När sorg blir en vana
Kategori: Allmänt
Jag har sorgen i mig och det tar ner mig något otroligt. Försöker att komma bort från det. Försöker att umgås med människor men gråten inuti vill inte ge sig och djuret inuti skriker högre och högre. För jag vet att det är det enda som faktiskt kan hjälpa på riktigt. Är kvar i huvudstaden. Glider runt från ställe till ställe. Lånar kläder i vänners garderober. Knyter nya kontakter. Men orkar inte just nu. Känner mig fantastiskt hopplöst tappad. Känner mig missanpassad. Och kan för mitt liv inte begripa varför jag inte bara är lycklig. Hur kan det stämma? När hittar hem? När hittar jag trygghet? Så liten i någonting så stort. Ensamheten och sorgen får mig att vilja försvinna. Försöker att hitta källan. Källan till känslan. Källan till sorgsen som just nu är så stark. I Stockholm kan man äta när man vill. Affärer är alltid öppna. Och lägenheten jag ska vara i inatt är ledig för en stund. De skulle gå ut. Jag klarar det inte. Jag klarar inte att så tydligt märka hur lite jag har att ge när jag bara gråter och gråter och gråter. Behöver kramar. Varma. Långa. Hårda. Av någon jag bryr mig om och som bryr sig om mig tillbaka. Mår illa. Vill kräkas. Vill äta. Vill sova. Vill ingenting. Vill bara försvinna. Jag försöker att lugna mig. Försöker att säga till mig själv att jag bara borde gå hem om sova. Borde inte äta. Mår så illa. Funderar på att dricka vatten bara för att få spy bort illamåendet. Ett steg. Ett andetag. Snart är det över.
