Du är nog den
Kategori: Allmänt
Jag hade kunnat berätta för dig. Att jag förstod att det var det som fick dig att gå från snäll till elak. Att jag sett det i vitögat. Det som förvandlade dig. Att det var det som totalt blockerade. Att det var det som gjorde dig till den du kanske inte vill vara, den jag inte vill se men som jag måste se. Det som exponerar dina brister som jag så gärna blundar och bortser ifrån. Varför? Ingen aning. Egen svaghet skulle jag tro. Dålig självtillit, dålig självrespekt. Det är inte du, det är jag.
Jag har alltid varit fullkomligt övertygad. Om att hela jag är mer än vad någon kan hantera. Att hela jag får människor att springa när allt jag hoppas på är att de ska klara av att stanna. Välja att stanna. För att de tycker att det är värt det, att jag är värd det. Precis som jag tycker att de är värda detsamma från mig. Därför portionerar jag ut. Ibland vågar jag. Släppa, ge, visa. Nästan fullt ut. Men då försvinner den jag visar för och jag lämnas i att förstärka min övertygelse. Lämnas med en stark känsla av ensamhet. Som om den inte var stark nog innan. Jag vågar inte ge allt för jag klarar inte det potentiella avståndstagandet. Det krossar mig. Lämnar mig i spillror som jag inte själv vet hur jag ska ta reda på. Att någon inte orkar det jag själv har så svårt att göra ensam förhindrar mig från att försvara mig själv, skapar en känsla av att vara för mycket, att vara något som förstör, något man vill blunda för.
Hur ska man orka och våga chansa när man känner sig lämnad själv i mörker? När tillit är svårt och när tillit känns skadad?
