Den felande länken
Kategori: Allmänt
Nej. Nej. Nej. Nej. Nej.
"Du är en romantiker. Precis som jag också var för några år sedan"
Okej. Jag är en romantiker. Du har gått vidare? Du har lämnat romantiken för att träda in i det ni alla kallar verkligheten? Har du då kommit längre? Eller kan det vara så att romantiken blev för mycket? Kändes för nära, kändes för skrämmande? Gav du upp?
Känner hur jag inuti mitt huvud formar en bild av mitt fysiska jag. Armarna i kors. Rynkad panna skapar ett sammanbitet ansiktsuttryck. Stampar hårt i golvet med min högra fot. Blir en trotsig fyraåring. Vill skrika "ni förstår inte. Ni tolkar, läser fel". Sen slappnar jag av. Blir istället förtvivlad när jag inser att jag inte kan få alla att förstå. När jag inser att jag inte är som dem.
Jag vet inte hur jag ska förklara, jag vet inte hur jag ska försvara. Känner hur jag behöver stå upp för mitt inre, för mina tankar, för mina känslor, men hur? Just nu blir inte mina ord förstådda. Jag är den felande länken. Hur kan det vara så? Jag förstår inte. Men jag är.
Låt mig reagera. Starkt och verkligt. Med sanna känslor. Tydliga känslor. Det är inte farligt. Man klarar mer än man tror. Människor klarar mer än vad människor tror. Vi är inte små sköra höstlöv som faller till bitar av en för stark vind.
Jag är för mycket. I jämförelse med många andra är jag för mycket. Och jag blir så ledsen när jag känner att jag inte blir förstådd. När det känns som att jag får en klapp på huvudet "Lilla gumman, du mår väldigt dåligt just nu. Du måste ta tag i dina problem. Det andra människor gör är inte personligt." "Vad ska vi göra åt Iza?"
Nej. Nej. Nej. Nej. Nej.
Det är tvärtom. KÄNSLOR ÄR INTE FARLIGT. Människor går inte sönder på det sätt som många människor tror. Separera dina livssvårigheter från andras. Känn in dig. KÄNN. Backa inte. Ta inte avstånd. För det hjälper inte någon även om du tror att du räddar dig själv.
Och när jag försvarar, när jag försöker förklara så känns det som att det ändå är jag som är den felande länken. Jag är den som "inte begriper. Den som känner och tänker för mycket. Den som är för intensiv. Den som visar för mycket." Oj. Jag glömde att världen blundar. Oj, jag glömde att man inte alltid får vara ärlig trots ett i grunden gott syfte.
En text som kanske lyfter fram en känsla av attack. En känsla av att vara attackerad. Och till viss del är det så. Och det kanske kan verka inskränkt. Det kanske kanske tolkas som en sköld, som en flykt. Jag ser det inte så. Jag tänker inte så. Och jag känner inte så.
Återigen försöker jag att förklara. Återigen. Kommer ni förstå mig nu?
- Världen ser inte ut så gumman. Det fungerar inte så.
Världen blir vad vi gör den till.
Och alla har ett ansvar.
Inte bara för sig själva utan även för andra.
Vi överlever.
Jag överlever.
Du överlever.
Om inte annat så hjälper vi varandra att överleva.
