bulimiza.blogg.se

Jag bestämde mig. Jag är klar nu. Färdig. Går det? Ångesten som river. Det finns inte, det är inte. Vad är det då som är fel? Jag är inte en av alla Er. Är inte en del av det ätstörda släktet. Inte på riktigt. Kanske har varit. Men inte ÄR jag. Och vart hittat jag då mitt problem? Det är vad som gör mig så förvirrad. Det är inte rätt. Det är inte bara någon "ätstörning" som ska plockas bort för att jag ska bli hel. Det vore enklare om det var så. Om jag kände mig säker på orsaken - källan till det onda. Jag är otroligt ledsen över att känna såhär. För jag önskar att det vore så "enkelt". Att jag rakt över köpte en ätstörningsproblematik, tog tag i den och gick vidare. Men nej. Finns det ens kvar? Förvirringen som gör mig alldeles snurrig. Är inte det era problem? Jag verkar ha någonting annat. 

 

Saknar mina busfrön. Lilla Bella och lille Emil. Saknar att busa och skratta och bara vara med dessa alldeles säregna, barnsliga små humorbärande individer. Och så tänker jag på någon konstig "ätstörning". Och så skrattar jag och fnyser. Samtidigt som jag gråter. Jag är inte där va? Vill ni då berätta vad felet är? 

 

Valpögon rakt på mig. Offerförklarande. Tycka-synd-om-blicken. Ta bort den! Den är vidrig! Jag vill inte ha den!!! Fy fan. FY FAAN. "Iza...", allvarlig blick, "ät nu". Du har INGEN aning. Titta på mig! Du vet att jag äter. Hur fan kan du inte fatta?! Läs om skiten då. Om det nu ens är sant. Missar du skillnaden på en anorektiker och en bulimiker? Den sistnämnda äter tills hon knappt kan stå! Hon äter så in i helvete under perioder och därför blir hon tjock. Hon är proffs på att äta, det är vad hon kan. Så för i helvete! Våga aldrig be mig att äta på det där viset igen. För det bevisar att du inte har någon aning. Att du inte fattar. Ingen fattar. Vad arg jag blir. Jag är lat. Och dålig på att ta tag i mig själv. Skit också. Hatar att jag har slutat med träningen. Så jävla vidrigt. Nu får det fan vara nog. Det är ju inte klokt vad äckligt det är. Och smocka i sig mackor och chips och godis och njuta och tycka att det är gott. Fy fan. Blir så äcklad av mig själv. Så trött på mig själv. Sup och ät och gå runt och var äcklig. Så jävla, jävla vidrigt. Och en egoistjävel är du också på väg att bli. Du bara växer och växer. Blåser upp din insida och sväller på din utsida. Ha! Disciplinavsaknade jävla äckelluder. Jag är SÅ trött på dig. Så jävla trött på dig är jag. Ge upp vidriga jävla fitta. Du fattar ju ingenting för du är helt dum i hela jävla huvudet. Och glöm det Iza, glöm det. Bara glöm att ditt patetiska liv har en lösning. Jag hatar att vara i din kropp. Att vara en del av detta äckliga påfund. Du borde skämmas över din existens. 

 

Ha! Jag ställer en kopia av mig framför mig själv. Spottar på den. Slår och tvingar den att titta rakt in i mina ärliga ögon när jag berättar hur lågt sjunken hon är. Hur jävla äckligt egoistisk och självälskande hon är. Att hennes vänlighet mot henne själv är århundradets skämt. Hela hon, ja, HELA DU, är ett skämt. En jävla äcklig viderhora med begär som alltid ska uppfyllas. Nej fy fan. Jag blir äcklad och trött. Ditt vidriga lilla fittluder, vet du vad jag borde göra med dig? Jag borde köpa den vassaste kniven jag kan hitta, ta din vänstra arm och snitta den från armvecket ner till hantflatan. Så att armen delar sig i två. Så att allt horblod försvinner. Så att du dör. Så känner jag inför dig just nu. Spottar.