Jag vill ha dig nu. Som jag aldrig haft dig förut.
Kategori: Allmänt
Jag saknar. Tänk att jag verkligen gör det. Alltid blir jag ledsen och börjar sakna när jag träffar honom.Får jag för mig iallafall.
Du kan inte mena allvar Iza! Hör du vad du själv säger?
Jo. Jag menar allvar. Det är ju så det känns!
Fast det där är ju inte sant. Saknar du honom? Som den han är? Du saknar inte honom. Hur kan du sakna någon som är elak mot dig? Du saknar illusionen av honom. Den illusion du byggt upp. För du kan bara inte sakna honom på riktigt.
JAG BYGGER BYGGER UPP OCH DU RIVER RIVER NER
Jag saknar visst. Hellre det där än ingenting. Hellre ignorans, ointelligens och respektlöshet än ingenting alls. Så känns det. Men jag håller med. Jag förstår inte heller hur jag verkligen kan göra det. Hur jag kan sakna någonting som skadar och skapar oro och ångest och självförakt. Jag var duktig - tog kontrollen. Gjorde det jag bör för att stå upp för mig själv. Det kändes bra. Men släppte gjorde jag inte. Schackspel fortsätter. Använde andra pjäser för att komma åt den pjäs jag egentligen var ute efter. Fungerade. Varför fungerade det? Och pjäsen jag ville ha under uppsikt hamnade under min uppsikt. Just nu vet jag inte vart min pjäs står. Jag vet inte heller åt vilket håll den vill gå. Och hans pjäs följer som vanligt ett fullkomligt ostrukturerat mönster utan logik. Vart är hans pjäs på väg? Det vet den nog inte. Det vet den aldrig. Den bara hoppar och far och tar vägar som den egentligen inte får välja.
Nej. Jag vet vad jag borde. Jag borde fortsätta med avståndstagande. Och jag vet varför det är svårare för mig just nu. Två av mina närmaste vänner är arga på mig och kommer att behöva ta avstånd från mig ett tag. Och om jag känner mig dålig så blir det svårare att stå emot sådant som inte är bra för mig. Jag börjar självhata och självförakta fortare än blixten. Och då väljer jag, och tror att jag vill välja, Honom. Jag måste ge mina vänner tid och förståelse. Jag vet inte vad mer jag kan göra. Jag hade verkligen bara goda avsikter. Men det tror jag att dom vet också. Det var ofrånkomligt men kanske jäktade jag fram något tidigare än de själva hade tänkt. Det var fel läge, fel situation, fel tillfälle. Jag handlade utan att först bromsa mig själv. Och bromsarna måste man ha med sig vart man än går! Jag körde för fort för snart och på lite fel väg. Men nu är det gjort. Och jag kan inte börja hata mig själv för någonting som jag gjorde av välvilja. Då backar jag i min utveckling. Då förlorar jag återigen mot mitt inre monster. Och det ska jag inte göra. Ingenting blir bättre av att slå på det egna jaget. Var stark nu Iza.
