Jag kan
Kategori: Allmänt
Åt mina två Low Carb-kvällsmackor i rasande fart. Hetssättet som gjorde att jag insåg att jag nu skulle kunna falla lätt som en plätt. Jag gick till köket samtidigt som sista mackbiten var i munnen (tillsammans med typ hela den mackan eftersom att jag tog alla tuggor på en gång utan att hinna svälja). Tittade, tänkte, förberedde. Såg en Naturdiet-shake. Tog den istället. Ställde tillbaka allt annat och gick in i sovrummet. Tänkte för mig själv; jag borde kunna rädda det här. Messar Caroline. Kanske kan jag sova hos henne? Inget svar, hon har nog redan somnat. Jag får inte falla. Jag vill inte falla. Kan jag tänka såhär långt så klarar jag att stanna nu. Kan jag tänka såhär långt så klarar jag att lugna mig nu. För Carros skull också. Vill inte att hon ska vakna imorgon och förstå att det gick åt pipsvängen och att hon kanske hade kunnat hjälpa. Lägger mig. För hennes skull, för min skull. Jag är alldeles sårad inuti. Kan inte förstöra mig själv ännu mer. Det är toppen av självdestruktivitet - att först låta sig såras av andra och sen straffa sig själv för det. Jag gjorde ju nyss ett aktivt val. Som var bra för mig. Åka karusell och lämna hemstaden. Människor som bryr sig istället för människor som inte bryr sig. Det stärker mig och får mig att tänka att jag även nu faktiskt kan välja. Jag står emot. Har inte hetsat idag och ska inte natthetsa heller. Och trots illamående så har jag inte framkallat efterlängtade spyor. Två gånger igår fick räcka. Idag behövde jag snällhet. Speciellt eftersom min känsliga själ återigen skrapats och ristats av medmänniskor.
❤❤❤ Tack Linda och Sara för kramar och öron. Tack Carro för klokhet och delad bitterhet och förståelse. ❤❤❤
Jag kan. Vad duktig jag var nu. Jag. Kan.
