bulimiza.blogg.se

Det hugger i hjärtat. Förlorat. Förlorat. Förlorat. Inte tillräcklig. Inte tillräcklig. Inte tillräcklig. Aj.

Hon är jättefin. Mer än jag. Mindre än jag. Finare än jag. Annat än jag. Det högg när jag såg. Borta. Ge upp. Släpp. Jag faller. Blir illamående. Kommer aldrig. Hur ska jag någonsin kunna släppa när det känns så mycket? När hela kroppen viker sig och fylls med smärta? Jag vill ge så mycket. Så obeskrivligt mycket. En gång, fler gånger, för alltid. Vill överösa med kramar, ord och kärlek.

 

Rött in i mitt tjocka blod. Lugnare för varje klunk. Tröttare för varje klunk. Mer hel för varje klunk. 

Plötsligt blev jag ledsen. Jag var glad. Men blev ledsen. Finns ett gäng olika anledningar, det vet jag. Jag var förbi A efter jobbet på cigarettdejt. Får ett hugg i hjärtat av sådant som inte sägs och sådant jag blir påmind om. Blir ordlös och osäker och väljer att förminska mig själv i rädsla att trampa fel.

Sen har det har kommit en bebis. En liten pojke till ett hem där han sannolikt kommer att bli behandlad som en riktig liten prins. Fina föräldrar. Fin morbror. Jag blev överlycklig. Klappade händerna i luften och log inifrån och ut. Sen övergick glädjen till ledsenhet och oro. Känslor som väcks, vilja och önskan att få vara med mer än jag någonsin kommer att få. Min broar är brända utan att det någonsin var min avsikt. Trötthet är en annan avgörande faktor. Och sen några fler anledningar som jag inte vill ta upp här.

 

Sitter, stirrar. Försöker att ta beslut. Försöker att lösa. Kan inte. Vill inte. Röker. Kvider. Går inte. Motvilligt cyklar jag till affären. På väg att vända flera gånger. Funderar sjuttonmiljoner gånger på att faktiskt ringa någon. Vill ha någon som sällskap men dem jag kan tänka mig kan nog inte riktigt. Jag vill inte vara till besvär och har jag ens någon jag skulle kunna tänka mig att ringa? Tvekar i affären. Vänder. Vänder tillbaka igen. Skit också. Mätt som fan. Äcklad. Skam och skuld skär genom varje cell. Ensamheten skriker och insidan gråter. Plockar ihop en varukorg. Hunnit öppna två produkter innan jag kommit hem. Sätter på pastavatten samtidigt som jag äter macka. Ångrar mig. Stänger av vattnet. Skit också. Vill ha en kram men har ingen som i nuläget kan ge mig en. Fullföljer inte. Men lyckades heller inte att helt avstå. Tvingar mig till sängen Tvingar mig till tandborstning. Varje steg är tungt.

 

---

Hon har flera gånger bett mig att berätta vad jag känner just här, när jag sitter i stolen, när jag sitter mittemot henne. Varje gång blir jag blank inuti. Vad känner du när du går härifrån? Vad känner du när du är på väg hit? Vad känner du just nu? Eeeeeh. Jag vet inte? Måste jag känna någonting? Vad känner du gentemot mig? Du känner så otroligt mycket i förhållande till andra och jag är ju också en människa så då borde du känna massor inför mig också. Det går inte att jämföra, svarar jag. Du och jag har en envägsrelation. Du vet massor om mig, jag vet intenting om dig, då blir det väldigt svårt för mig att bli känslomässigt involverad. Jag kan inte sätta mig in i ditt liv på samma sätt som jag kan med andras. 

 

Sen cyklar jag hem. Och jag tänker. Och så vet jag. Irritation. Så känner jag ganska ofta inför min terapeut. Och jag gillar inte att jag känner så för jag känner mig taskig gentemot henne. Jag tvivlar också. Är kritisk. Väldigt kritiskt. Inuti ifrågasätter jag hennes kompetens även om jag vet att jag inte har tillräckligt på fötterna för att göra en sådan sak. Jag funderar massor på vad hon tänker om mig. Om det jag säger, om min livssituation. Kan bli irriterad på utebliven respons - ge mig mer av dina tankar! Och undrar massor om hur hon ser på det hela. Vart har vi kommit? Vart är på väg? Vad är det hon ser som mina största "problem"? Vad tror hon sig vara lösningen? Massor av frågetecken som alltså skapar misstro och irritation. Det är nog vad jag känner inför henne. Jag ska försöka finna mod att ta det med henne nästa gång. 

Jag måste säga att jag har mått riktigt bra på senaste. Naturligtvis inte perfekt men ingen människa mår perfekt. Man har alltid små dippar och det får man lära sig att leva med - för det är så livet fungerar. Att förvänta sig någonting annat är att göra livet omöjligt för sig själv.

 

Jag blir starkare. Jag älskar och accepterar. Ser och utvecklas. Trivs och vantrivs. Och jag har tänkt massor på att jag säger (och därmed låter andra säga och tycka) att jag är för mycket. Det är faktiskt inte sant. Och jag sluta med det. Jag känner mycket - absolut, men jag är inte för mycket. Jag är inte elak. Jag vill aldrig något ont. Jag bryr mig massor ochn visar det. Känner jag så låter jag mig att känna. Jag har en stark personlighet. Och det är något som jag vill ha. Inte något som jag ska tona ned eller låta andra tona ned. För andra starka personligheter är dom som intresserar mig, som utvecklar mig och som får mig att bli berörd på riktigt. Alla människor förtjänar att vara sig själva. Jag älskar högt och lågt och jag uppskattar så otroligt mycket av min omgivning. Jag försöker att hitta någonting hos de flesta av mina medmänniskor som jag känner igen mig i. Jag försöker att förstå och jag försöker att acceptera. För utrymme behöver alla människor. Utveckling är också något som vi alla behöver. Självacceptans och självkärlek. Styrka och trygghet.

 

Jag vet till stor del vem jag är. Även om jag fortfarande har mycket att utforska. Även om jag fortfarande har mycket som jag kanske inte förstår mig på till hundra procent. Men jag är. 

Jag har så obeskrivligt mycket kärlek inuti som jag låter ta plats. Eftersom att jag tror på att dela med sig. Jag tror på att försöka ge och jag tror på att försöka bry sig. Jag tror på att offra lite av sig själv för andra - för då växer både andra och jag själv. Så länge man inte utplånar sig själv. Men det är nog lättare sagt än gjort.

 

Jag söker, jag letar och jag hittar. Lär mig att stå upp för mig själv genom att fundera på vad som för mig är respekt och omtanke. Älskar dom som älskar mig. Försöker att inte skrämmas. Jag lever och jag lär. JAG ÄR. Om någon försöker att få mig att känna någonting annat så är det min uppgift att försvara mig själv. Min uppgift att tro på mig själv. Min uppgift att se det fina och inte det fula. Min uppgift att se det värdefulla. Ska acceptera för att senare kunna älska.

Nej. Nej. Nej. Nej. Nej.

 

 

Okej. Jag är en romantiker. Du har gått vidare? Du har lämnat romantiken för att träda in i det ni alla kallar verkligheten? Har du då kommit längre? Eller kan det vara så att romantiken blev för mycket? Kändes för nära, kändes för skrämmande? Gav du upp? 

 

Känner hur jag inuti mitt huvud formar en bild av mitt fysiska jag. Armarna i kors. Rynkad panna skapar ett sammanbitet ansiktsuttryck. Stampar hårt i golvet med min högra fot. Blir en trotsig fyraåring. Vill skrika "ni förstår inte. Ni tolkar, läser fel". Sen slappnar jag av. Blir istället förtvivlad när jag inser att jag inte kan få alla att förstå. När jag inser att jag inte är som dem. 

 

Jag vet inte hur jag ska förklara, jag vet inte hur jag ska försvara. Känner hur jag behöver stå upp för mitt inre, för mina tankar, för mina känslor, men hur? Just nu blir inte mina ord förstådda. Jag är den felande länken. Hur kan det vara så? Jag förstår inte. Men jag är. 

 

Låt mig reagera. Starkt och verkligt. Med sanna känslor. Tydliga känslor. Det är inte farligt. Man klarar mer än man tror. Människor klarar mer än vad människor tror. Vi är inte små sköra höstlöv som faller till bitar av en för stark vind. 

Jag är för mycket. I jämförelse med många andra är jag för mycket. Och jag blir så ledsen när jag känner att jag inte blir förstådd. När det känns som att jag får en klapp på huvudet "Lilla gumman, du mår väldigt dåligt just nu. Du måste ta tag i dina problem. Det andra människor gör är inte personligt." "Vad ska vi göra åt Iza?"

 

Nej. Nej. Nej. Nej. Nej.

 

Det är tvärtom. KÄNSLOR ÄR INTE FARLIGT. Människor går inte sönder på det sätt som många människor tror. Separera dina livssvårigheter från andras. Känn in dig. KÄNN. Backa inte. Ta inte avstånd. För det hjälper inte någon även om du tror att du räddar dig själv.

 

Och när jag försvarar, när jag försöker förklara så känns det som att det ändå är jag som är den felande länken. Jag är den som "inte begriper. Den som känner och tänker för mycket. Den som är för intensiv. Den som visar för mycket." Oj. Jag glömde att världen blundar. Oj, jag glömde att man inte alltid får vara ärlig trots ett i grunden gott syfte.

 

En text som kanske lyfter fram en känsla av attack. En känsla av att vara attackerad. Och till viss del är det så. Och det kanske kan verka inskränkt. Det kanske kanske tolkas som en sköld, som en flykt. Jag ser det inte så. Jag tänker inte så. Och jag känner inte så.

 

Återigen försöker jag att förklara. Återigen. Kommer ni förstå mig nu?

  

 

Världen blir vad vi gör den till.

Och alla har ett ansvar.

Inte bara för sig själva utan även för andra.

Vi överlever.

Jag överlever.

Du överlever.

Om inte annat så hjälper vi varandra att överleva.

Jag är väldigt trött på att varje dag behöva jiddra med matbeslut och kroppstankar. Så himla trött på det. Framförallt när jag delar det med så få. Har tankarna där så ofta men känner så sällan att jag ens kan prata om dem. Det bara upptar tid och energi från andra.

 

Igår kväll hade vi filmkväll. Med massa godgrejer. Jag somnade med svullen mage. Vaknade och bestämde mig för kaffe och cigaretter åtminstone fram till eftermiddagen. Trots att jag vaknade med vrålhunger. Det gör jag alltid om jag ätit lite för mycket på kvällen. Vid kvart över tre åt jag, Carro och Emil thaikäk. Jag borde inte ha ätit. Jag mådde bra innan, sen fick jag småkrypande ångest. Kände mig obekväm. Såg det som att jag hade två alternativ; antingen kräkas bort obehaget eller fortsätta med att äta bort det. Önskar jag hade valt det första. Men så respektfulla skulle vi inte vara idag.

Vi tittade på film idag också. Men utan snask. Min mage stod i fyra hörn och en knut och det kändes som att fettet ovanför armbågarna växte. Magen står fortfarande rakt ut och jag förstår att jag nu vägrar låta kroppen tappa de kilon som den tappat. Så har jag omedvetet gjort på senaste. Ett par kilo och jag förstör för mig själv med hets och skitmat och överätning. Kräktes en sväng på kvällen. Men det gick bara till en viss gräns. Sen rapade jag spyor. Mat uppe i strupen.

 

I övrigt har jag haft en helt okej dag. Riktigt härlig förmiddag med promenad och trevligt sällskap och lite häng hos Carre. Sen lite minigolf.

 

Trötthet och besvikelse får mig att inte vilja vara vaken längre. Jag hade tänkt sova bredvid grannen inatt egentligen. För att jag behöver det. Men jag står inte ut med närhet när jag är såhär svullen. Är så rädd att en arm ska hamna på magen. eller att svullnaden ska synas. Den tunga andningen höras. Och flodhästkänslan är inte trevlig. För vem vill ha en flodhäst bredvid sig?

Morgoncigarrett får huvudet att snurra precis som två dagar utan mat. Precis som fyra snabba shottar på tom mage. Iallafall för den som inte blivit heltidsrökare riktigt än. 

Det snurrar så att man måste lägga sig ner. Man förlorar världen under sina fötter. Svaghet som ger mig en känsla av styrka. Jag vill snurra igen. 

 

Tunga ögonlock, tungt huvud. Vaknar.

Släpper, ger efter. Tvingar och står.

Det är lördag idag. Idag får jag gå hem.

Det var fredag igår. Igår...

Det känns idag; att det var fredag igår. En fredag utan dryckesberusning.

Men en fredag med berusning.

 

Ett, två, tre. Försöker att resa på mig.

Ett, två, tre. Fruktar byxorna som hänger på stolen.
Ett, två, tre. Res dig upp tjocka hora.  

 

Sörplar cola zero. Sängar som ska bäddas. Magen som gör sig påmind varje gång jag böjer mig.
Jag får inte plats i mig själv idag.

 

Vad var det hon sa?

 

Skrattar generat på utsidan.

Gråter inuti.

 

hon härmar en bodybuilder som är så pumpad att armarna knappt får plats.

Som när armarna står rakt ut från kroppen ni vet.

 

Ingenting går ihop.

Nothing makes sense.

 

Idag känns det som att hon hade rätt igår.

I kroppen. Det känns. Till viss del på grund av det som sas igår.

 

Knäpper upp tajta byxor. Jeans. Jag har aldrig på mig jeans. Just dessa jeans har jag inte kunnat ha sen typ förra hösten. De är mina tjockisjeans men jag har varit för tjock för dem också. Men sommarens alkoholkonsumtion, uteblivna träning och uteblivna kosthållning har tydligen lett till ett par kilo neråt.

 

Idag är jag lite rädd. Mitt första arbetspass är snart genomfört (började vid 14.30 igår och går av 11 idag) och det som alltid är så svårt för mig på jobbet - mat - har varit svårt även denna gång. Känslor och begär som jag inte har känt på länge kom tillbaka som på beställning och gårdagen avslutades  med ett rejält magont kombinerat med livsångest.

 

Min sommar har varit annorlunda. Jag läste någonstans om en tjej som levt med bulimi väldigt länge som tillfrisknade genom att "tvinga sig" till fysisk och psykisk vila gällande mat och kropp. Vilket för mig skulle innebära försök till noll träning och totalt icke-regelstyrd mathållning. Ingen kompensationsträning, ingen träna-för-att-sen-få-äta-träning. Och om det är godis jag vill ha till frukost så tar jag godis till frukost. Vill jag ha kaffe och en cigarett så går det också bra. Detta har jag intalat mig under min semester och försökt leva utefter. Det har gått förvånansvärt bra. Antagligen tack vare mitt sociala liv som varit väldigt aktivt. Ihärdigt illamående har också "hjälpt".

Min ångest inför just mat och kropp har inte alls varit lika stor som den brukar och jag har inte känt mig jagad på samma vis. Att ständigt tänka och känna sig tvingad att följa egna små regler är otroligt påfrestande. Det gör varenda människa galen. Lever du så i 12 år så tar du slut. Jag har tagit slut. Jag orkar inte och måste pröva någonting annat hur läskigt det än är. TVÅNG har jag alltid levt utefter. Jag är allergisk mot tvång. Jobb är tvång. Och nu har jobbet satt igång igen. Den direkta konsekvensen blev (en förhållandevis liten) hets. Jag har därför hamnat i ett dilemma...

 

Den omedelbara reaktionen på kontrollförlorat ätande blir för mig en känsla av att vara jagad. Panik. Behov av förändring. Planer som smids. Regler som skapas i mitt huvud. Nu har ju jag bestämt att jag inte får använda mig av min vanliga kompensationsmetod - träning och svält. Jag har sagt att jag ska ge kroppen vila och någorlunda tillräckligt intag (kanske inte näringsmässigt men hungers- och känslomässigt). Men samtidigt är jag livrädd för att gå upp i vikt. Jag klarar inte att gå upp det jag nu har tappat (även om det bara är ett par kilo) utan att hamna i min oändliga snurra igen. Så hur gör jag nu?! Hjälp?

 

Det är jättejobbigt. Lugnet jag tidigare kände är som bortblåst. Jag klarar inte att "leva fritt" om jag samtidigt sätts i tvång (i detta fall; jobb). Kände mig förut på väg och nu är jag bara rädd.

 

Tilläggas till sommaren bör att kompenserandet fortfarande till viss del kvarstått. Det har bara bytts ut. Jag har rökt och snusat mycket som svar på min hunger. Har jag fått i mig för mycket (inte nödvändigtvis hets utan snarare överätning) så har jag kräkts. I skogen, på kompisars toaletter, i plastpåsar, på restauranger. Men som sagt, för mig är kräkningen ett hjälpmedel för självbevarelsedriften. Jag har konstigt nog fått för mig att utan egentlig anledning kunna gå till toan för att spy. Fast jag kanske inte ätit på hela dagen. Fast det bara är vätska som kommer upp. Efter en kopp kaffe kan idén komma som en blixt på en klar himmel. Och det har fungerat som lugnande. Det har varit väldigt stressbefriat.

 

Nu vill jag skita i hungern som växer i magen på grund av ätandet igår kväll. Jag vill hålla mig till kaffe och ta en rask promenad eller en springtur. Jag vill skriva en dietplan, väga, mäta och hitta fantastiska mirakelpiller på nätet. Men samtidigt vet jag ju att det bara sätter igång min karusell igen. Jag funderar. Massor. Jag måste vara vaksam nu. Och det är så svårt för mig att vara det. Men jag måste försöka. Och jag ska försöka ta hjälp av andra. Berätta. Prata mer. Vara mer öppen. Kommer det hjälpa? Hjälper det om jag känner mig mindre ensam? Jag får inte tappa det här. H J Ä L P. 

---

 

Vännens kloka ord från igår finns kvar i mig. Jag känner mig starkare. Jag känner mig mindre personligt angripen än vad jag gjorde innan jag pratade med henne. Det ska jag stå fast vid. Det kan hjälpa mig lite. Och idag kommer mina pojkar hem. Jag saknar dem och ska krama dem tusen gånger om.

Kvällsångesten fick mig att höra av mig till en vän som jag inte varit nära på väldigt länge. Hon sa massor av klokt. Massor av fint. 

 

"Om vi andra skulle ha våra 'hearts on our sleeves' som du har skulle vi inte orka någontig. Du är ju otrolig som orkar visa och ge så mycket kärlek!"

 

"Om någon säger eller gör någon mot dig så är det troligtvis inte för att han/hon tycker illa om dig utan för att de inte har det mod som du har. Det är starkt det du gör."

 

"För att vanliga hariga människor känner inte lika mkt som du, vännen. Du är en känslobomb. Minsta lilla känsla blir tusen ggr starkare hos dig än hos någon annan."

 

Det var en liten del av vad jag behövde. Alltid så törstig. Alltid så svag. Alltid så självnedlåtande. Och precis som hon visste så skrev hon också "Synd bara att jag vet att du inte tar åt dig av något av det här 😕". Vilket fick mig att ta åt mig mer. Det var så fint gjort. Så fint skrivet. ❤

 

Jag har haft väldigt ont idag. Ont i hjärtat 💔 Orkeslös, viljelös, hopplös. Det finns för lite kärlek i världen. Alldeles för lite. Och det gör mig så ont. Imorgon ska jag ringa en vän som jag tror att jag har gett för lite på senaste. Fått för mig att hon behövt mer än jag faktiskt har förstått. Måste ringa och berätta. Visa att jag visst finns. Visst bryr mig. Visst älskar. Åh. Hoppas inte jag lyckats förmedla någonting annat. Det vore så hemskt om jag fått henne att tänka och känna annat. Så som andra ibland får mig att tänka och känna. Nej. Det kan inte vara så. 

 

Så svårt att räcka till. Så svårt att inte bry sig om alla som inte bryr sig. Mitt  livsproblem är att jag bryr mig även om människor som inte bryr sig om mig. Det gör att jag gång på gång krossas. Springer in i vägg efter väg. Spik efter spik går rakt igenom mitt hjärta. Utan att "de som inte bryr sig" kan förstå. Är det mitt ansvar eller deras? Kan man älska för mycket? 

 

 

 

Jag har svårt att hantera trötthet. Förväxlar känslan med sorg och ångest och blir alldeles missmodig. Något litet blir till något stort. 

 

Det är söndag idag. Kan vara allt möjligt jag känner inuti. Min söndagsångest kan rimligen innehålla både det ena och det andra.  Imorgon är semestern slut och jag börjar jobba. Kvällar med för mycket dramatik och tydligt ställningstagande från min sida. Jag har ingen aning vad jag ska göra med mig själv sysselsättningsmässigt. Och igen; att sätta ner foten har fått mig att ifrågasätta min rätt att göra det. Och min möjliga överdrift. Går jag för långt? Rädd för vad som rör sig i ett helt gäng människors huvuden angående mig just nu. Vill gå tillbaka och ändra. Ta bort och sudda ut det jag möjligtvis ställer till med. Förklara mig. Få människor att förstå. Så rädd att bli missförstådd, feltolkad, omgjord. Jag pratar för mycket. På senaste har jag pratat för mycket. Med för många. Jag blir rädd. Mycket av det jag har sagt på senaste kan ha kommit fram fel. Rädd. Gå tillbaka. Ta tillbaka. 

 

Är mycket ledsen inuti idag. Väldigt mycket sorg. Ostadig och osäker. Min profil som människa känns bara som för mycket. Jag vill förminska mig. Förminska den plats jag tar. Förminska känslor. Låta folk slippa mig just nu. Går det? Känns som att jag kliver för hårt. Snubblar in gränslöst. Tar en plats jag inte förtjänar. Gör för mycket, säger för mycket. Tar för mycket, ger för mycket. Jag vill verkligen förminskas. Jag är för mycket just nu. Står knappt ut själv och kan inte klandra om andra inte heller gör det. 

 

Jag behöver tröst och kramar. Närhet, ömhet, kärlek, förståelse, omtanke. Står inte ut i mitt eget sällskap. Varenda cell i kroppen skriker FÖRLÅT. För allt. Till alla. För den jag är. För sådant jag gör. För sådant jag tänker och för sådant jag känner. Ska vi korsfästa mig? 

Ångest. Lämnar mig inte ifred. Nattäter kall pasta med händerna direkt ur kastrullen. Medan min fina vän snusar i min soffa. Vill mer och längtar till ensamheten. Klockan 11.45 är det bara jag. Och pastakastrullen och ketchup, hamburgerdressing och crème fraîche. Vidrigt. Riktigt äckligt och geggamojjigt. Men först en TipTop. Sen pastan. Hatar med varje tugga. HATAR med varje andetag. När ögonen trycks ihop. När magen svullnar och formar en gravidkula. På tal om gravid så skrev jag till tjejen i mitt absoluta favoritpar på denna jord. Som jag ser upp till och respekterar. Hon är höggravid. Vi pratar mindre än en vecka kvar. Jag sms:ade igår förmiddag. Hon svarade inte. Det gör ont. Jag vill gömma mig och inte finnas till. Vara någon annan. Jag vill byta. Till en bättre. En lättare. En finare. 

 

Krossa alla fönster. Kan inte hålla ögonen öppna. Nu får jag sluta dem. Nu ska jag sova. Igen. För alltid. Dröm fint. Då blir du lycklig. Det smakar rödvin i min mun. 

Kan inte sova. Trots fint flickebarn vid min sida. Trots alkohol i kroppen (på grund av alkohol i kroppen?). 

 

Jag var mycket hos Å i Stockholm. Hon har alltid varit en stor trigger i mitt matbeteende och fanns med under hela hösdtadietiden. Hon har alltid haft en fantastiskt yttre. Fantastisk, liten, späd men kvinnlig kropp med ett vackert ansikte. Jag har alltid känt mig underlägsen. 

 

På väg till henne ska jag handla. Då tar det tid i affären. Vad kan hon vilja ha? Vad kan jag välja som hon kan äta mycket utav och som jag kan äta mindre utav? Konstiga tankar :( Korv. Makaroner. Rostad lök. Ketchup. Dressing. Pesto. Jag ska äta bara korv. Med sås och ketchup. Sen tänker jag att jag kokar makaroner med pesto till. Det kan hon ta. Och hon älskar rostad lök. Det får det bli. 

 

Vi ska koka kaffe. Står inte ut med hennes tomma kyl. Står inte ut. Står inte ut med rester som hon slänger. En cola som hon väljer att hälla ut. En chokladdoppad riskaka som hon väljer att slänga istället för att behålla till ett senare tillfälle. Dessa konstiga matbeteenden. Är det inte konstigt? Jag slänger bara om jag tänker att jag inte får äta senare. Skulle släng riskakan av rädsla att äta den vid fel tillfälle. Hur tänker hon? Fan om hon tänker likadant.

Jag står inte ut. Finns ingen mjölk till kaffet. Jag kan absolut dricka svart. Men klarar inte av att slappna av om hon också ska göra det. Går till närmsta affär och köper mjölk. Det tar tid. Jag måste köpa något mer. Någonting till kaffet. Något som hon kan tycka om. Ivrig, stissig, stressad, jagad. Funderar. Går fram och tillbaka. Läser kaloriinnehåll. Det får inte vara för lite. Det är sommar. Och hon är svårmatad så jag väljer glass. Står länge vid glassdisken. Läser, funderar. Väljer efter stor eftertanke ett stort paket vaniljglass. Jag såg ett tomt vaniljglasspaket i papperskorgen. Alltså äter hon det. Alltså har hon slut. Alltså är chansen stor att hon behåller paketet och äter mer även när jag inte är med. Hatar mina sjuka tankesätt. Känner mig som det vidrigaste i världen. 

 

Dukar upp med stora skålar. Stor sked till henne. Liten till mig. Jag vill inte ha. Men ska ta en klick i kaffet bara för att. Fan också. Försöker att göra saker så att hon ska sätta sig först. Så att hon ska ta först. Så att jag sen bara kan ta en klick i mitt kaffe när hon redan serverat sig själv. Tänker hon likadant? Vet hon att jag vill att hon ska börja. Skit också. Alltid denna spänning när det kommer till mat i närheten av henne. Jag vill inte väcka misstankar. Sätter mig först. Tar en klick i kaffet. Hon tittar. Och härmar. Skit också. Hon lägger inte upp mer i sin skål. Stressen inuti ökar. Står inte ut. Blir inte lugn. Inte förrän jag får se henne äta rejält. Men det går inte. Jag erkänner mig förlorad. Vill bli arg på henne. Men tvingar mig att se det absurda i mitt beteende och försöker istället tänka på någonting annat.

Får inte jag kontrollen över henne så brukar jag alltid tappa kontrollen på mig själv. Sagt och gjort. Tar mer glass i min kaffekopp. 

 

Hon vet. Det är uttalat nu. Hon plockade upp mina antidepressiva första dagen jag kom till henne. Jag fick panik. Sträckte mig efter asken. Ville inte att hon skulle läsa. På asken står det "mot ätstörning och depression". Hon vet ingenting om mitt mathelvete. Hon förstod. "Har du någon mer diagnos som inte du har berättat om!? Det måste du ju berätta. Du vet ju att jag inte dömer". Fan också. Finns ingen utväg. "Äsch, då googlar jag på din medicin". Instängd i ett hörn. "Har du tvångssyndrom?" "Nej" "Har du epilepsi" skrattar lite grann; "nej". "Bulimi!?" Tystnad. Nickar. "Men jag orkar inte prata om det. Jag vet inte vad jag ska säga".

 

Hon reagerar inte så mycket. Jag vet inte hur hon reagerar. Ett "mhmm" kanske. Ett "ja, det har ju att göra med att du alltid straffar dig själv". Jag tror att jag ogillar det starkt. Ogillar att ha henne vetande. Nu kan jag inte spela på samma sätt längre. Nu kan jag inte skydda henne från min värld. Jag vill inte visa henne denna sida. Det gör ont. Det stressar mig. 

 

Nu har jag ett par dagar drömt om henne. Om henne, om kroppar, om mat. Jobbiga drömmar. Väldigt jobbiga. Där hon ständigt "vinner" och där jag ständigt "förlorar". Nu är även hon med. Men inte här. Inte än. Kanske aldrig. Vågar inte. Vill skydda. Pärlan. Oskyldiga fina som inte ska behöva besväras av mat och kropp. Är rädd att hon ska bli negativt påverkad och indragen. Jag har som sagt aldrig förstått hennes relation till mat och det blir därför svårare för mig att berätta om min egen. 

- Nog om mig, hur mår du?

 

- Mycket ångest på senaste. Så jag mår sådär faktiskt :( Vet inte hur jag ska hitta en lösning

 

- Det här kanske kan vara en lösning. Vill du prata om det?

 

- Jag vet inte om jag har så mycket att säga?

 

- Äsch, det vet du ju. Du har 60 sekunder på dig att lista ut vad du ska säga så ska jag klä på mig. Sen ringer jag. 

 

Fina, fina, fina Sebastian. Föredetta pojkvännen som känner mig utan och innan. Som fick tre år av hela mig. Alla mina sidor, bra som dåliga. Han tror på mig så fint ❤ Och han stöttar mig så fint ❤ Han avskyr när jag mår dåligt och vill göra allt för att få mig att må bra. Vi pratade en timme. Han pratade. Jag lyssnade.  Jag pratade. Han lyssnade. Killen är fantastisk. Jag älskar honom. Men som en bror. Det är ett skit att jag inte är kär i honom. Det vore så smidigt. Vore så bra, vore som rättvist. 

 

Jag är alltid så ledsen över att jag inte kan säga till honom hur "bra det är", "hur mycket jag trivs med livet, med mig själv och med min sysselsättning". Jag önskar jag kunde, men det vore att ljuga.

 

Just nu är det verkligen totalt upp och ner. När jag inte sover vill jag fly verkligheten genom att försöka somna om, äta mig berusad eller dricka mig berusad eller röka mig nikotinsnurrig. Står inte ut annars. Står inte ut med tankar på kompisar som jag känt mig så nära som nu är så långt borta. Står inte ut med tankar på D. På Benjamin som var så fin för att sedan fullkomligt ignorera. På andra människor som respektlöst och känslokallt hugger av sina medmänniskor vid fotknölarna. Står inte ut. Längtar efter vänskapskärlek och kärlekskärlek som saknar gränser. Som saknar hinder och obekvämlighet. Som bara är ärligt, äkta och älskande.

 

Jag blir så ledsen. Över att jag är ledsen. Över att jag känner mig ensam. Övergiven. Svår att älska. Fylls med tvivel - är jag för ful för världen? För tråkig? För tjock? Du är för ful. Du är för ful. Du är för ful. Det snurrar i huvudet på mig. Operationer som jag vill göra. Förändringar som jag vill åstadkomma.

 

 

 

 

 

Den flyger på mig. Ilskan från helvetet. Jag är så jävla förbannad. På människor som tar sig friheten att skita i andra. På människor som tar sig friheten att agera respektlöst, sårande och egoistiskt. På människor som inte inser att de är en del av något större. Att de bär ett ansvar. Gentemot andra. Och gentemot sig själva. Att man med sitt handlande faktiskt påverkar andra. Att handling har konsekvens, i relationen till en själv och i relationer till andra. Att man måste leva utefter det. Hur kan det någonsin vara okej att pissa på andra? Att agera som om deras värde är obefintligt? Hur kan man någonsin rättfärdiga ett sådant beteende? Den gror i mig. Ilskan. Men det är bättre än sorgen. Ilskan är mer produktiv. Mindre självdestruktiv. Jag förstår bara inte hur man ska passa in. Ska man bli en egoist? Någon som handlar utifrån konsekvenserna som det ger personligen och inte gentemot andra? 

 

MÄNNISKOR BETYDER. Hur svårt ska det vara att inse det intellektuellt OCH känslomässigt!?

Vaknar. Efter evighetssömn. Mår bättre. Mycket bättre. Tänker inte på höga fall. Men gäspar. Och fruktar diskberget en trappa upp. Sov hos grannen hela natten. Sa att jag nog skulle gå upp. Han svarade med ett ledset "nej" och valet blev inte så svårt. Jag fick en godmorgonpuss på halsen. Han är söt. 

 

Gäspar lite till. Skulle kunna fortsätta sova men det går inte. Jag kan faktiskt inte sova bort hela mitt liv. Det är ju vansinne. Och idag har jag så mycket som jag borde göra. Ska bara ligga lite i soffan först. 

 

Erik kom hem från jobbet. Lunchrast. Upp och hoppa Iza. Iza är uppe. 

 

Jag ska stänga av mina känslor. Jag ska lämna mitt romantiska jag och sluta vara hopplöst och naivt troende på kärlek mellan människor. Jag ska sluta förvänta mig. Sen gör jag vad jag vill. Sen kan vem som helst göra vad de vill med mig. Om Iza slutar tro så kanske livet och människorna inte kommer kunna göra henne lika ont. 

Tyst ångest i varenda kroppscell. I mina tår. I min mage. I min nacke. I min hjässa. Trötthet och längtan efter att få försvinna. Tänker på långa fall. Vad skulle man tänka precis innan man landade? Precis innan allt tog slut?

 

Tyst ångest i min kropp. I mitt hjärta. I min själ. Klumpen. Gråten. Känner mig oplaserbar. Ensam. Övergiven. Förminskad. Förlorad. Vill gå upp. Från grannfamnen till atarax, cigaretter och glass. Han förstår inte min tysta ångest. Och jag orkar inte förklara. Han förstår inte att det finns något att förklara. Fast gör det det? Har jag verkligen ord? Tänk att falla. Från himlen och ner mot hårt underlag. Jag hatar mig själv innerligt för tillfället. Förbannar dagen då jag föddes. Tror mig vara ett hopplöst fall. En ful jävla fetknopp som ingen kan älska. En ful jävla fetknopp som man helst klarar sig utan. En ful människa. Som man inte ger mycket för. Som knappt är värd en halv sekund. Tänker på att slå huvudet mot en vägg. Hårt. Tills skallen går sönder. Tills blodet sprutar. Tänker på långa fall. Hopplöst förlorad. Har ingenting. 

 

Är hemma. Lämnat Sthlm och kommit hem. Allt är upp och ner. Räkningar som inte har betalats. Disk som inte har diskats och som möglat. Små flugor i hela köket. Kläder hängandes på stolar och dörrar. Sängen är sne. Den gick sönder förra söndagen när jag och Benjamin låg och myste. Vi pussades bara. Men sängen gick ändå sönder. Föll ner på ena sidan. Måste således ligga i lutning. 

 

Grannen har somnat. Jag längtar efter atarax. Och cigaretter. Och döden. Och ett liv som inte finns. Hans närhet hjälper mig inte. Inte så som den brukar. Jag känner mig för äcklig. Alldeles, alldeles fet, ful, ovärdig, oälskad. Någon man gärna gör sig av med. Tjejen som är i vägen. Äckligt. Sovande vaken. En hjärna som inte fungerar. Muskler som inte vill samarbeta - all rörelse är tung rörelse. Till och med ett leende, ett ögonmöte ett "hej" är tungt. Käkmuskler, tunga och ögonlock vill inte. Tänker på fall. Tysta ångest.  Vad i helvete ska jag ta mig till?

Till bredden fylld med... För mycket. Bara för mycket. Tömd. Men inte tillräckligt. Mår helt okej. Lite nedslagen. Lite ledsen. Men inte så att jag inte orkar vara vaken. Det orkar jag. Litegrann iallafall. Men fyllnaden i magen stör. Mer än vad som är trevligt. Tömmandet otillräckligt. Knappt nämnvärt. Precis som igår. 

 

Imorgon ska jag hem. Jag ska prata med mamma. Fika med henne. Ta det lugnt med henne. Få stöd. Måste fundera. Ordentligt. Noggrant. Nästa steg? Måste ta ett nästa steg. Bara för att det är dags. För att det inte fungerar. För att jag kvävs. 

Det blir aldrig som man har tänkt sig. Jag mår fortsatt dåligt. Varit vaken i dryga två timmar. På "årets finaste dag". Så mycket som jag skulle ha varit med på. Stockholm by gummibåt, pridetåget som idag parerade genom Stockholm och fest med underbara människor ikväll. Men när man känner sig dålig, äcklig, ovärdig och tråkig så vill man inte visa sig. Då vill man inte vara bland människor. Jag blir så ledsen över att jag är så ledsen. Jag ville vara piggare. Ville må bra eller åtminstone bättre. Två timmar av vakenhet. Magen gör fruktansvärt ont av glass, choklad, munkar, bullar. Vill blunda, gråta och vara hemma. Men det går inte. Vill ta fulldos atarax om inte mer men har ingen där jag är. Pratade en sväng med Caroline. Samtidigt som jag satt ihopkrupen, ätandes på sista glassen. Svarade eftersom att jag visste att hon nog hade druckit lite. Och för att jag saknar henne. Annars hade jag avvaktat. 

 

Jag skulle verkligen behöva vara nära någon. Längtar så efter att lämna ensamhetskänslan. Skulle vilja krypa ner bredvid killen jag träffade för en vecka sedan. För att skeda. Få en kram. Och en puss. Men nej. 

 

Jag vet inte vad jag ska göra. Vet inte vart jag ska ta vägen. Vill krypa ner bredvid någon som får mig att känna mig trygg. 

 

Jag har sorgen i mig och det tar ner mig något otroligt. Försöker att komma bort från det. Försöker att umgås med människor men gråten inuti vill inte ge sig och djuret inuti skriker högre och högre. För jag vet att det är det enda som faktiskt kan hjälpa på riktigt. Är kvar i huvudstaden. Glider runt från ställe till ställe. Lånar kläder i vänners garderober. Knyter nya kontakter. Men orkar inte just nu. Känner mig fantastiskt hopplöst tappad. Känner mig missanpassad. Och kan för mitt liv inte begripa varför jag inte bara är lycklig. Hur kan det stämma? När hittar hem? När hittar jag trygghet? Så liten i någonting så stort. Ensamheten och sorgen får mig att vilja försvinna. Försöker att hitta källan. Källan till känslan. Källan till sorgsen som just nu är så stark. I Stockholm kan man äta när man vill. Affärer är alltid öppna. Och lägenheten jag ska vara i inatt är ledig för en stund. De skulle gå ut. Jag klarar det inte. Jag klarar inte att så tydligt märka hur lite jag har att ge när jag bara gråter och gråter och gråter. Behöver kramar. Varma. Långa. Hårda. Av någon jag bryr mig om och som bryr sig om mig tillbaka. Mår illa. Vill kräkas. Vill äta. Vill sova. Vill ingenting. Vill bara försvinna. Jag försöker att lugna mig. Försöker att säga till mig själv att jag bara borde gå hem om sova. Borde inte äta. Mår så illa. Funderar på att dricka vatten bara för att få spy bort illamåendet. Ett steg. Ett andetag. Snart är det över. 

Det är så fint att få vara med fantastiska människor. Det gör mig så glad. Hjärtat värker och jag får ont i käkarna av alla leenden. Min fina lilla Åsa. Som jag älskar. Vill lyfta. Vill få henne att förstå hur otroligt fin hon är. Intellektuellt, känslomässigt. Och utseendmässigt. Även om det sistnämnda egentligen är av mindre värde. Fina, fina flicka. Förtjänar hela himlen. Men det vet hon. Det är bara att hon måste känna det också.