Kompensation
Kategori: Allmänt
Knäpper upp tajta byxor. Jeans. Jag har aldrig på mig jeans. Just dessa jeans har jag inte kunnat ha sen typ förra hösten. De är mina tjockisjeans men jag har varit för tjock för dem också. Men sommarens alkoholkonsumtion, uteblivna träning och uteblivna kosthållning har tydligen lett till ett par kilo neråt.
Idag är jag lite rädd. Mitt första arbetspass är snart genomfört (började vid 14.30 igår och går av 11 idag) och det som alltid är så svårt för mig på jobbet - mat - har varit svårt även denna gång. Känslor och begär som jag inte har känt på länge kom tillbaka som på beställning och gårdagen avslutades med ett rejält magont kombinerat med livsångest.
Min sommar har varit annorlunda. Jag läste någonstans om en tjej som levt med bulimi väldigt länge som tillfrisknade genom att "tvinga sig" till fysisk och psykisk vila gällande mat och kropp. Vilket för mig skulle innebära försök till noll träning och totalt icke-regelstyrd mathållning. Ingen kompensationsträning, ingen träna-för-att-sen-få-äta-träning. Och om det är godis jag vill ha till frukost så tar jag godis till frukost. Vill jag ha kaffe och en cigarett så går det också bra. Detta har jag intalat mig under min semester och försökt leva utefter. Det har gått förvånansvärt bra. Antagligen tack vare mitt sociala liv som varit väldigt aktivt. Ihärdigt illamående har också "hjälpt".
Min ångest inför just mat och kropp har inte alls varit lika stor som den brukar och jag har inte känt mig jagad på samma vis. Att ständigt tänka och känna sig tvingad att följa egna små regler är otroligt påfrestande. Det gör varenda människa galen. Lever du så i 12 år så tar du slut. Jag har tagit slut. Jag orkar inte och måste pröva någonting annat hur läskigt det än är. TVÅNG har jag alltid levt utefter. Jag är allergisk mot tvång. Jobb är tvång. Och nu har jobbet satt igång igen. Den direkta konsekvensen blev (en förhållandevis liten) hets. Jag har därför hamnat i ett dilemma...
Den omedelbara reaktionen på kontrollförlorat ätande blir för mig en känsla av att vara jagad. Panik. Behov av förändring. Planer som smids. Regler som skapas i mitt huvud. Nu har ju jag bestämt att jag inte får använda mig av min vanliga kompensationsmetod - träning och svält. Jag har sagt att jag ska ge kroppen vila och någorlunda tillräckligt intag (kanske inte näringsmässigt men hungers- och känslomässigt). Men samtidigt är jag livrädd för att gå upp i vikt. Jag klarar inte att gå upp det jag nu har tappat (även om det bara är ett par kilo) utan att hamna i min oändliga snurra igen. Så hur gör jag nu?! Hjälp?
Det är jättejobbigt. Lugnet jag tidigare kände är som bortblåst. Jag klarar inte att "leva fritt" om jag samtidigt sätts i tvång (i detta fall; jobb). Kände mig förut på väg och nu är jag bara rädd.
Tilläggas till sommaren bör att kompenserandet fortfarande till viss del kvarstått. Det har bara bytts ut. Jag har rökt och snusat mycket som svar på min hunger. Har jag fått i mig för mycket (inte nödvändigtvis hets utan snarare överätning) så har jag kräkts. I skogen, på kompisars toaletter, i plastpåsar, på restauranger. Men som sagt, för mig är kräkningen ett hjälpmedel för självbevarelsedriften. Jag har konstigt nog fått för mig att utan egentlig anledning kunna gå till toan för att spy. Fast jag kanske inte ätit på hela dagen. Fast det bara är vätska som kommer upp. Efter en kopp kaffe kan idén komma som en blixt på en klar himmel. Och det har fungerat som lugnande. Det har varit väldigt stressbefriat.
Nu vill jag skita i hungern som växer i magen på grund av ätandet igår kväll. Jag vill hålla mig till kaffe och ta en rask promenad eller en springtur. Jag vill skriva en dietplan, väga, mäta och hitta fantastiska mirakelpiller på nätet. Men samtidigt vet jag ju att det bara sätter igång min karusell igen. Jag funderar. Massor. Jag måste vara vaksam nu. Och det är så svårt för mig att vara det. Men jag måste försöka. Och jag ska försöka ta hjälp av andra. Berätta. Prata mer. Vara mer öppen. Kommer det hjälpa? Hjälper det om jag känner mig mindre ensam? Jag får inte tappa det här. H J Ä L P.
Vännens kloka ord från igår finns kvar i mig. Jag känner mig starkare. Jag känner mig mindre personligt angripen än vad jag gjorde innan jag pratade med henne. Det ska jag stå fast vid. Det kan hjälpa mig lite. Och idag kommer mina pojkar hem. Jag saknar dem och ska krama dem tusen gånger om.
