De allra ledsnaste tårarna
Kategori: Allmänt
Jag grät lite idag. Kunde ha gråtit mycket mer och en milljon tårar ligger fortfarande kvar inom mig. Får se om jag kan släppa ut dem. Får se om jag kan stoppa dem.
Jag blir så ledsen på människor; människors val och människors beteenden. Det är nästan alltid taggar som andra människor sätter i mig som får mig att gråta som allra mest. Som gör mig som allra mest förtvivlad. Jag hamnar i förvirring och tvivel. Undrar vad jag har gjort för fel. Undrar varför jag inte är mer älskvärd. Varför jag inte är tillräcklig. För det är så det blir för mig. Det är så det känns. Inom mig ifrågasätter jag. Undrar vad det är som gör att människor har lätt för att vifta bort mig eller varför de har lätt för att bestämma sig för att de inte vill ha mig med. Tar det extremt personligt, en kniv i mitt hjärta och ett hån mot hela min person. Men jag vet att det inte gäller alla, det finns fantastiska pärlor som verkligen älskar mig i vått och torrt och som aldrig skulle försöka skada eller såra mig. Men att ens någon kan tänka sig att såra mig på det viset gör mig alldeles förkrossad. Jag blir så otroligt liten. Så maktlös. Så självföraktande.
Jag blir också rädd. Tänker att jag ska vara tacksam för att vissa står ut med mig. Tacksam för att vissa väljer att stå vid min sida. Tänker att jag kanske är otroligt jobbig att ha att göra med. Tänker att jag kanske inte är tillräckligt anpassningsbar, finkänslig och tillmötesgående. Jag försöker. Märks inte det? Jag försöker att ge och att älska med hela mitt hjärta. Märks inte det?
Varför finns det så många som jag älskar mer än de tycks älska mig? Eller är jag bara för känslig? Jag är så van att försöka tänka på andra och på andras känslor och därför tänker jag att mina vänner borde vilja göra samma sak för mig. Att det kommer naturligt. Men det kanske det inte gör? Är det då mig det är fel på? Är det mina reaktioner som är för starka? Jag tycker att jag står ut med mycket. Mitt tålamod är ganska stort och jag kan låta mig kuvas ett bra tag innan det verkligen blir för mycket. Men det kanske fortfarande inte är tillräckligt? Ska jag känna mindre, ha starkare sköld och hårdare skal? Men då blir jag ju mindre mänsklig. Då kommer jag inte kunna försöka ta hänsyn till andra på samma sätt. Om en stor del av min energi ska gå åt till att skydda mig med ett skal (som alltså gör mig mindre personlig för dem som inte kommer innanför), så kommer jag inte kunna se andras känslighet på samma sätt. Om jag förlorar min egen, kanske jag förlorar synen till andras.
Det kan inte vara rätt. Det måste vara så att människor ska hjälpa varandra. Att människor ska se varandra. Att människor ska trösta varandra. Älska varandra. Ta hänsyn till varandra. Det går att tänka på sig själv och samtidigt se andra. Det går. Men om man sätter sig själv för högt försvinner omgivningen. Egoismen tar över och andra människor, som är för känsliga och sämre på att vara egoister, blir skadade. Det är orättvist. För egoisterna kommer vara de som överlever. Som tänker högst om sig själva. Som trivs bäst med sig själva. Det kan inte vara rätt. Någonting är fel men jag kan inte komma fram till vad det är.
