Jag är min egen mardröm
Kategori: Allmänt
Jag har alltid varit livrädd. Att tappa kontrollen. Att plötsligt inte bry mig. Att tappa greppet. Att vara en nolla. Att bli det som ingen trodde jag kunde bli. Att förlora mot mig själv.
Nu sitter jag här. Fettbeklädd. Anfådd. Obrydd. Ointelligent. Jag har bytt hjärnceller mot fettceller. Nu då? Det här går inte. Paniken.
Vet ni vad jag är just nu? Jo, jag är ointelligent, outvecklad, tjock, ohälsosam, ofin, jobbig, obalanserad. Man vill inte ha mig i sin närhet. Jag äter antidepressiva. 60 mg per dag. Jag äter oregelbundet och äckligt. Jag kan egentligen inte visa upp min kropp för folk men ändå har jag börjat använda byxor igen. Så att alla kan se. Så att jag kan se. Så att jag kan känna. Jag erkänner för folk. Jag har börjat berätta om mina svagheter. Berättar om maten, ångesten, det mörka, att jag ibland inte kommer upp ur sängen. Jag ångrar mig djupt. Jag ångrar allt jag har gjort de senaste tre åren. Jag vill tillbaka. Jag vill sluta med antidepp. Jag vill börja sätta upp regler och mål. Jag behöver förlora mellan tio och femton kilo. Jag vill bli blygare igen. Mer tillbakadragen. Jag vill gömma mig.
Jag är inte älskvärd.
Jag är min egen mardröm.
Det jag alltid fruktade.
Jag har vägt mig idag. Och jag har sprungit för första gången på jag minns inte hur länge. Det gick skit. Som vanligt fungerar inte endorfiner på mig. Jag ville bara börja gråta. Kände hur allt på kroppen rörde sig. Hur andningen inte kunde hänga med. Skämdes för varje steg jag tog.
Jag ska bli en bättre människa. Jag måste bli en bättre människa. Jag vill bli vackrare. Smalare, mildare, klokare, lugnare. Finns det hopp för mig? Vad kämpar jag för just nu? INGENTING. Det är så jäkla äckligt för jag kämpar inte för någonting.
