tidig morgon
Kategori: Allmänt
Steget mellan ord och handling är långt. Ibland enormt. Ibland litet. En hårstråstunn gräns.
Tittar på min rosa och vita blombukett som jag fick av min kära vän Caroline. Den är vacker, preci som hon. Bara för att hon tyckte att jag skulle ha den. Bara för att hon är så fin ♥ Bara för att jag kände mig så ful.
Det ljusnar utomhus och jag har en stor kopp kaffe vid min högra sida.
Melissa sjunger för mig.
Lät du henne komma närmre? Var hon vackrare än mig?
Det finns dagar som jag tänker mer på henne än på dig.
Jag går bredvid men halkar efter. Jag orkar inte springa mer.
Vet du att du finns i en av mina låtar? Jag har aldrig träffat dig. Jag skulle antagligen inte ens känna igen dig om jag mötte dig på stan. Men ändå finns du där, du har fått flera rader. Jag är säker på att jag tycker om dig. Jag är säker på att jag ser upp till dig. Jag är säker på att jag skulle kunna finna styrka i dig.
Imorgon kommer min Sebastian hem. Jag saknar honom. Jag vill dyka in i hans varma stora famn och lyssna på hans hjärtslag samtidigt som han kluckskrattar mig till ro. Han är så fin. Vi var tillsammans en gång. I tre år. Jag älskar honom men jag är inte kär i honom. I love you but I'm not in love with you. Och du har en annan nu. Jag hoppas att hon avgudar dig. För du förtjänar att avgudas. Så bra är du. Och vet du? Jag kommer för alltid vilja behålla dig i mitt liv. Om jag får. Om jag skulle hoppa från den högsta av höjder så skulle jag välja att bli fångad av dig. För du skulle orka. Du och mamma. Brorsan skulle säkert också klara det. Ni vet vem jag är och ni älskar mig ändå. Kanske just på grund av det. Och finare än så kan det inte bli.
Jag har så många människor inuti mig just nu. I mitt hjärta, i mina tankar. Ibland vaknar jag så. Med kärlek till ett helt gäng människor. Jag drömde om en person som jag kanske inte borde drömma om. Som jag borde släppa. Men jag kan inte. Det är så otroligt svårt för mig att släppa människor som jag en gång valt att ge en plats. Men jag vet att jag ibland har en tendens att ge plats även till dem som gör mig ont. De som inte bryr sig. Och du kanske är en av dem. Jag tror mest att du är ledsen. Att du skadats av andra och att du gör ont. Och kanske är det just därför jag känner så starkt för dig. För jag vill inte att det ska behöva göra ont. Men frågan är om man har rätt att skada andra bara för att man är skadad själv. Har man verkligen det?
Idag ska jag prata. Berätta. Vara öppen. Vara ärlig. För att det är bra. För att jag vet att du behöver ärlighet. Precis som jag själv. Vi övar slutna du. Du har börjat litegrann så det är bara rätt att jag följer i dina fotspår.
Du springer aldrig ifatt när jag väl är där.
Jag vill inte tänka framåt men är livrädd att fastna här.
