Leka med elden
Kategori: Allmänt
Jag har ett konstant illamående. Som att jag vill kräkas på mig själv ungefär. Kräkas på allt jag gör, alla val jag tar.
Det är så svårt. Och jag gör så mycket som egentligen kanske är fel just nu. Vill landa men kan inte hitta någon landbana. Det gör ont. Och känns förkrossande. Klämmer ihop allt och alla, vill åstadkomma sådant som inte går att åstadkomma. Min hals kliar och det sticker bakom ögonen som i vågor för att tårarna vill komma ut. Känner mig som en svikare. Allt är för svårt. Och jag förstår inte riktigt vad jag håller på med.
Samtidgt har jag en känsla av att vara såld. Som den billigaste människan man kan finna. Ovärdig.
Jag somnade halv åtta igår kväll. Vaknade några gånger på natten men kom inte upp ordentligt ur sängen förrän vid 13.15. Hela min kropp var kola. Mitt huvud var kola. Som att jag var påverkad av något som inte alls gjorde mig välfungerande. 5 missade samtal från jobbet. Ett meddelande på telefonsvararen. "Hej Iza, undrar bara vart du är, du skulle ha börjat jobba klockan 11". Rör mig som i slow motion. Vet inte vart jag ska gå. Vet inte vad jag ska göra. Allt snurrar. Jag mår illa. Jag vill gömma huvudet i sanden. Vad i helvete håller jag på med!?
Cyklar till jobbet. I normalfart. Det går inte att öka takten hur mycket jag än försöker. Trots att jag brukar kunna vara snabb... Superstressad på jobbet. Försöker att tänka klart men allt är så suddigt. Häller i mig cola light och kaffe. Hoppas på en förbättrad kropp och hjärna. Fungerar till viss del... Jag springer runt som ett jagat djur. Måste göra någon nytta.
Ringer mamma. Hon hör hur borta jag är. Det syns på hela mig och lyser igenom även i telefonen.
- Mamma. Jag somnade halv åtta igår och jag har bara stängt av mobilen när den har ringt (för i sanningens namn såg jag första samtalet från jobbet vid 11.13 men jag orkade bara inte. Allt var för suddigt och för smärtsamt) och sen vaknade jag 13.15 och får då veta att jag skulle ha börjat jobba vid 11. Min hjärna fungerar inte. Och allt är så rörigt.
- Ojdå, Iza. Vet du, det blir för mycket för dig allting. Du klarar det inte och du klarar inte att bromsa dig själv. Den enda som får ta smällarna av allt är du själv. Så nu måste du låta mig vara inkopplad ett litet tag. Så att jag kan hjälpa dig.
Smärtsamt medveten om att hon har rätt. Känner själv hur jag slirar och att jag verkligen inte orkar. "Jag får hjälpa dig med allt vad det kan vara ett tag framöver. Och det är viktigt att du får din matlådor". För i helvete. Dumma matlådor. Matlådorna vill jag verkligen inte ha för jag äter inte vanlig mat just nu. Och rutiner har jag inte haft på sjukt länge. Jag har fyra matlådor i min kyl som är ett par veckor gamla. Jag orkar inte ens titta på dem. Än mindre ta hand om dem. Jag bara låter dem vara. Låtsas att de inte existerar.
Illamåendet är med mig. Jobbar till 21. Har ett par nycklar till en killkompis som han glömde i lördags. Säger att han kan möta upp mig när jag är ute och käkar med två av mina brukare. Han kommer. Han är trevlig. Och jag hade tänkt snacka med honom ordentligt. Men konserten i parken som vi skulle titta på hade redan börjat och han skulle iväg och rida. Så jag får ta det nästa gång. Dumt - för jag ville ta det idag. Vill inte gärna åka hem till honom eller bjuda hem honom ensam till mig. Vill inte sända ut fel signaler. Ska tydliggöra att vissa beteenden inte är okej och att han måste anpassa sig till olika miljöer för att kunna vara med och leka. Ska fråga frågor och få svar. Sen ska jag även höra av mig till dem som av honom blev illa berörda i lördags. Tydliggöra även för dem vart jag står och hur jag ser på saker och ting. Hatar krockar. Hatar tragiska människoöden. Hatar min maktlöshet och min otillräcklighet. Blir ledsen över att negativa känslor ska skapas och blir ledsen av att man inte ärligt kan komma till mig och säga till om det finns något jag kan göra. Blir ledsen av icke-acceptans. Men blir också ledsen av missanpassning.
En annan kompis skriver till mig på kvällen på facebook. Inte träffat honom på flera år och har aldrig haft en när relation till honom personligen. Han vill att jag ska följa med honom och gymma imorgon bitti. Jag känner mig världssämst som inte gymmat på hur länge som helst och tänker att det kanske vore bra. Han är personlig tränare. Jag är en tjockis. Han vill ses klockan 10. Jag är ju så trött! Vill sova. Lämnar filmkvällen som jag har med grannen och två av hans vänner (som jag för övrigt aldrig har träffat förut och som jag gärna hade gett ett bättre första intryck). För nu har jag lovat bort mig till 9.45 imorgon bitti. Skit också. Nu vill jag gråta. Han är PT och jag har inte klivit in på gymmet på månader och jag är otränad och tjock. Och trött. Och så har jag lovat att vara hos Sandra klockan 11. Vilket betyder att jag måste förskjuta Sandra-träffen. För att sen vara hos K kl 14. Jag bara rör till det hela tiden. Slänger i mig två mackor. Vill forsätta. Smöret tar slut. Orken tar slut. Kan man kvida i sängen en stund? Jag ångrar mig. Kan inte träna med Anton imorgon. Kan inte säga nej. Säger jag nej till fel sak om jag säger nej till honom? Varför är jag inte mer än såhär? Varför är jag inte bättre? Mår ännu mer illa. Bränner bakom ögonlocken. Håller emot.
Måste försöka ta snacket med den där killkompisen imorgon. Det känns viktigt. Sen har jag inte hunnit träffa två av mina favvopojkar på länge. När ska jag hinna dem? Jag vill hinna med dem. GRÅTEN i hjärtat och i själen. Iza. SLUTA UPP MED GNÄLLET. Iza. JAG HATAR DIG OCH DIN SVAGHET.
Saknar D. Som garanterat inte saknar mig tillbaka. Vill krypa in i Eriks famn. Ångrar att jag lämnade filmkvällen. Får man gå tillbaka? Jag är så ledsen hela tiden.
