Sömnlös
Kategori: Allmänt
Kan inte sova. Trots fint flickebarn vid min sida. Trots alkohol i kroppen (på grund av alkohol i kroppen?).
Jag var mycket hos Å i Stockholm. Hon har alltid varit en stor trigger i mitt matbeteende och fanns med under hela hösdtadietiden. Hon har alltid haft en fantastiskt yttre. Fantastisk, liten, späd men kvinnlig kropp med ett vackert ansikte. Jag har alltid känt mig underlägsen.
På väg till henne ska jag handla. Då tar det tid i affären. Vad kan hon vilja ha? Vad kan jag välja som hon kan äta mycket utav och som jag kan äta mindre utav? Konstiga tankar :( Korv. Makaroner. Rostad lök. Ketchup. Dressing. Pesto. Jag ska äta bara korv. Med sås och ketchup. Sen tänker jag att jag kokar makaroner med pesto till. Det kan hon ta. Och hon älskar rostad lök. Det får det bli.
Vi ska koka kaffe. Står inte ut med hennes tomma kyl. Står inte ut. Står inte ut med rester som hon slänger. En cola som hon väljer att hälla ut. En chokladdoppad riskaka som hon väljer att slänga istället för att behålla till ett senare tillfälle. Dessa konstiga matbeteenden. Är det inte konstigt? Jag slänger bara om jag tänker att jag inte får äta senare. Skulle släng riskakan av rädsla att äta den vid fel tillfälle. Hur tänker hon? Fan om hon tänker likadant.
Jag står inte ut. Finns ingen mjölk till kaffet. Jag kan absolut dricka svart. Men klarar inte av att slappna av om hon också ska göra det. Går till närmsta affär och köper mjölk. Det tar tid. Jag måste köpa något mer. Någonting till kaffet. Något som hon kan tycka om. Ivrig, stissig, stressad, jagad. Funderar. Går fram och tillbaka. Läser kaloriinnehåll. Det får inte vara för lite. Det är sommar. Och hon är svårmatad så jag väljer glass. Står länge vid glassdisken. Läser, funderar. Väljer efter stor eftertanke ett stort paket vaniljglass. Jag såg ett tomt vaniljglasspaket i papperskorgen. Alltså äter hon det. Alltså har hon slut. Alltså är chansen stor att hon behåller paketet och äter mer även när jag inte är med. Hatar mina sjuka tankesätt. Känner mig som det vidrigaste i världen.
Dukar upp med stora skålar. Stor sked till henne. Liten till mig. Jag vill inte ha. Men ska ta en klick i kaffet bara för att. Fan också. Försöker att göra saker så att hon ska sätta sig först. Så att hon ska ta först. Så att jag sen bara kan ta en klick i mitt kaffe när hon redan serverat sig själv. Tänker hon likadant? Vet hon att jag vill att hon ska börja. Skit också. Alltid denna spänning när det kommer till mat i närheten av henne. Jag vill inte väcka misstankar. Sätter mig först. Tar en klick i kaffet. Hon tittar. Och härmar. Skit också. Hon lägger inte upp mer i sin skål. Stressen inuti ökar. Står inte ut. Blir inte lugn. Inte förrän jag får se henne äta rejält. Men det går inte. Jag erkänner mig förlorad. Vill bli arg på henne. Men tvingar mig att se det absurda i mitt beteende och försöker istället tänka på någonting annat.
Får inte jag kontrollen över henne så brukar jag alltid tappa kontrollen på mig själv. Sagt och gjort. Tar mer glass i min kaffekopp.
Hon vet. Det är uttalat nu. Hon plockade upp mina antidepressiva första dagen jag kom till henne. Jag fick panik. Sträckte mig efter asken. Ville inte att hon skulle läsa. På asken står det "mot ätstörning och depression". Hon vet ingenting om mitt mathelvete. Hon förstod. "Har du någon mer diagnos som inte du har berättat om!? Det måste du ju berätta. Du vet ju att jag inte dömer". Fan också. Finns ingen utväg. "Äsch, då googlar jag på din medicin". Instängd i ett hörn. "Har du tvångssyndrom?" "Nej" "Har du epilepsi" skrattar lite grann; "nej". "Bulimi!?" Tystnad. Nickar. "Men jag orkar inte prata om det. Jag vet inte vad jag ska säga".
Hon reagerar inte så mycket. Jag vet inte hur hon reagerar. Ett "mhmm" kanske. Ett "ja, det har ju att göra med att du alltid straffar dig själv". Jag tror att jag ogillar det starkt. Ogillar att ha henne vetande. Nu kan jag inte spela på samma sätt längre. Nu kan jag inte skydda henne från min värld. Jag vill inte visa henne denna sida. Det gör ont. Det stressar mig.
Nu har jag ett par dagar drömt om henne. Om henne, om kroppar, om mat. Jobbiga drömmar. Väldigt jobbiga. Där hon ständigt "vinner" och där jag ständigt "förlorar". Nu är även hon med. Men inte här. Inte än. Kanske aldrig. Vågar inte. Vill skydda. Pärlan. Oskyldiga fina som inte ska behöva besväras av mat och kropp. Är rädd att hon ska bli negativt påverkad och indragen. Jag har som sagt aldrig förstått hennes relation till mat och det blir därför svårare för mig att berätta om min egen.
