Tyst ångest
Kategori: Allmänt
Tyst ångest i varenda kroppscell. I mina tår. I min mage. I min nacke. I min hjässa. Trötthet och längtan efter att få försvinna. Tänker på långa fall. Vad skulle man tänka precis innan man landade? Precis innan allt tog slut?
Tyst ångest i min kropp. I mitt hjärta. I min själ. Klumpen. Gråten. Känner mig oplaserbar. Ensam. Övergiven. Förminskad. Förlorad. Vill gå upp. Från grannfamnen till atarax, cigaretter och glass. Han förstår inte min tysta ångest. Och jag orkar inte förklara. Han förstår inte att det finns något att förklara. Fast gör det det? Har jag verkligen ord? Tänk att falla. Från himlen och ner mot hårt underlag. Jag hatar mig själv innerligt för tillfället. Förbannar dagen då jag föddes. Tror mig vara ett hopplöst fall. En ful jävla fetknopp som ingen kan älska. En ful jävla fetknopp som man helst klarar sig utan. En ful människa. Som man inte ger mycket för. Som knappt är värd en halv sekund. Tänker på att slå huvudet mot en vägg. Hårt. Tills skallen går sönder. Tills blodet sprutar. Tänker på långa fall. Hopplöst förlorad. Har ingenting.
Är hemma. Lämnat Sthlm och kommit hem. Allt är upp och ner. Räkningar som inte har betalats. Disk som inte har diskats och som möglat. Små flugor i hela köket. Kläder hängandes på stolar och dörrar. Sängen är sne. Den gick sönder förra söndagen när jag och Benjamin låg och myste. Vi pussades bara. Men sängen gick ändå sönder. Föll ner på ena sidan. Måste således ligga i lutning.
Grannen har somnat. Jag längtar efter atarax. Och cigaretter. Och döden. Och ett liv som inte finns. Hans närhet hjälper mig inte. Inte så som den brukar. Jag känner mig för äcklig. Alldeles, alldeles fet, ful, ovärdig, oälskad. Någon man gärna gör sig av med. Tjejen som är i vägen. Äckligt. Sovande vaken. En hjärna som inte fungerar. Muskler som inte vill samarbeta - all rörelse är tung rörelse. Till och med ett leende, ett ögonmöte ett "hej" är tungt. Käkmuskler, tunga och ögonlock vill inte. Tänker på fall. Tysta ångest. Vad i helvete ska jag ta mig till?
