt. Gjort av med pengar. Haft ont. Varit förvirrad. Svalt otuggad mat. Spytt otuggad mat. Känt tomhet. Känt fullhet. Känt ånger, tyngd och trötthet. Min morgon idag började likadant. Ett smärtsamt uppvaknande - verkligheten består. Proppar mig full innan jag hunnit ta på mig kläder. Rör om möjligt till mitt hem ännu mer. Cyklar i regnet till jobbet. Förstår inte hur jag ska klara dagen. Det snurrar och svartnar och gör ont. Hjärnan bråkar med mig och jag känner mig som den sämsta människan på den här jorden. Önskar mig ingenting. Känner mig som en förrädare och vill skrika FÖRLÅT till hela världen och till alla jag någonsin känt.
Jag låtsas som ingenting. Dricker svarta koppar kaffe. Det smakar äckligt men jag måste försöka ta bort tyngden. Koffein ska få lura min kropp. Jag fokuserar på min arbetskamrat. Talar med henne om hennes mående eftersom att jag märker att hon har det jobbigt. Hon gråter. Hon säger att hon får lust att gråta ännu mer bara för att hon tycker att jag säger så kloka saker. Jag får tårar i ögonen av hennes smärta och vill ingenitng annat än att tillsammans med henne hitta en lösning. Hon är ganska exakt 40 år äldre än jag.
En vän frågar hur jag mår. Sådär, svarar jag. Jag svarar att jag har en tung dag igen och att jag känner mig som en äcklig och dålig och elak människa. Svarar att jag känner att jag borde bada i mitt eget blod. Han tycker att jag är dum som säger så och frågar vad som har hänt. Ingenting, säger jag. Han förstår och stöttar och är allmänt fin. För han vet också hur det är att slå på sig själv. Ganska snabbt byter jag fokus från mig till honom. Efter ett tag säger han; nu känner jag att denna diskussion plötligt handlar om mig istället för dig. Visst är jag duktig, svarar jag. Jag är proffs på att ta upp en spegel när jag känner att det handlar för mycket om mig. En spegel som riktas på den jag talar med. För jag blir så snabbt trött på min egen negativitet och uppgivenhet. Och blir rädd att de i min närhet också ska bli det. Lite, men inte allt. Ibland, men inte alltid. Att vältra sig i smärta är inte enkelt. Att låta någon delta är ännu svårare.
