Ångest dämpas av kärlek
Kategori: Allmänt
Kvällsångesten fick mig att höra av mig till en vän som jag inte varit nära på väldigt länge. Hon sa massor av klokt. Massor av fint.
"Om vi andra skulle ha våra 'hearts on our sleeves' som du har skulle vi inte orka någontig. Du är ju otrolig som orkar visa och ge så mycket kärlek!"
"Om någon säger eller gör någon mot dig så är det troligtvis inte för att han/hon tycker illa om dig utan för att de inte har det mod som du har. Det är starkt det du gör."
"För att vanliga hariga människor känner inte lika mkt som du, vännen. Du är en känslobomb. Minsta lilla känsla blir tusen ggr starkare hos dig än hos någon annan."
Det var en liten del av vad jag behövde. Alltid så törstig. Alltid så svag. Alltid så självnedlåtande. Och precis som hon visste så skrev hon också "Synd bara att jag vet att du inte tar åt dig av något av det här 😕". Vilket fick mig att ta åt mig mer. Det var så fint gjort. Så fint skrivet. ❤
Jag har haft väldigt ont idag. Ont i hjärtat 💔 Orkeslös, viljelös, hopplös. Det finns för lite kärlek i världen. Alldeles för lite. Och det gör mig så ont. Imorgon ska jag ringa en vän som jag tror att jag har gett för lite på senaste. Fått för mig att hon behövt mer än jag faktiskt har förstått. Måste ringa och berätta. Visa att jag visst finns. Visst bryr mig. Visst älskar. Åh. Hoppas inte jag lyckats förmedla någonting annat. Det vore så hemskt om jag fått henne att tänka och känna annat. Så som andra ibland får mig att tänka och känna. Nej. Det kan inte vara så.
Så svårt att räcka till. Så svårt att inte bry sig om alla som inte bryr sig. Mitt livsproblem är att jag bryr mig även om människor som inte bryr sig om mig. Det gör att jag gång på gång krossas. Springer in i vägg efter väg. Spik efter spik går rakt igenom mitt hjärta. Utan att "de som inte bryr sig" kan förstå. Är det mitt ansvar eller deras? Kan man älska för mycket?
