bulimiza.blogg.se

Det är nu det är som svårast. När man sovit hela gårdagen och hela natten, med paus för att trycka i sig ofantliga mängder av ofantligt onyttiga produkter. Egentligen skulle jag kunna fortsätta, det är alltid risken med mig när jag väl börjat. Jag vaknar och vill fortsätta. Fortsätta äta och fortsätta sova. Men jag vet att jag mår dåligt av det. Konsekvenstänkande.

 

Kaffet i min hand. Välfyllda kylskåp. Välfyllda skafferi. Välfyllda frys. Det är riskabelt att befinna sig i mitt hem idag. Men jag har blivit så mycket starkare den senaste tiden. Och jag tror att det är dags för mig att försöka klara av en sådan utmaning. Dags att mitt i känslohavet försöka koppla på hjärnan. För är jag sugen på mackor, pasta, glass, choklad och grädde egentligen? Vad ger det mig egentligen? Det är fantastiskt att jag ens har möjlighet att resonera på det viset. Att jag klarar det. Resonemang är annars inte möjligt i en sådan situation. Hjärnan får vanligtvis inte vara med. Men nu får den. Och nu ska den.

 

 

Otröstlig och förlorad. En person vill jag ha hjälp utav. En enda kan jag tänka mig. Med den det aldrig skulle ske. Jag måste fundera ordentligt på hur jag ska göra. Hur ska jag förhålla mig till allting? Vart ska jag? Jag har fyllt mig. Länge sedan sist jag var såhär full av skit. Jag kände mig tvungen att åstadkomma bedövning. Jag måste få stänga av. Fylld så att jag inte kan röra mig. Så att ögonen faller ihop igen och igen och igen. 

Jag kan inte somna. Det är så mycket som rör sig i mitt huvud. Relationer, människor. Jag måste bestämma mig. Fundera. Koppla på hjärnan. Vart är jag på väg och vart vill jag. Akta mig. Vara försiktig. Lyssna på allt Iza. Hör du? Ser du? Märker du? Det är inte klokt. Det är alldeles galet. Jag vet inte vad jag ska göra med all denna röra. All denna förvirring mellan rätt och fel. Rätt väg. Rätt liv. Rätt beteende. Vad är värdefullt? Vad värdesätter jag? Det är så enkelt att gå vilse i det här. Kretsarna jag har hållit mig till förvirrar mig. Jag måste stålsätta mig. Akta så att jag inte förloras. Tror att det var två år sedan jag fick höra detta från en vän; "Fan Iza, fastna bara inte här med någon söndertatuerad rörmokare för att bosätta dig i radhus och skaffa ungar" 

Jag måste vakna till liv. Inte låta mitt liv rinna ur mina händer som hal sand. Snart räcker det. Snart måste det vara nog. Det är inte såhär det ska vara. Släpp. Släpp. Fundera. 

 

Knulla, supa och spela dator. Inga mål, inga visioner. Kan jag vara i det? Klarar jag det eller förloras jag? Dras jag med? 

 

Det räcker nu. Någonting är fel. Det är inte såhär det är tänkt. Inte såhär det ska vara. 

Igår eftermiddag flög det på litegrann. Idag har det fortsatt. Känner mig så tjock just nu. Längesedan jag hade den känslan men nu är den här igen... Och jag vet inte riktigt hur jag ska hantera det. Imorgon kommer jag inte att klara att äta så mycket. Jag känner mig äcklig, svullen, ful och oattraktiv. Dålig. Jag försöker att känna efter, leta, finns det en annan förklaring än faktisk viktuppgång? Vågen och jag gjorde slut för ganska längesedan och jag kan därför inte ta hjälp utav den. Men jag undrar om den relationen borde på en andra chans? Jag vet inte. Hatkärlek. Behöver jag dig verkligen? Borde jag behöva dig?

 

jag mår illa när jag tänker på mat. Jag mår illa när jag tänker på min mage. Jag mår illa när jag tänker på hela min kropp. Mår illa när jag tänker på den jag är. Mår illa när jag tänker på relationer som jag förlorat eller relationer som har förändrats. Mår illa när jag tänker på MIG. Funderar på att spy trots att jag inte ätit nyligen. Spy bara för att tömma. För att leva ut illamåendet. För att känna mig renare och mindre äcklig. Egentligen har jag nog haft en bra dag. Eller? Jag förstår inte riktigt. Äcklig, äcklig, ful. Vidrig, vidrig, ful. Icke-älskvärd. F U L. Det snurrar. Och jag känner hur hela min kropp dallrar. Hur hela jag badar i fulhet, fett och dumhet och misslyckanden. Jag borde inte skriva såhär. Jag vet det. Jag borde sätta ner foten. Men just nu bara hatar jag. Hatar, hatar, hatar. Övertygad om att det också är vad jag bör. Pasta, pizza, fett och socker. Äckliga jävla människa. Varför är jag så dålig? Åh. Som jag önskar bort mig själv just nu. Och jag saknar Emil. Och är rädd att han kommer att fortsätta vilja förskjuta mig. Fortsätta att vilja ha mig på avstånd. Jag gjorde honom arg i försök att skydda honom och nu har jag kanske förstört för honom. Saknar så att det gör ont och så att tårarna bränner bakom ögonlocken. Skulle inte orka att förlora honom. Det vore så orättvist på något vis. Ge honom tid Iza. Ge honom tid. Okej. Jag ska. Saknar B. Massor. Massor, massor, massor. Saknar D. Massor, massor, massor. Vill ha en kram samtidigt som jag inte vill ha någon i närheten av mig. Hata mig. Äckliga Iza. Kom inte nära mig. Saknad, sorg och äckel. Besvikelse och ännu mer besvikelse. Hackar mer, hackar hårdare. Känns så rätt. Idag förtjänar jag att slås i bitar. Alla som känner sig manade borde dundra på mig. Spotta på mig. Pissa på mig. Knulla sönder mig och kalla mig vidrig. Slå. Hård. Tills jag tuppar av. Hata mig. Förakta mig. Idag förtjänar jag ingenting. Just nu förtjänar jag ingenting. Simmar i ett hav av äckel och borde dränkas i samma hav. 

Jag saknar. Tänk att jag verkligen gör det. Alltid blir jag ledsen och börjar sakna när jag träffar honom.Får jag för mig iallafall.

 

 

Jo. Jag menar allvar. Det är ju så det känns!

 

Fast det där är ju inte sant. Saknar du honom? Som den han är? Du saknar inte honom. Hur kan du sakna någon som är elak mot dig? Du saknar illusionen av honom. Den illusion du byggt upp. För du kan bara inte sakna honom på riktigt.

 

JAG BYGGER BYGGER UPP OCH DU RIVER RIVER NER

Jag saknar visst. Hellre det där än ingenting. Hellre ignorans, ointelligens och respektlöshet än ingenting alls. Så känns det. Men jag håller med. Jag förstår inte heller hur jag verkligen kan göra det. Hur jag kan sakna någonting som skadar och skapar oro och ångest och självförakt. Jag var duktig - tog kontrollen. Gjorde det jag bör för att stå upp för mig själv. Det kändes bra. Men släppte gjorde jag inte. Schackspel fortsätter. Använde andra pjäser för att komma åt den pjäs jag egentligen var ute efter. Fungerade. Varför fungerade det? Och pjäsen jag ville ha under uppsikt hamnade under min uppsikt. Just nu vet jag inte vart min pjäs står. Jag vet inte heller åt vilket håll den vill gå. Och hans pjäs följer som vanligt ett fullkomligt ostrukturerat mönster utan logik. Vart är hans pjäs på väg? Det vet den nog inte. Det vet den aldrig. Den bara hoppar och far och tar vägar som den egentligen inte får välja.

 

Nej. Jag vet vad jag borde. Jag borde fortsätta med avståndstagande. Och jag vet varför det är svårare för mig just nu. Två av mina närmaste vänner är arga på mig och kommer att behöva ta avstånd från mig ett tag. Och om jag känner mig dålig så blir det svårare att stå emot sådant som inte är bra för mig. Jag börjar självhata och självförakta fortare än blixten. Och då väljer jag, och tror att jag vill välja, Honom. Jag måste ge mina vänner tid och förståelse. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag hade verkligen bara goda avsikter. Men det tror jag att dom vet också. Det var ofrånkomligt men kanske jäktade jag fram något tidigare än de själva hade tänkt. Det var fel läge, fel situation, fel tillfälle. Jag handlade utan att först bromsa mig själv. Och bromsarna måste man ha med sig vart man än går! Jag körde för fort för snart och på lite fel väg. Men nu är det gjort. Och jag kan inte börja hata mig själv för någonting som jag gjorde av välvilja. Då backar jag i min utveckling. Då förlorar jag återigen mot mitt inre monster. Och det ska jag inte göra. Ingenting blir bättre av att slå på det egna jaget. Var stark nu Iza.

   

Jag visste att det skulle bli en tuff dag. Kämpar emot illamåendet gentemot det egna jaget. Försöker att inte gå in i hatet. Men det finns så nära till hands. Vi går här, hand i hand. När svåra situationer uppstår med dem jag håller kär så börjar det. Slagen. Hårt. Hårdare. Hårt. Hårdare. Hårda ord, ingen nåd. Det här ska du ta. Lilla pissluder. Det är så svårt ibland. Att stå upp för det man tror är rätt. Det kan göra så ont. För det är så obekvämt. För alla inblandade. Jag sväljer en atarax och skriver. Skriver här. Skriver textrader på engelska som kanske såsmåningom kan bli till en ny låt. Avreagera. De jag vill prata med vill inte prata med mig just nu och då är det bara för mig att backa. Det är dags. Visa kärlek och omtanke genom att ge avstånd. Min hals gör ont av ännu icke gråtna tårar.

Ibland blir jag bara så trött på mig själv. Alla mina pekpinnar och höttande fingrar. Alla mina tankar och känslor och idéer. En näsa som är alldeles för duktig för att lägga sig i blöt. Överallt ska jag vara, allt ska jag blanda mig in i. Det skapas en så stark känsla inuti som knappt går att stoppa. Men jag ska lära mig. Jag måste lära mig. Alla fungerar inte som jag och jag MÅSTE låta människor fungera som de fungerar. Något annat är inte rättvist.

Två människor som jag älskar har jag nu ställt till det för. Jag ville väl men inser att det var fel. Jag trampar med stora fötter där inte ens små fötter hör hemma. Och ingenting mer kan jag göra än be om ursäkt. Och jag undrar för mig själv om förlåt ens räcker till. Åh vad jag hoppas att detta ordnar sig. Jag hoppas att sådant som inte är uträtt blir uträtt och jag hoppas att dessa starka, underbara människor kommer att kunna hjälpa varandra till det bästa för dem båda.

 

Jag kommer att lära mig. Jag försöker verkligen att lära mig av mina misstag. Alla mina pekpinnar och höttande fingrar ska jag använda med mig själv istället. Peka på mina fel och lära mig att i vissa lägen ska man inte göra annat än att låta andra sköta sitt eget. Även om en känsla inuti är så stark, så stark. Då står man emot. Då ska jag stå emot.

 

Ett hjärta till dig ♥

Och ett till dig ♥

Andas genom en täppt näsa när jag dricker mitt morgonkaffe. Drömmer mardröm efter mardröm. Människor som påverkar mig starkt är med och gör hela mig till en värkande trasig människa. Människor jag älskar försvinner, riskerar att dödas och jag gråter när ingen annan gråter. Av förtvivlan som ingen annan känner.

Det gör lite ont idag. Men jag försöker att skaka bort det med envishet och klartänkthet. Lägga fokus på det jag har. 

 

Kvinna i obalans med värkande och svullen mage. Är det såhär den ska se ut nu? Äter gör jag också. Trots hunger som egentligen är obefintlig. Men jag vill inte vara trött längre. Jag vill inte. Men frågan är om jag inte hellre är lite trött än svullen, spänd och värkande. Kaffe och surdegsknäckemacka till frukost. Jag som knappt ätit frukost det senaste halvåret har nu ätit frukost vid 8-tiden två dagar i rad. Ska iväg på kurs. Hjärnan måste fungera mellan 9 och 16. Är det bra? Det är bra. Jag måste tänka positivt.

 

Idag ska jag alltså på kurs. Ganska snart. Jag ska dricka mer kaffe, bli piggare. Jag ska lära mig massor, bli kunnigare. Jag ska ställa frågor, vara vaksam och nyfiken. 

 

Jag längtar lite efter att lämna min hemstad just nu faktiskt. Det finns för mycket här som känns för invecklat och som gör alldeles för ont. Mitt hjärta klarar det inte. Det kommer åt mig. Utan skydd. 

Jag blir så ledsen. Desto mer jag hör, desto mer jag förstår, desto ledsnare blir jag. Besviken och förvånad. Känslor som skadas, handlingar utan hjärta. Och ingenting kan jag göra. Kan jag? Hur? Är kanske inte min plats att ta. Kanske inte min uppgift. Men om någonting känns fel så känner jag så starkt att jag borde försöka. Med det lilla jag kan. Jag känner mig skyldig annars. Tystnad känns så fegt. Som ett trygghetsval som jag bara skulle ta för att det tjänar ett egoistiskt syfte. Det finns så många andra som håller käften. Som inte står upp för sådant som är uppenbart fel. Som inte försöker att skydda och säga ifrån när andra skadas. Man lämnar det åt "dem det angår". Men måste man inte försöka hjälpa varandra? Hjälpa när man tycker att någonting är fel? Alla klarar inte att stå upp för sig själva, och borde man inte då göra allt i sin makt för att försöka stärka dem?

 

Det är så ofta jag känner så här. Vill stå upp för de svaga och ibland även de starka. Även om det för vissa kan uppfattas som "att lägga näsan i blöt", "att bry sig för mycket", "att lägga sig i för mycket". Och det är inte så jag menar. Menar inte att lägga näsan i blöt. Vill bara förhindra onödiga fall. Med betoning på onödiga. För ABSOLUT. Jag tror att fall är viktigt. Livsavgörande till och med. Fall formar oss och stärker oss och får oss att lära oss att försvara oss själva bättre till nästa gång. Men ett för stort fall orsakad av en annan människa kan vara förödande. Och om det då finns en minsta chans att skydda/lindra eller åtminstone försöka skydda/lindra så kan jag inte låta mig själv inte göra någonting. Det valet får jag inte ta. Så känns det. Jag vill göra allt jag kan. Och gärna mer därtill, men det går inte. Får jag då välja att vara tyst? Är det rätt? Av vilken anledning? Att det är bekvämast? Både för mig och för andra? Hur ska jag då kunna se mig själv i ögonen efter det? Nej, jag förstår inte. Det finns inte. Det finns inte i min värld. När någonting är och känns fel så tar det emot överallt. Då gör det ont överallt. 

 

Det är inte enkelt. Att gå runt och känna för andra. Att gå runt och vilja skydda andras känslor. Men det känns inte som att jag någonsin skulle kunna leva annorlunda. Vet inte ens om jag skulle vilja. Jag bryr mig ju! Jag bryr mig så mycket att det inte går att beskriva! Jag vill inte att någon ska bli ledsen på grund av mig och helst inte på grund av någonting annat heller. Och jag vill inte att det ska göra mer ont än nödvändigt. Vi måste ju hjälpa varandra. Är det inte så? Problem uppstår dock när man inte ser en självklar gräns. När man inte vet hur långt man får gå. När man förvirras av omständigheter och av människors egentliga viljor och känslor. Människor kommer alltid till viss del gömma sina viljor och känslor. Total ärlighet går inte - för då överlever man inte länge. Då skadas man för livet alldeles för snabbt. Så i medvetet eller undermedvetet försvar kommer en viss del av människan alltid vara en aning oärlig. När det kommer till det egna. I skydd. Och då tänker jag att man måste försöka se verkligheten. Använda hjärna och hjärta och hjälpa till agerande. 

 

Detta kanske låter flummigt och obegripligt men jag vet inte hur annars jag ska förklara det. Jag vet verkligen inte. Jag försöker. Jag misslyckas ibland, lyckas ibland. Det som jag försöker med allra mest och som jag ALDRIG kommer att ge upp är att verkligen känna för andra och försöka att genuint bry mig om andra. Det är ett ansvar som jag så ofta är rädd att jag inte lyckas ta. Så ofta rädd att jag ska missa någon. Missa något. Missförstå någon. Missförstå något. För jag vill ju verkligen inte det. Jag blir så ledsen bara av att tänka på det. Jag vill inte att det någonsin ska bli så. Men jag vet att det händer. Och jag vet att det kommer att hända. Och för det kommer jag evigt vara ledsen på mig själv. 

Smaker som man känner igen. Som tar en tillbaka. Som skapar känslor. Minnen. Tankar. Jag har ätit för mycket idag. Inte hetsat. Men ätit för mycket. Ätit när jag inte behövt. Ätit sådant jag inte behövt. Ätit fast det inte längre är gott. Ätit fel.
Jag försöker att säga till mig själv att det inte är någon fara - att det är okej. Och jag blir duktigare och duktigare på att lyssna. Det blir jag faktiskt. Men jag känner fortfarande ett äckel och ett hat över mitt handlande. Men jag måste vägra att känna så. Annars vinner bulimin. Och vet ni? Den förtjänar inte att vinna. Det finns så många fina själar som jag läser om här runtomkring som har problem med maten och som samtidigt slår på sig själva. Det är så hemskt. Och det kommer aldrig att hjälpa oss att nå någonstans. Vi måste försvara oss själva från oss själva. Annar förlorar vi. Men tar vi fighten så vinner vi garanterat. Vet ni varför? För INGENTING slår det egna jaget när det egna jaget har bestämt sig. Om man går i förening med sig själv så finns det inga hinder. Bara möjligeter.Och jag är himla trött på hinder. Trött på att kämpa i motvind. Trött på att stjälpa mig själv istället för att hjälpa mig själv.
Jag har varit ordentligt sjuk sedan natten till i lördags. Idag mår jag äntligen bättre men mår fortfarande inte helt bra. Fick påbörja en antibiotikakur idag och det har redan hjälpt lite som tur är. Men så mycket kraft till att skriva finns inte så nu sluter jag ögonen inför ytterligare ett läkarbesök imorgon förmiddag. 

Han stönar. Jag är vaksam. Försöker vara lagom. Försöker ta hänsyn, ge allt jag kan utan att förloras, allt han vill ha i stunden. Följer rörelser och invitationer. Bjuder in. Låter mig bjudas in. Och i detta ska jag försöka hitta mig själv. Försöka att inte sälja mig själv. Försöka att inte förnedras. Försöka att inte bli spänd. Bli inte spänd. För att få den andra att trivas måste du trivas själv. Trivs nu. Trivs. Njut? Se till att han njuter. Slappna av. Se till att han slappnar av. Hoppas att du slipper tänka lika mycket som jag. För det är inte lätt. Att tänka. I ett ögonblick där tankar inte ska behövas. Jag hoppas att du tänker på dig själv mer än du tänker på mig. 

Jag är lagom just nu. Precis här. Nu. Där jag är. I stunden. Massor har hänt på senaste. Fina saker, mindre fina saker. Glada saker, mindre glada saker. Nerbäddad i en kär väns soffa. Vi har ätit indiskt, druckit en exotisk drink och pratat sönder varandra. Vi blev ackompanjerade av en officer-klass som var ute och rände. "Oj! Vad snygga ni är, får vi slå oss ner?" "Vill ni följa med till en bal på slottet?". Haha. Torsdag. Spontant. Livet. 

 

Jag är ledsen och glad på en och samma gång. Vet vilka taggar som sitter i hjärtat och jag försöker att trycka bort dom. Men det är inte så enkelt. Vet vilka händelser som gett mig dåligt samvete - har så svårt att förlåta mig själv. Så svårt att låta andra förlåta. Tänker att nu borde jag fördömas. Samtidigt som jag vet att de som

verkligen älskar MIG inte kommer fördöma. Ingen är perfekt. Allra minst jag. 

 

Försöker att lyssna på allt fint. Försöker att förtränga allt fult. Försöker att lära. Försöker att släppa. 

 

Älska mig. Älska mig för den jag är. Och berätta om det du inte älskar. Kan jag förändra?

 

Jag lever. Jag har inte funnit ro till att skriva, men jag lever!

Jag kände mig fri, agerade ofritt. Ångrade mig djupt när jag vid 14-tiden hade ätit lite godis, kaffe med massa grädde, en macka, knäckemackor och yoghurt på morgonen och sen pasta till "lunch". Blev äcklad av mig själv och kräktes mer än jag har gjort på riktigt länge. Helt tom. Men det kändes inte hemskt. Kändes inte som ett straff. Utan som en hjälp. Efter det har jag inte stoppat i mig någonting mer. Och nu ser jag bara fettvalkar som hänger över byxlinningen tyvärr. Jag börjar bli slapp, förslöad och fettig. Blä. Äckligt. Tränar ingenting!!!

 

Extremt trött. Ska sova tills jag inte längre är trött. Tänker massor på en vän som har massor av ångest just nu. Vill vara där. Bredvid. Nära. Krama. Pussa. Jag ska fundera. Och så ska jag försöka hjälpa så gott jag kan bara genom att finnas till.  

 

Jag bestämmer mig för att jag mår bra. Idag mår jag bra.

Jag bestämmer mig för att det är okej. Det är okej.

Jag bestämmer mig för att jag får. Jag får.

Jag bestämmer mig för att våga. Jag vågar.

---

 

En virvelvind och jag delade på en flaska vin igår. Ett par GT unnade vi oss också. Vi pratade om allt. Vi gick på djupet och höll oss på ytan. Det var intressant. Livet är allt bra konstigt. Det finns så mycket feghet och begränsningar i oss alla. "Regler", "normer" och "ramar" som vi hela tiden känner oss tvungna att följa. Att ta ett steg utanför kan vara skrämmande.  Men det kan också vara fantastiskt.

---

 

Jag är godissugen. Det är okej Iza. Du får vara det.

Idag vill jag skita i normen. Det är okej Iza. Du får det.

Jag vill bara äta onyttigt idag. Det är okej Iza. Du får det.

Om jag vill dricka vin även ikväll så kan jag. Du får det.

---

 

Virvelvinden delade och virvelvinden grät. Jag lyssnade och ville ge minst lika mycket av mig. Ville vara lika modig. Ville vara lika stark. Så jag delade. Jag grät inte, men jag delade. Svagheter, styrkor, hemligheter. Sådant som bara sker med någon man inte känner så väl när man har alkohol i blodet. Varför kan man inte vara lika modig, lika älskande, lika tillfreds när man är nykter? Är delandet av mer värde då? Kanske. Jag vet inte. Jag tänker bara att man börjar någonstans. Jag börjar någonstans.

 

Jag tillåter mig själv idag. Känns som att jag har lärt mig massor i natt. Under gårdagskvällen och under sovtimmarna. Som att jag har vuxit. Fått vissa insikter. Jag tillåter mig själv idag. Att vara glad fast jag är trött. Att orka och acceptera fast jag är trött. Tillåter mig att vara ärlig. Att tänka fina tankar. Att tänka stärkande tankar. Att existera utan tvång. Existera utan regler. Idag är jag fri. Och tanken gör mig lugn.

 

 

Mitt hjärta dunkar otroligt ivrigt. Inte ångest. Glädje? Sockerrus? Någonting är det. Men det stör mig inte. Sätter mig med gitarren i knät. Spelar, sjunger. Vill spela och sjunga mer. Har skrivit några nya små truddelutter den senaste tiden. Det känns bra. Och jag älskar min nya lilla hejare som hjälper och pushar så mycket att det är galet. Lilla gumman ♥ Det hjälper mig så mycket att jag till och med kan försöka tro på mig själv.

 

Jag hade en fantastiskt mysig gårdagskväll. Samling av rara människor och alkohol. Jag hade roligt, blev full på ett toppensätt. 

Känner mig fortsatt lite svullen tyvärr men det ger sig förhoppningsvis. Har hållt i sig några dagar nu, med vissa uppehåll. Matmässigt rullar det på. Jag är duktig. Duktig på att inte bry mig. Duktig på att avstå träning. Duktig på att försöka äta exakt vad jag känner för. Även om jag någon gång ibland spyr litegrann om jag blir för stressad av någonting jag har fått i mig. Men det hjälper mig bara att upprätthålla arbetet framåt.

Jag är väldigt trött och ska upp tidigt imorgon, börjar klockan 7. Så nu är det sängen för min del. Önskar jag fick skeda med grannen inatt igen. Sov hos honom igår och känner mig så trygg i hans sällskap. Men det verkar som att han har börjat träffa tjejen som han dejtar lite mer frekvent. Kanske att han faktiskt håller på att falla - vad vet jag. Skulle bli ensamt om han gick in i ett seriöst förhållande...