senaste
Kategori: Allmänt
I FÖRRGÅR KVÄLL
Plötsligt blev jag ledsen. Jag var glad. Men blev ledsen. Finns ett gäng olika anledningar, det vet jag. Jag var förbi A efter jobbet på cigarettdejt. Får ett hugg i hjärtat av sådant som inte sägs och sådant jag blir påmind om. Blir ordlös och osäker och väljer att förminska mig själv i rädsla att trampa fel.
Sen har det har kommit en bebis. En liten pojke till ett hem där han sannolikt kommer att bli behandlad som en riktig liten prins. Fina föräldrar. Fin morbror. Jag blev överlycklig. Klappade händerna i luften och log inifrån och ut. Sen övergick glädjen till ledsenhet och oro. Känslor som väcks, vilja och önskan att få vara med mer än jag någonsin kommer att få. Min broar är brända utan att det någonsin var min avsikt. Trötthet är en annan avgörande faktor. Och sen några fler anledningar som jag inte vill ta upp här.
Sitter, stirrar. Försöker att ta beslut. Försöker att lösa. Kan inte. Vill inte. Röker. Kvider. Går inte. Motvilligt cyklar jag till affären. På väg att vända flera gånger. Funderar sjuttonmiljoner gånger på att faktiskt ringa någon. Vill ha någon som sällskap men dem jag kan tänka mig kan nog inte riktigt. Jag vill inte vara till besvär och har jag ens någon jag skulle kunna tänka mig att ringa? Tvekar i affären. Vänder. Vänder tillbaka igen. Skit också. Mätt som fan. Äcklad. Skam och skuld skär genom varje cell. Ensamheten skriker och insidan gråter. Plockar ihop en varukorg. Hunnit öppna två produkter innan jag kommit hem. Sätter på pastavatten samtidigt som jag äter macka. Ångrar mig. Stänger av vattnet. Skit också. Vill ha en kram men har ingen som i nuläget kan ge mig en. Fullföljer inte. Men lyckades heller inte att helt avstå. Tvingar mig till sängen Tvingar mig till tandborstning. Varje steg är tungt.
TERAPI IGÅR
Hon har flera gånger bett mig att berätta vad jag känner just här, när jag sitter i stolen, när jag sitter mittemot henne. Varje gång blir jag blank inuti. Vad känner du när du går härifrån? Vad känner du när du är på väg hit? Vad känner du just nu? Eeeeeh. Jag vet inte? Måste jag känna någonting? Vad känner du gentemot mig? Du känner så otroligt mycket i förhållande till andra och jag är ju också en människa så då borde du känna massor inför mig också. Det går inte att jämföra, svarar jag. Du och jag har en envägsrelation. Du vet massor om mig, jag vet intenting om dig, då blir det väldigt svårt för mig att bli känslomässigt involverad. Jag kan inte sätta mig in i ditt liv på samma sätt som jag kan med andras.
Sen cyklar jag hem. Och jag tänker. Och så vet jag. Irritation. Så känner jag ganska ofta inför min terapeut. Och jag gillar inte att jag känner så för jag känner mig taskig gentemot henne. Jag tvivlar också. Är kritisk. Väldigt kritiskt. Inuti ifrågasätter jag hennes kompetens även om jag vet att jag inte har tillräckligt på fötterna för att göra en sådan sak. Jag funderar massor på vad hon tänker om mig. Om det jag säger, om min livssituation. Kan bli irriterad på utebliven respons - ge mig mer av dina tankar! Och undrar massor om hur hon ser på det hela. Vart har vi kommit? Vart är på väg? Vad är det hon ser som mina största "problem"? Vad tror hon sig vara lösningen? Massor av frågetecken som alltså skapar misstro och irritation. Det är nog vad jag känner inför henne. Jag ska försöka finna mod att ta det med henne nästa gång.
