bulimiza.blogg.se

Jag visste att jag skulle tycka om dig. Jag visste att jag en gång skulle träffa dig. Ikväll stod du där. Det var därför jag kom. Och jag sa hej. Du verkade lite hård till att börja med men sedan kände jag din värme. Du är vacker. Och stark. Inuti och utanpå. På många vis vackrare än mig. På många vis starkare. Jag spelar teater. Du är nog ärlig. Och jag förstår. Jag tror på dig. Och jag tror på ditt liv. Jag tror på dina val och jag tror att jag förstår mitt eget lite bättre. Tyvärr hade jag nog hoppats på att bli motbevisad snarare än bekräftad.

---

Jag var hungrig och klarade inte av att äta en macka inför dig. Inte ikväll. Inte nu när du vet hur mina senaste dagar har sett ut. Så jag gick hem. Åt en macka. Nu skäms jag. Vill bekänna. Skriva till dig: "Du! Nu åt jag en nattmacka. Bara så att du vet. Tydligen kunde jag inte besegra min hunger idag heller". Samtidigt tänker jag på hur jag borde trycka i mig mer. Och mer och mer och mer och mer. Klockan är tjugo över fyra på morgonen. Egentligen skulle jag ha gått på en kurs imorgon. Lärt mig lite om musikproducerande. Men nu förstörde jag det för mig själv. Jag brukar ha en tendens att göra så. Alltid undermedvetet (medvetet?) förstöra sådant jag egentligen vill. 

---

 

Jag är väldigt ledsen inuti. Mer än jag egentligen vill erkänna. Jag vill gråta. Fantiserar om hur blod rinner ur sår på min hud och om hur jag krälar i mina egna spyor. Det får mig att må bättre. Gör att allting känns mer rätt.

 

Är det tid jag måste ge er? Jag vet inte om jag kan ge mer av mig själv? Ni uppskattar det inte. Ni vill inte ha det. Och vem kan klandra er? Jag om någon förstår. Ändå vissnar jag inuti. Ändå dör ett svagt brinnande ljus då all syretillförsel försvinner. Och vad fan trodde du din horjävel? Är det dags nu ditt äckel? För en ny omgång? Förbered dig. Du ska inte sova. Du ska hata och kväva och hata igen. Jag darrar. Jag skriker. Går sönder intuti och tänker ta sönder ännu mer. Det är jobbigt nu. Det gör ont nu. Jag vill inte. VILL INTE. Men jag måste. Jag förstår inte hur jag kan skriva. Hur jag kan ordsätta just nu. Men jag gör det för att komma ihåg. För att jag annars så lätt glömmer. Nu ska du utplånas och få vad du förtjänar ditt fittluder.

Ledsen. Varför ledsen? Trött. Alltid trött. Varför alltid trött? Sova eller springa? Blir du pigg av en springtur? Huvudet jobbar. Spring i skogen där ingen kan se dig isådanafall för fort lär det inte gå. Snurrig och mår illa.

 

 

- Sova eller springa?

- Hmm, svår fråga, isf spring!

 

Varför frågade jag? Jag borde inte ha frågat. För då blir jag ledsen över svaret. Vet du att du lika gärna kan säga till mig att jag är trött och lat och därför borde springa? Att jag är för tjock. Men jag borde ju inte bli ledsen, för du har alldeles, alldeles rätt. Det är antagligen det smartaste. Att springa. För jag sover ju massor. Men inatt sov jag bara sex och en halv timme... Det är bara det att jag alltid blir så otroligt arg och besviken på mig själv när jag springer. För kort, för långsamt, för tungt, för dåligt. Men jag måste komma över det. 

Koffeintabletter ska försöka göra mig pigg. Tröttast i världen. Alltid tröttast i världen. Jag springer nu. Ut bara, ut. Jag åt kaka till "brunch". En mazarin och två arraksbollar. Tillsammans med massa svart kaffe. Ville få energi till den springturen jag hade tänkt mig redan när jag vaknade i morse. Socker och koffein ingenting hände, blev bara tröttare när jag satt ner och fikade. Så nu blir koffeintabletter mitt nya försök. Så. På med kläder och ut i skogsstigarna. 

Jag har alltid varit livrädd. Att tappa kontrollen. Att plötsligt inte bry mig. Att tappa greppet. Att vara en nolla. Att bli det som ingen trodde jag kunde bli. Att förlora mot mig själv.

 

Nu sitter jag här. Fettbeklädd. Anfådd. Obrydd. Ointelligent. Jag har bytt hjärnceller mot fettceller. Nu då? Det här går inte. Paniken.

 

Vet ni vad jag är just nu? Jo, jag är ointelligent, outvecklad, tjock, ohälsosam, ofin, jobbig, obalanserad. Man vill inte ha mig i sin närhet. Jag äter antidepressiva. 60 mg per dag. Jag äter oregelbundet och äckligt. Jag kan egentligen inte visa upp min kropp för folk men ändå har jag börjat använda byxor igen. Så att alla kan se. Så att jag kan se. Så att jag kan känna. Jag erkänner för folk. Jag har börjat berätta om mina svagheter. Berättar om maten, ångesten, det mörka, att jag ibland inte kommer upp ur sängen. Jag ångrar mig djupt. Jag ångrar allt jag har gjort de senaste tre åren. Jag vill tillbaka. Jag vill sluta med antidepp. Jag vill börja sätta upp regler och mål. Jag behöver förlora mellan tio och femton kilo. Jag vill bli blygare igen. Mer tillbakadragen. Jag vill gömma mig.

 

Jag är inte älskvärd. 

Jag är min egen mardröm.

Det jag alltid fruktade.

 

Jag har vägt mig idag. Och jag har sprungit för första gången på jag minns inte hur länge. Det gick skit. Som vanligt fungerar inte endorfiner på mig. Jag ville bara börja gråta. Kände hur allt på kroppen rörde sig. Hur andningen inte kunde hänga med. Skämdes för varje steg jag tog. 

 

Jag ska bli en bättre människa. Jag måste bli en bättre människa. Jag vill bli vackrare. Smalare, mildare, klokare, lugnare. Finns det hopp för mig? Vad kämpar jag för just nu? INGENTING. Det är så jäkla äckligt för jag kämpar inte för någonting.

Misslyckad. Har ingenting mer att säga.

En hand på min mage. Innanför min t-shirt. Små, känsliga rörelser med stora fingrar. Jag kan inte riktigt andas. Just här har jag ju så svårt att ha en hand. Andning gör att magen rör sig. Upp och ner. Tycker du att den är för mjuk? För flabbig? För stor? Men jag försöker tänka att du bryr dig om mig. Att du kan ta bort din hand om du tycker att jag är äcklig. Kan ändå inte släppa riktigt. Kan inte slappna av. Den hemska insikten - detta kommer alltid begränsa mig. Närhet och jag blir nervös och hatar och dömer den kropp jag själv inte tar på. Varför kan jag inte bara släppa? Njuta?

 

Du höll om mig väldigt fint. Jag kände mig liten i dina armar. Du var inte rädd att vara nära och jag kände inget behov av att göra någonting annat än att bara just ha dig där. Du kände nog samma sak. Det kändes fint. Vänskapligt. Omtänksamt. Respektfullt. Du är fin. Snäll och klok. Och du behandlar mig med värdighet. Som att du tycker att jag är bra fast vi inte känner varandra så bra. 

 

Nu luktar jag vitlök. Och har en makaronsvullen mage. Nu skulle jag aldrig tillåta dig att ha din hand på min mage. Ingen får ha min hand på min mage. Minns när jag var 17 och låg bredvid min dåvarande pojkvän. Han hade somnat. Klockan var kanske 1, 2... Jag låg på min högra sida. Kände med min egen hand på magen som tog en konstig form där jag låg på sidan i sängen. Jag fick ångest. Hjärnan börjar och jag måste kliva upp. Sätter på mig. Smyger ut. SPRINGER. Tjocka, tjocka Iza. Jag pumpar Coheed and Cambria i mina öron med min iPod. Springer fort. Länge. Upp och ner i trappor. Kommer tillbaka efter någon timme. Han var bekymrad. Som vanligt. Ja, jag vet. Jag vet att min kropp förstör allt. Jag vet det redan. Du behöver inte rynka på pannan. Jag kan inte minnas alla nattspringturer och nattpromemader i ångest och hat som jag tagit. Det är många. 

Steget mellan ord och handling är långt. Ibland enormt. Ibland litet. En hårstråstunn gräns. 

Tittar på min rosa och vita blombukett som jag fick av min kära vän Caroline. Den är vacker, preci som hon. Bara för att hon tyckte att jag skulle ha den. Bara för att hon är så fin ♥ Bara för att jag kände mig så ful. 

Det ljusnar utomhus och jag har en stor kopp kaffe vid min högra sida. 

Melissa sjunger för mig.

 

Vet du att du finns i en av mina låtar? Jag har aldrig träffat dig. Jag skulle antagligen inte ens känna igen dig om jag mötte dig på stan. Men ändå finns du där, du har fått flera rader. Jag är säker på att jag tycker om dig. Jag är säker på att jag ser upp till dig. Jag är säker på att jag skulle kunna finna styrka i dig.

---

 

Imorgon kommer min Sebastian hem. Jag saknar honom. Jag vill dyka in i hans varma stora famn och lyssna på hans hjärtslag samtidigt som han kluckskrattar mig till ro. Han är så fin. Vi var tillsammans en gång. I tre år. Jag älskar honom men jag är inte kär i honom. I love you but I'm not in love with you. Och du har en annan nu. Jag hoppas att hon avgudar dig. För du förtjänar att avgudas. Så bra är du. Och vet du? Jag kommer för alltid vilja behålla dig i mitt liv. Om jag får. Om jag skulle hoppa från den högsta av höjder så skulle jag välja att bli fångad av dig. För du skulle orka. Du och mamma. Brorsan skulle säkert också klara det. Ni vet vem jag är och ni älskar mig ändå. Kanske just på grund av det. Och finare än så kan det inte bli.

---

 

Jag har så många människor inuti mig just nu. I mitt hjärta, i mina tankar. Ibland vaknar jag så. Med kärlek till ett helt gäng människor. Jag drömde om en person som jag kanske inte borde drömma om. Som jag borde släppa. Men jag kan inte. Det är så otroligt svårt för mig att släppa människor som jag en gång valt att ge en plats. Men jag vet att jag ibland har en tendens att ge plats även till dem som gör mig ont. De som inte bryr sig. Och du kanske är en av dem. Jag tror mest att du är ledsen. Att du skadats av andra och att du gör ont. Och kanske är det just därför jag känner så starkt för dig. För jag vill inte att det ska behöva göra ont. Men frågan är om man har rätt att skada andra bara för att man är skadad själv. Har man verkligen det? 

---

 

Idag ska jag prata. Berätta. Vara öppen. Vara ärlig. För att det är bra. För att jag vet att du behöver ärlighet. Precis som jag själv. Vi övar slutna du. Du har börjat litegrann så det är bara rätt att jag följer i dina fotspår.

---

 

Livet springer ifrån mig när jag bara ligger i min säng och försöker känna när ingenting och allting känns. När ingenting och allting gör ont. När illamående kväver och allting snurrar. När magen gör ont och när hemmet är uppochned. När saknaden och sorgen är enorm. När allt jag vill ha är närhet. När allt jag fruktar är närhet. När jag ångrar allt jag är och allt jag har varit. Allt jag har gjort och allt jag har sagt. Livet springer ifrån mig när jag ligger i min säng och bara vill blunda och gömma mig. När jag inte förstår vem jag är och vad jag gör. När jag inser min litenhet. Min litenhet och Din storhet. Då gör det ont. 

Jag bestämde mig. Jag är klar nu. Färdig. Går det? Ångesten som river. Det finns inte, det är inte. Vad är det då som är fel? Jag är inte en av alla Er. Är inte en del av det ätstörda släktet. Inte på riktigt. Kanske har varit. Men inte ÄR jag. Och vart hittat jag då mitt problem? Det är vad som gör mig så förvirrad. Det är inte rätt. Det är inte bara någon "ätstörning" som ska plockas bort för att jag ska bli hel. Det vore enklare om det var så. Om jag kände mig säker på orsaken - källan till det onda. Jag är otroligt ledsen över att känna såhär. För jag önskar att det vore så "enkelt". Att jag rakt över köpte en ätstörningsproblematik, tog tag i den och gick vidare. Men nej. Finns det ens kvar? Förvirringen som gör mig alldeles snurrig. Är inte det era problem? Jag verkar ha någonting annat. 

 

Saknar mina busfrön. Lilla Bella och lille Emil. Saknar att busa och skratta och bara vara med dessa alldeles säregna, barnsliga små humorbärande individer. Och så tänker jag på någon konstig "ätstörning". Och så skrattar jag och fnyser. Samtidigt som jag gråter. Jag är inte där va? Vill ni då berätta vad felet är? 

 

Valpögon rakt på mig. Offerförklarande. Tycka-synd-om-blicken. Ta bort den! Den är vidrig! Jag vill inte ha den!!! Fy fan. FY FAAN. "Iza...", allvarlig blick, "ät nu". Du har INGEN aning. Titta på mig! Du vet att jag äter. Hur fan kan du inte fatta?! Läs om skiten då. Om det nu ens är sant. Missar du skillnaden på en anorektiker och en bulimiker? Den sistnämnda äter tills hon knappt kan stå! Hon äter så in i helvete under perioder och därför blir hon tjock. Hon är proffs på att äta, det är vad hon kan. Så för i helvete! Våga aldrig be mig att äta på det där viset igen. För det bevisar att du inte har någon aning. Att du inte fattar. Ingen fattar. Vad arg jag blir. Jag är lat. Och dålig på att ta tag i mig själv. Skit också. Hatar att jag har slutat med träningen. Så jävla vidrigt. Nu får det fan vara nog. Det är ju inte klokt vad äckligt det är. Och smocka i sig mackor och chips och godis och njuta och tycka att det är gott. Fy fan. Blir så äcklad av mig själv. Så trött på mig själv. Sup och ät och gå runt och var äcklig. Så jävla, jävla vidrigt. Och en egoistjävel är du också på väg att bli. Du bara växer och växer. Blåser upp din insida och sväller på din utsida. Ha! Disciplinavsaknade jävla äckelluder. Jag är SÅ trött på dig. Så jävla trött på dig är jag. Ge upp vidriga jävla fitta. Du fattar ju ingenting för du är helt dum i hela jävla huvudet. Och glöm det Iza, glöm det. Bara glöm att ditt patetiska liv har en lösning. Jag hatar att vara i din kropp. Att vara en del av detta äckliga påfund. Du borde skämmas över din existens. 

 

Ha! Jag ställer en kopia av mig framför mig själv. Spottar på den. Slår och tvingar den att titta rakt in i mina ärliga ögon när jag berättar hur lågt sjunken hon är. Hur jävla äckligt egoistisk och självälskande hon är. Att hennes vänlighet mot henne själv är århundradets skämt. Hela hon, ja, HELA DU, är ett skämt. En jävla äcklig viderhora med begär som alltid ska uppfyllas. Nej fy fan. Jag blir äcklad och trött. Ditt vidriga lilla fittluder, vet du vad jag borde göra med dig? Jag borde köpa den vassaste kniven jag kan hitta, ta din vänstra arm och snitta den från armvecket ner till hantflatan. Så att armen delar sig i två. Så att allt horblod försvinner. Så att du dör. Så känner jag inför dig just nu. Spottar. 

Jag börjar komma på banan igen. Haft två eller tre dagar med begränsat intag och jag har känt hunger igen. Alltid befriande när man efter matfrossa håller sig till kaffe, nikotin och något litet under dagen och känner hur magen sjunker tillbaka till en mer rimlig storlek.

Jag försöker att sitta en del med min musik och mitt skrivande och försök till inspelande... Det gör mig både ledsen och frustrerad. Jag är dålig på att stå ut med att vara dålig. Hittar brister och fel och är alltför duktig att fokusera på just det. Så mycket jag vill kunna som jag inte kan. Men det är bara att öva antar jag. Ha tålamod och överseende med sig själv. Jag kan inte kräva mer av mig själv.

 

Har ledig helg efter mitt förmiddagspass - ska bli alldeles utomordentligt skönt. Och det är bara et timme kvar! Sen ska jag hem :) Mysigt ska det bli. En mysfredag med massa fix och trix.

 

Jag skrev ett "jag saknar dig"-sms till en tjej jag inte träffat på länge idag. Har tänkt på det jättelänge. Funderat på om jag borde eller om jag inte borde. Vet att det gör ont att säga att man saknar någon som inte saknar tillbaka och därför har jag inte riktigt vågat. Jag har gjort massor och kan inte göra så mycket mer och jag är trött på att ständigt vika mig för människor som inte är beredda att möta mig. Men sedan så bestämde jag mig för att det var värt det. För jag orkar inte tävla eller spela spel eller låtsas som att det är på något annat vis. Slängde iväg ett sms. Om att jag saknar. Om att jag hoppas att allt är bra. Att hon inte behövde svara och att jag inte ville besvära utan bara säga det. Jag fick svar. Inget kärleksfullt men ändå ett svar. Och det känns bra. För då vet jag att hon vet att hon alltid är välkommen till mig. Då vet jag att hon vet att jag fortfarande bryr mig om henne massor och att jag inte är arg, kanske lite ledsen fortfarande, men inte arg. Då vet hon att jag står kvar oavsett vad.

 

 

Jag fortsatte dagen i nedtrampade fotspår med trasiga skor. Så fort det blev lite plats i tarmar och strupe så åkte någonting ned. Ville väl behålla äckelkänslan så länge som möjligt. Som en anka som ska bli anklever. Tvångsmatas. Trycker ner mat i strupen. Tvingar.

 

Hemma strax efter 20. Äntligen. Tittar inte runt i lägenheten för jag orkar bara inte. Kommer på den briljanta idén att jag vill dricka vin. Häller upp det lilla jag har kvar vilket blir ett knappt halvt glas och bestämmer sedan att jag ska till C och dricka lite med henne. Sen inser jag hur dumt det vore. Hur trött jag är. Hur mätt jag är. Hur galet det vore att springa ifrån allt jag har här hemma. Hur dumt det vore och hur riskabelt det vore att fortsätta denna onda cirkel jag just nu är inne i. Bestämmer mig för att sova istället. Så nu ligger jag i sängen.  Trött som få. Pratat med en fin killkompis. Det känns så skönt att dagen äntligen är slut. Inga mer matbeslut, ingen mer hunger, inga fler begär. Äntligen får jag vila.

Min hals gör ont av mat som tvingats ner utan att tuggas tillräckligt. Jag befinner mig i ett vakuum. Känns som att jag ska falla ihop och svimma i vilken sekund som helst.

Vaknade vid 10-tiden. Fortsatte där jag slutade igår. En halv kladdkaka, uppskattninsvis 3-4 dl sprutgrädde,  en halv förpackning "fingers" (ni vet sådana där chokladtäckta avlånga rån), en skål glass. Och sen en överfull kastrull med pasta. Med smör, olja, salt och ketchup. Pasta för minst fyra personer. Jag avskyr egentligen att avslöja vad jag faktiskt har ätit med detta är hur min dag började.

 

Klockan blev 12 och jag inser att jag måste förbereda mig för jobb som börjar 12.30. Kläder. Usch. Tar ett tält och häller torrschampo i mitt otvättade hår. Ett snabbt lager kanebopuder, lite rouge på kinderna. Tappar bort den nyckel som jag alldeles nyss höll i min hand. Jag är i ett vakuum. Tar extranyckeln och lämnar hemmet. Nedragna persienner, obäddad säng, disk överallt - ÖVERALLT, tomma förpackningar. Allt är vidrigt och jag önskar att jag mirakulöst ska få komma hem till ett välstädat hem där ingenting av detta har skett. Där mitt liv tycks vara någonting annat än vad det är. Vart ska jag hitta orken? Men jag vet att orken kommer. Jag vet det nu. Har gjort detta tusentals gånger och sen, när denna period är över kommer ännu mer sorg men också ork till att försöka ordna.

 

Kan inte låta bli att vara rädd för att grannpojken ska få för sig att hämta någonting i min lägenhet och kliva in och se röran och dra den ena slutsatsen efter den andra. I sådana här stunder HATAR jag att vissa har tillgång till extranycklar. Slår bort tanken, förbjuder den från att vara med för den skapar alldeles för mycket ångest och oro.

 

Igår var samma visa som idag. Började på lördagsnatten med spaghettiätande och efter det har jag inte förmått mig att sluta. Men nu känns det "bra". Nu är jag fullkomligt avslappnad. Nu hatar jag som mest och på något konstigt vis är det där jag trivs som bäst. Jag är snurrig. Äcklig. Ledsen. Redo att bara dö. Det är skönt. På någon konstigt vis är det skönt. Jag har inga förväntningar. Inga krav, ingenting. Bara vakuum och tomhet. Redo för allt och ingenting. Mitt enda mål är min säng. Jobba tills jag får komma till min säng. Utmaningen blir att hålla de svullna ögonen och den svullna kroppen vaken. När jag är i det här läget så kan jag i princip somna ståendes. Det var länge sedan jag var här. I tomheten. Och jag minns varför jag har så lätt att hamna här. Ett hånskratt inuti. En känsla av att ha vunnit. Din äckliga lilla jävel, nu är du exakt där du ska vara. Nu kan du inte skjunka lägre. Bottenskrap är vad du är. Helt rätt. Bra jobbat. Det är såhär du ska behandlas. Respekt finns inte för jag skiter i dig. Vidriga jävla jävel. Ditt liv är ingenting. Du är ingenting. Jag hatar dig och förbannar den dagen du föddes. Det är ett skämt att du ens försöker att lura dig själv att du borde få leva på något annat vis.

---

---

Hon fyller två år idag. Den fina lilla flickan med den mest underbara mamman. Jag vill gråta när jag tänker på dem för jag älskar dem så mycket. Förstår inte varför eller hur, jag bara gör det. Och jag saknar dem. Jag vill säga grattis. Jag vill krama henne och ge henne hela världen. Samma vill jag göra med hennes mor. Men jag får inte för jag får inte vara en del av deras liv. Och ja. Det gör mer ont än jag kan beskriva. Vakuum, hat och tomhet är enklare. Där är jag mer trygg. Det är dit jag längtar när allt gör ont. Samtidigt som det är det jag fruktar mest i hela världen; vakuumet, tomheten, hatet. Allt fint och allt självälskande ska dödas.

- Vad tänker du nu?

 

- Kan du ge ett exempel på en tanke?

 

- Vissa kanske skulle tänka att de blev rädda. 

 

- Det syns inte. Vad tänker du om det? Att du känner så mycket så starkt men att du inte visar det?

 

Jag blir darrhänt när jag sätter mig i bilen för att åka hem. Ögonen fylls med tårar som jag inte låter falla ner för kinderna. Jag andas. Sitter stilla ett tag. Vet inte vad jag ska göra. Vill prata med någon men vet inte vem jag kan ringa. Vill inte belasta någon. Kan inte ringa vem som helst för det är inte så många som jag kan prata med om det här. Vill inte ringa någon som inte förstår, någon som trots vetskapen faktiskt inte vet. Andas. Darrhänta händer på ratten. Mot affären. Måste hem för att möta upp mitt eminenta fikasällskap men först ska inhandlas kaffe och fikabröd. Köper naturgodis också. Äter alldeles för mycket innan jag ens hunnit hem och inser därför att jag inte kommer att äta någon mat idag. Bra val, Iza. BRA! Du är värdelös... Hade lovat middag med en granne och bestämmer mig för att köpa en brieost som vi kör in i ugnen med nötter och honung. En bit av det tillsammans med allt äckligt naturgodis får räcka som dagsintag. 

---

 

Vi talar sällan om maten, min psykolog och jag. Talar sällan om kroppen. Jag blir väldigt obekväm så fort det kommer på tal. Spänd. Sluten. En enda gång har jag gråtit med henne. På två och ett halvt år. En enda. Och det var när jag beskrev hur äcklig jag tyckte att min kropp var och hur jag hatade att finnas i den och möta spegelbilden varje dag. Hon bad mig då att detaljbeskriva. Jag klarade det inte. Skrek inombords. Berättar jag för dig så kommer du också se på mig på det sättet. Nu hade vi pratat om att jag tycker att det är så jobbigt att inte veta vad jag vill med mig själv och mitt liv. Att jag skulle vilja vilja något.

 

- Är det din enda tunga sten just nu i livet? Det enda som ligger i vägen? 

 

- Nej.

 

- Vad är det mer då?

 

 

- Och det är?

 

Jag blir ledsen. Visar det inte men fäster blicken på väggen och möter hennes med endast snabba ögonkast. Så gör jag alltid när vi talar om det här. Min största sorg. Min största skam. Det som får mig att aldrig komma någonstans. Det som skadar mig på ett sätt som inte går att förklara.

 

Vi fastnar lite kring ämnet en stund. Säger inte så mycket mer än vi redan sagt. Jag blir lite upprörd. Och ledsen. Mest ledsen. När hon säger det som jag redan vet. Att jag inte kan gå vidare och att jag inte kan göra någonting med mitt liv om jag inte tar hand om mig själv bättre. För rent krasst så vet jag att orken inte finns. Jag skulle aldrig klara hela veckor i skola eller ett heltidsjobb. Jag kan inte rutiner.

 

Mitt största misslyckande. Jag vet inte om jag med ord kan förklara den maktlöshet jag känner. Jag ÄR en stark individ. Jag VET vad jag bör och inte bör göra. Och jag har försökt och försökt och försökt och försökt. Men fallit varje gång. Det skapar en känsla av värdelöshet. Det spelar ingen roll hur mycket jag kan eller vet. JAG KLARAR INTE ATT HANTERA DETTA. Förstår ni vilket misslyckande? Att inte kunna? Hur kan det vara möjligt!? Något så enkelt förstör hela mitt liv och begränsar hela mig. Bara en kort tripp till någon kompis skapar orosmoln inuti. Hur ska jag hantera maten nu?

Jag borde kanske skriva det som inlägget egentligen skulle handla om. Men det tar emot för mycket. Jag blir så ledsen och rädd bara jag tänker på det. Och det känns overkligt och konstigt och fånigt. Skam. Jag vågar inte dela än. Men vet att jag kanske borde. För jag har svårt att finna ro då förvirringen är total och jag ifrågasätter mig själv varje vaken stund på dagen. 

Jag funderar massor. Tänker. Känner. Kommer att formulera när jag är redo. Det är jag inte riktigt än. 

 

 

Färska frukostmackor, sallad, avokado, tomat, skagenröra, smör, äppeljuice, ägg, kaffe och bullar. Dukar upp ett frukostbord till mig och två av mina absoluta favoritpojkar. 

 

"Gud vad vad hungrig jag är"

"Ät då"

"Jag ska ju det!"

"Dåså, vad klagar du på?"

 

Jättehungrig var jag. Trots att jag har ätit alldeles alldeles för mycket de senaste dagarna. Jag har nog klagat lite väl mycket på mättnad respektive hunger till pojken som på skämt svarade på mitt hungersutrop. Jag blev lite orolig. Det sådde ett frö inuti. Typiskt. Skit också Iza, nu har du varit alldeles för öppen om hur hungrig och mätt och äcklad och utsvulten du är. Alldeles för mycket tjat om fucking jävla mat. Nu har han tröttnat. Nu är han irriterad. Han vet ingenting om mitt verkliga förhållande till mat. Och jag vill inte bjuda in honom så varför låter jag honom få veta om min hunger och min mättnad och allt däremellan?

 

Han skämtade bara. Det gör mina buspojkar. Men jag har svårt för skämt som rör just sådant. Utsvulten (en känsla, inte en sanning) äter jag en stor dubbelmacka med allt möjligt pålägg. Jag och Emil äter så att det står härliga till. Nicke är lite för morgontrött. Han äter inte frukost direkt när han vaknar.

 

Det är kladdigt. Svårt att hålla i den välfyllda mackan och svårt att äta med finess. Känner mig som ett vilddjur och försöker diskret täcka min mun när jag tar tuggor från min macka. Emil blir proppmätt. Jag med. Säger jag det också? Det gör jag säkert. Delar en bulle i två delar. Äter halva genom att doppa den i mitt kaffe. 

 

"Fasen vad du äter Iza"

 

Spela cool. Reagera inte. "Jag vet" svarar jag självsäkert och försöker att diskret och obrytt byta samtalsämne. Och så börjar det. Tjockis-Iza, tjockis-Iza, tjockis-Iza. Äckliga jävla människa. Måste äta mer eller gå och spy. Fan också. Hur löser jag det här? Vi åker till tippen och sen skjutsar jag hem Emil. Nicke följer med hem till mig igen. Min hjärna är i full gång. Hur länge sen var det jag åt mackan? Måste spy. Måste försöka. Kommer Nicke höra? Ger honom ett filmklipp att titta på och skyndat in i badrummet. På med kranen. Snabbt försök. Nej, det kommer att låta för mycket. Återgår till soffan och lägger mig och vilar. Han går hem till sig. Så fort jag hört porten gå igen i trapphuset låser jag min dörr och skyndar med fingrar. Sådär. Bättre? Nej Iza. Du kunde bara ha skitit i att äta som en gris till att börja med. 

Det blöder så idag. Och jag måste låta det blöda. Inse att blodet inte kommer att dränka mig även om det känns som det. Jag överlever blodbad. Har gått igenom många och kommer att gå igenom fler. Det svåraste är när man inte kan hitta såret. När blodet strömmar och man hinner inte hitta den egentliga källan. Vart ska man sätta fingret när det tycks vara blod överallt? 

 

Jag drunknar inte. Jag drunknar inte. Jag drunknar inte. Jag är här. Mitt i blodet. Känner dess värme och står ut. Finner mig i det. Konstaterar. Här simmar jag ett tag. Det kommer att bli klarare. Mindre trögflytande och till sist är det alldeles klart för att sedan tjockna igen.  Det är ingen fara. Alla blöder vi ibland. 

Jag vaknar med ett molande obehag som jag inte riktigt kan sätta fingret på. Det är över. Så mycket som är över. Jag vill skaka av mig men kan inte. Jag vaknar i röra. Inuti i mig. Inuti mitt hem. Vill sova (och äta) bort min dag men plikter såsom arbete väntar och jag får se till att helt enkelt bara kliva upp. Skjut åt sidan. Jag kan inte det. Det känns och osynliga tårar rullar ner för svullna kinder. Jag saknar så att det gör ont. Ångrar så att jag hatar. Hatar så att jag ångrar. 

 

Kom tillbaka. Jag saknar er. Ni lämnar sår i mig när ni vänder mig ryggen. När er famn inte längre står öppen. Jag behöver famnar att krypa in i. Stora, snälla, varma, trygga. Ärliga famnar. Det är så jobbigt när det finns någonting som ligger i vägen. Som en tagg i den annars så mjuka och välkomnande famnen. Då blir jag förtvivlad. Fundersam. Hur tar man bort en tagg som är dukig på att gömma sig? En tagg som anpassar sig och dyker upp när man minst anar det. Det gör ont. För ont för att vara vaken. Jag måste sova en stund igen.    

Hur har jag orkat stanna i det här i veckor? Hur har jag klarat av att leva samtidigt som jag har varit i det här? I den här känslan. I tyngden. I det överväldigande onda. Hur kan det vara möjligt? Jag får sota för gårdagen. Rejält. Både fysiskt och känslomässigt. Hade jag varit svagare och mått sämre hade jag bara börjat om. Fortsatt förstörelsen. Fortsatt vandra i ett kolsvart rum utan att försöka hitta en ljuskälla. 

 

Det är så mycket att kämpa mot idag. Att möta sin spegelbild är hemskt. Att känna kroppen är hemskt. Att se röran i köket. Att veta hur mycket man har förstört. Hur mycket man har skadat kroppen och fått den att, återigen, bli alldeles chockad och förvirrad. Men jag ska försöka hitta styrkan i att jag sätter mig emot idag. Att jag fångar upp med svart kaffe, städning och nikotin.

 

Jag drömde om dig inatt. Jag tycker så mycket om dig. Vilken livlig fantasi jag måste ha. Skapat mig en alldeles egen bild och människa att älska och älskas utav. Gjort dig till någonting du nästan aldrig visat. Eller är det här du? Är det därför jag inte släpper? Fina, söta, skadade. Jag vill ge dig allt och lite mer trots att du inte vill ge mig någonting. Trots att du antagligen helt skulle sudda ut mig ur ditt liv. Kan man få dig att uppskatta min existens? Eller kommer du att för alltid välja att inte se? Är jag så otillräcklig i dina ögon? Behöver jag bli vackrare? Smalare? Mildare? Du behöver inte gilla mig. Din respekt och min synlighet är tillräcklig.

 

 

Mitt första fall idag var ingenting i jämförelse med vad jag hade att vänta. Första fallet fångade jag ju dessutom upp en aning med kompensation. Så blev det inte sen :(

 

Men jag klarar mig. Hatet och äcklet finns. Ovärdigheten och känslan av misslyckande likaså. Men jag drunknar inte. Jag står. Jag träffade folk efter. Med magen i fyra hörn och tyngden i huvudet. Fylld. Äckligt, äckligt fylld. Trodde jag skulle spricka efter sista tuggan och sprang till toaletten för att jag trodde att kroppen självmant tänkte spy. Det gjorde den inte. Och jag orkade inte bry mig eller respektera mig själv tillräckligt för att göra någonting åt det. Jag stannade i äcklet. I det bortdomnade. Där ingenting finns förutom ett töcken och fysisk smärta. Där orkar jag vara även om törsten är enorm och tröttheten likaså. Vet inte om jag har sagt det någongång? Att vatten aldrig är så gott som när man hetsat oerhörda mängder? Att först är det hungern som är bottenlös och sedan blir det törsten. Kroppen kräver vatten. En känsla av att bära en öken inuti. 

 

Jag åkte och tittade på film med tre otroliga människor när det hela var över. Lilo och Stitch ❤️ Så fin så fin så fin så fin!!!! Det var nog smörjande för själen. Både filmen och sällskapet. 

 

Min fina vän Linda har en stor plats i mitt liv och nu har hon även klivit in i den här världen. Den fula, hemska, tragiska, äckliga och jävliga. Och du är välkommen. Litar på dig helt och fullt och även om det är svårt, blottande och förlamande att utan att riktigt vara beredd, få ytterligare en som vet så tror jag att det är bra. Dessutom kliver du in i ett ganska milt och förlåtande skede i mitt mathelvete så förhoppningsvis är det inte för jobbigt för dig. För jag har kommit långt. Jag lär mig massor och försöker att respektera mig själv mer för var dag som går. Jag försöker att tycka om mig själv mer. Försöker att så mer stolthet inuti. Försöker att släppa kontroll och försöker att inte binda upp mig på regler. Jag är hoppfull. Det är jag. Även idag. Även nu. När jag ligger här med sårig hals från tidigare och uppsvälld mage från senare. Även då är jag hoppfull och alltså inte full av hårda ord, hat och hån. Det måste jag försöka att komma ihåg. Det är det smartaste jag kan göra om jag vill bli fri från alla mina demoner. 

Typiskt. Jag klarar inte pasta. Inte när jag ska äta det som vanlig måltid. Som lunch. Det går aldrig. Jag får ångest. Fortsätter att äta. Känner mig tjock och äcklig. Åt pasta igår kväll - alldeles för mycket och hade samvetskval både länge och väl. Tänkte att jag nog skulle klara den relativt lilla lunchlådan på min en och halv timme långa rast. Jag hade fel. Visste det egentligen redan när pastan åkte in i mikron. Efter första tuggan. Jag kommer inte sluta i tid. Oavsett hur lite eller mycket jag äter kommer jag att känna mig som ett misslyckande. Äter kräm med grädde efteråt. Inte gott. Inte nöjd. Inte bra. Tittar på kroppen. Känner och hatar. Tar en cigarett utan att alls vilja ha för att försöka lugna mig. Den smakar vidrigt. Om 25 min ska jag vara tillbaka på jobbet. Måste åka om 10. Grannen kommer upp utan att veta att jag är hemma. Jag känner mig påkommen. Men det finns ingenting som egentligen är fel eller som ens avslöjar min pastalunch. Han skulle hämta dammsugaren och sen går han igen. Jag tar på mig ytterkläderna. Vill inte vara kvar. Ångrar mig. Känner mig för äcklig. Klarar inte att åka tillbaka till jobbet om jag inte gör någonting. Av med kläderna. Låser dörren. På med musik. 5 minuter på mig. Tjocka fingrar i trång hals. Fan vad jag måste ha ätit. spyorna tar aldrig slut. Och jag har bråttom. Ska ju iväg. Envisa fingrar. Varför skulle jag äta pasta? Och varför är jag så larvig som spyr upp det bara för att jag inte tränar längre? För att du hjälper dig själv Iza. Fullkomligt övertygad. Detta är bra för dig. Ångesten försvinner. Stor del av maten försvinner. Ät inte mer idag. Ingen mer mat. Ta ett glas vin. Det får räcka.  

Tänk vad svårt det är. Att vara just här. Just nu. Att inte vara på väg. Ständigt i framtiden.

Sedan, när det är bättre.

Sedan, när man är lyckligare.

Sedan, när man är mer älskad.

Sedan, när man är mer lyckad.

Sedan, när livet börjar.

 

Är det ett sätt att stå ut? Att stå ut med nuet? Ständigt hoppas på någonting bättre, tro på någonting bättre. Men missar man inte det fina i nuet? Springer ifrån det, siktet endast inriktat på sedan.

 

Jag är en prestationsprinsessa som på många plan slutat prestera.

Jag är en kroppshatare som smått börjat acceptera.

Jag är en kontrollmänniska som har börjat släppa på tyglarna.

Jag är en evig jämförare som börjat försöka sluta jämföra.

Jag är någon ful som börjat bli vacker.

Jag är någonting elakt som börjat bli snällt.

Jag är någonting korkat som börjat bli intelligent.

Jag har blivit ratad.

Jag har blivit bortstött.

Jag har gjort misstag.

Jag har försatt mig i svåra situationer.

Jag äter pizza.

Jag äter pasta.

Jag dricker alldeles för mycket vin och sprit (vem bestämmer vad som är för mycket?).

Jag äter oregelbundet.

Jag röker cigaretter när jag känner för det.

Jag snusar när jag känner för det.

Jag sitter alldeles, alldeles stilla och trotsar träningstvånget.

Jag börjar leva.

Jag börjar må bra.

Jag lär mig massor.

Jag börjar uppskatta.

 

Jag tackar mig själv och jag tackar alla rumtomkring mig. Är mer levande än jag varit på länge för stunden. Igår lagade jag mat. Jag åt maten med några av mina finaste vänner. Jag drack några glas vin. Rökte ett par cigaretter.

Jag lär mig att försvara mig själv. Jag lär mig att försvara andra. Jag försöker att acceptera mig själv, stå upp för mig själv, vara stolt över mig själv. Försöker att älska mig lika mycket som jag älskar andra. Försöker att se det fina i mig på samma sätt som jag klarar av att se det fina i andra. Jag ska försöka ta hand om mig själv.

---

 

Jag ska bli mitt starkaste jag. Genom att göra precis som jag känner för. Genom att skita i allt vad det innebär att vara duktig. Genom att skita i måsten. Borden. Göra vad jag vill. Det jag känner för. Det är det svåraste som finns. För mig är det det absolut svåraste som finns. Och det kommer att få mig att må bra.

 

Hösten är underbar. Jag tog en höstpromenad på morgonen. Utan tvång. Inte för framtiden. Inte för kroppen jag ännu inte har. Bara för stunden. För nuet. För att må bra. Jag ska tillåta mig att känna alla känslor jag har och jag ska vara ödmjuk inför dem. Tårar, skrik och skratt. Allt ska få vara med.

 

 

VI LEVER NU.

Vi måste försöka även när det är svårt.