Bara en vanlig? Njae... Det känns inte så vanlig. Det rusar och susar inuti och det är en hel del som ska hinnas med. Jobb till 16 och sen ska jag ta hem några tjejkompisar. Lite alkohol ska förtäras och sen ska vi ut. Jag ska iallafall ut. Jag måste gå ut. För en grabb (som borde vara obetydlig i mitt liv) fyller år och jag hoppas att jag ska få stöta på honom. Jag är nervös. Det är rent ut sagt ett jävla skit att jag påverkas så starkt av honom. Jag hatar det. Känner honom knappt... Vi har träffats fyra gånger kanske. Dock hörts desto mer. Och jag föll pladask. Jag har ALDRIG fallit pladask för någon. Men jag tycks inte kunna få honom att tycka om mig. Kan bero på hur jag plötsligt gick och blev lite väl eager. Lite väl "på". Fan Iza. Du som brukar kunna hålla huvudet högt. Nu är det som det är. Han behöver inte gilla mig på ett kärleksplan. Jag vill bara bli korrekt uppfattat och jag vill kunna ha en avslappnad relation. För såhär är det: MÄNNISKOR SOM HAR BERÖRT MIG VILL JAG HA KVAR I MITT LIV. Det har ingen roll om det är äldre, yngre, tjejer eller killar. Det bara är så. Jag vill ha kvar dom! Vill att de ska vilja vara kvar med mig. Annars känner jag mig så otroligt misslyckad.