För alltid försvara
Kategori: Allmänt
Jag blir så ledsen. Desto mer jag hör, desto mer jag förstår, desto ledsnare blir jag. Besviken och förvånad. Känslor som skadas, handlingar utan hjärta. Och ingenting kan jag göra. Kan jag? Hur? Är kanske inte min plats att ta. Kanske inte min uppgift. Men om någonting känns fel så känner jag så starkt att jag borde försöka. Med det lilla jag kan. Jag känner mig skyldig annars. Tystnad känns så fegt. Som ett trygghetsval som jag bara skulle ta för att det tjänar ett egoistiskt syfte. Det finns så många andra som håller käften. Som inte står upp för sådant som är uppenbart fel. Som inte försöker att skydda och säga ifrån när andra skadas. Man lämnar det åt "dem det angår". Men måste man inte försöka hjälpa varandra? Hjälpa när man tycker att någonting är fel? Alla klarar inte att stå upp för sig själva, och borde man inte då göra allt i sin makt för att försöka stärka dem?
Det är så ofta jag känner så här. Vill stå upp för de svaga och ibland även de starka. Även om det för vissa kan uppfattas som "att lägga näsan i blöt", "att bry sig för mycket", "att lägga sig i för mycket". Och det är inte så jag menar. Menar inte att lägga näsan i blöt. Vill bara förhindra onödiga fall. Med betoning på onödiga. För ABSOLUT. Jag tror att fall är viktigt. Livsavgörande till och med. Fall formar oss och stärker oss och får oss att lära oss att försvara oss själva bättre till nästa gång. Men ett för stort fall orsakad av en annan människa kan vara förödande. Och om det då finns en minsta chans att skydda/lindra eller åtminstone försöka skydda/lindra så kan jag inte låta mig själv inte göra någonting. Det valet får jag inte ta. Så känns det. Jag vill göra allt jag kan. Och gärna mer därtill, men det går inte. Får jag då välja att vara tyst? Är det rätt? Av vilken anledning? Att det är bekvämast? Både för mig och för andra? Hur ska jag då kunna se mig själv i ögonen efter det? Nej, jag förstår inte. Det finns inte. Det finns inte i min värld. När någonting är och känns fel så tar det emot överallt. Då gör det ont överallt.
Det är inte enkelt. Att gå runt och känna för andra. Att gå runt och vilja skydda andras känslor. Men det känns inte som att jag någonsin skulle kunna leva annorlunda. Vet inte ens om jag skulle vilja. Jag bryr mig ju! Jag bryr mig så mycket att det inte går att beskriva! Jag vill inte att någon ska bli ledsen på grund av mig och helst inte på grund av någonting annat heller. Och jag vill inte att det ska göra mer ont än nödvändigt. Vi måste ju hjälpa varandra. Är det inte så? Problem uppstår dock när man inte ser en självklar gräns. När man inte vet hur långt man får gå. När man förvirras av omständigheter och av människors egentliga viljor och känslor. Människor kommer alltid till viss del gömma sina viljor och känslor. Total ärlighet går inte - för då överlever man inte länge. Då skadas man för livet alldeles för snabbt. Så i medvetet eller undermedvetet försvar kommer en viss del av människan alltid vara en aning oärlig. När det kommer till det egna. I skydd. Och då tänker jag att man måste försöka se verkligheten. Använda hjärna och hjärta och hjälpa till agerande.
Detta kanske låter flummigt och obegripligt men jag vet inte hur annars jag ska förklara det. Jag vet verkligen inte. Jag försöker. Jag misslyckas ibland, lyckas ibland. Det som jag försöker med allra mest och som jag ALDRIG kommer att ge upp är att verkligen känna för andra och försöka att genuint bry mig om andra. Det är ett ansvar som jag så ofta är rädd att jag inte lyckas ta. Så ofta rädd att jag ska missa någon. Missa något. Missförstå någon. Missförstå något. För jag vill ju verkligen inte det. Jag blir så ledsen bara av att tänka på det. Jag vill inte att det någonsin ska bli så. Men jag vet att det händer. Och jag vet att det kommer att hända. Och för det kommer jag evigt vara ledsen på mig själv.
