Förvåning
Kategori: Allmänt
Grannen och jag.
- Nej men stanna! Du ska ju vara mitt sällskap.
- Jag orkar inte finnas mer för att fylla andras behov nu. Jag orkar inte riktigt. Nu har jag först låtit mig väckas på natten, tagit en promenad för att möta upp sovsällskapet, agerat hål och sen skjutsat hem personen i fråga igen.
- Vad knäpp du är! Du fick ju också knulla!
- Du förstår ju inte. Du vägrar att lyssna på mig så du har ingen aning om vad jag menar.
- Äsch. Du fick ju kuk. Det är väl bra att knulla av sig ibland. Du säger ju att du vet vart du har honom. Du får skylla dig själv.
- Det säger jag inte alls att jag vet.
Nedslagen går jag upp till mig igen. Skit också. Önskar att han inte visste. Så att jag hade sluppit hans konstiga okänsliga uttalanden.
Halv fyra vaknar jag av tre missade samtal. Förvånad ringer jag upp. Han vill komma och sova hos mig. Jag är svag. Säger "okej". Helst vill jag att han kan komma och bara sova. Mysa lite. Men jag vet ju vad han vill. Han vill ligga. That's it. Vill inte vara dåligt sällskap och ger därför efter. Tycker om det men bara litegrann. Bara för att jag vet att jag har honom för nu.
Jag skjutsar hem honom och hans två kompisar på förmiddagen. Han ville nog skaka av mig ganska fort så jag gick aldrig ur bilen utan sa helt enkelt hejdå till alla tre när vi kom fram och åkte hem igen. Förvirrad och glad och ledsen på en och samma gång. Now what? Ingenting antar jag. Nu fick han ligga så nu klarar han sig säkert utan mig ett tag igen.
Jag vet inte varför jag gör såhär. För att jag vill bli omtyckt. För att jag vill klara det. Men det gör jag ju egentligen inte. Skit också. Nästa steg? Jag vet inte. Jag vet bara att jag inte orkar vara vaken. Jag vet bara att ögonen svider när jag tvingar dem att vara öppna. Att hjärtat värker och att det inte finns någonting jag kan göra åt det. Men visst Erik, jag ska vara nöjd, jag fick ju också knulla.
