Det är precis vad det går. Åt helvete. Finns ingenting i mig som lever just nu. Är full av ÄCKEL. Äckel och hat. Fett och socker. Jag är bara så äcklad av hela min existens. Jag är fast i min egna vidriga kropp. Och den växer. Jäser. Och jag står här bredvid. SÅ JÄVLA VIDRIG. Jag vill gråta, skrika, slita mitt hår, gråta mer. Men ingenting går. Kan knappt andas. Luften får inte plats i min alldeles uppsvällda mage. Den blev värre när en av mina vackra vänner och jag pratade. A. Hon är fantastisk. Och snygg. Otroligt snygg. Hon var ute igår. Hade haft en vän på besök, S. S är skitsmal. Jättesmal. Och jag önskar jag vore det jag också. Samtidigt som jag blir otroligt illa berörd för jag vet att S inte har det så enkelt. A berättar att S säger att hon gått ner ett par kilo. Och att hon fått för sig att dessa kilon är muskelmassa då hon inte har tränat på två veckor... :( S till A: "Jag väger 51 kg" Jag vill inte höra! Jag klarar det inte. JAG KLARAR DET INTE. Herregud Iza. Ditt fetto ditt fetto ditt fetto ditt fetto ditt fetto ditt fetto. Och vad gör du? ÄTER ÄR KLART. Godis. Mackor. Dricker grädde (ja, ni läste rätt, DRICKER grädde). Illamåendet. Äcklet. Skammen. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Jag orkar inte. Hatet är obeskrivligt.