bulimiza.blogg.se

 

 

Jag har svårt att hantera trötthet. Förväxlar känslan med sorg och ångest och blir alldeles missmodig. Något litet blir till något stort. 

 

Det är söndag idag. Kan vara allt möjligt jag känner inuti. Min söndagsångest kan rimligen innehålla både det ena och det andra.  Imorgon är semestern slut och jag börjar jobba. Kvällar med för mycket dramatik och tydligt ställningstagande från min sida. Jag har ingen aning vad jag ska göra med mig själv sysselsättningsmässigt. Och igen; att sätta ner foten har fått mig att ifrågasätta min rätt att göra det. Och min möjliga överdrift. Går jag för långt? Rädd för vad som rör sig i ett helt gäng människors huvuden angående mig just nu. Vill gå tillbaka och ändra. Ta bort och sudda ut det jag möjligtvis ställer till med. Förklara mig. Få människor att förstå. Så rädd att bli missförstådd, feltolkad, omgjord. Jag pratar för mycket. På senaste har jag pratat för mycket. Med för många. Jag blir rädd. Mycket av det jag har sagt på senaste kan ha kommit fram fel. Rädd. Gå tillbaka. Ta tillbaka. 

 

Är mycket ledsen inuti idag. Väldigt mycket sorg. Ostadig och osäker. Min profil som människa känns bara som för mycket. Jag vill förminska mig. Förminska den plats jag tar. Förminska känslor. Låta folk slippa mig just nu. Går det? Känns som att jag kliver för hårt. Snubblar in gränslöst. Tar en plats jag inte förtjänar. Gör för mycket, säger för mycket. Tar för mycket, ger för mycket. Jag vill verkligen förminskas. Jag är för mycket just nu. Står knappt ut själv och kan inte klandra om andra inte heller gör det. 

 

Jag behöver tröst och kramar. Närhet, ömhet, kärlek, förståelse, omtanke. Står inte ut i mitt eget sällskap. Varenda cell i kroppen skriker FÖRLÅT. För allt. Till alla. För den jag är. För sådant jag gör. För sådant jag tänker och för sådant jag känner. Ska vi korsfästa mig?