Stop tryin' so hard
Kategori: Allmänt
Jag försöker för mycket. För hårt. För intensivt. Borde släppa ibland. Stop tryin' so hard. Har så svårt att bara släppa saker. Att bara låta dem vara. Jag fastnar. Gräver ner mig känslomässigt och blåser upp känslomässigt. Att vilja vara alla till lags är en dålig, feg och svag egenskap. Som stämmer in på mig. I allafall ibland. Inte alltid och inte med alla. Men med många. människor och deras åsikter betyder alldeles orimligt mycket för mig. Krävs inte mycket för att jag ska tänka att jag gjort något fel. För att jag ska tänka att hela jag är fel. Jag har ofta en känsla av att kunna göra misstag med någon. Trampa fel. Tänka fel. Göra ett felaktigt drag. Och jag tror att ett enda felaktigt drag, ett enda misstag, leder till katastrof. Den känslan har jag. Och det är vidrigt. Som att jag inte har något som helst utrymme till misstag. Inte tillräckligt bra för att få fortsätta vara med då. För att förlåtas. Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel. Mitt fel.
Jobbiga osäkerhet. Jobbiga känslor. Varför kan jag inte bara alltid veta vad alla vill ha och behöver för att sedan göra allt som står i min makt för att kunna ge dem det? Jag önskar att det gick. Och så önskar jag att jag kunde sluta lägga min näsa i blöt överallt. Jag vill vara med överallt, hela tiden. Man blir trött av att vilja vara med överallt, hela tiden. Och framförallt är det något som säkerligen kan reta gallfeber på mina vänner. Dessutom är man dömd att misslyckas. Det går inte att vara med jämt överallt. Och jag har ingen rätt att vara med jämt och överallt. Det måste jag förlika mig med. Jag överlever iallafall. Och alla människor angår inte mig. Varför förstår jag inte det även känslomässigt? Tänk om man var övertygad om att man skulle accepteras för precis den man är. Om man trodde att man, trots misstag och jonniga egenskaper fick vara med och leva iallafall.
