bulimiza.blogg.se

Jag ville egentligen inte ligga. Men jag låg med dig iallafall. För jag märkte att du ville. Du började ta på mig. En hand mellan benen. Ivriga fingrar som vill göra något som de inte kan. Du frågade om du fick gå ner. Jag sa nej till det sistnämnda men hade inte hjärta nog att låta dig känna dig avvisad och sexuellt otillräcklig så jag gav efter. Lät dig trycka in dig i mig. Lät dig komma på min mage. Torkade av med toapapper. Mig gav det ingenting. Förutom det faktum att jag hade dig för en stund. Att du valde mig för en stund. Jag borde ha sagt nej. Jag borde ha sovit med dig bara. Du är mysigare innan du fått ligga. När du är färdig håller du dig på avstånd. Sidorna på sängen blir tydligt avskilda. Jag får tillgång till din ryggtavla.  

 

Du vill ha sex. Jag vill ha närhet. Du får sex. Jag får inte närhet. Jag ger, rädd att såra dig. Du tar och du sårar mig. 

 

Vi pratar inte. För jag når inte fram till dig. Jag försöker prata med dig men vet inte hur jag ska få dig att lyssna. Vet inte hur jag ska få dig att bry dig. "Jag är bara jag" "Jag bryr mig inte om människor, människor är idioter". Du ler ditt fina leende och jag vill ge dig en puss på kinden och en på pannan. Vill hålla om den leende lilla pojken och säga att han är fin. Lilla gubben. Fina, fina pojke.

 

Ingenting blir sagt. Fast jag tror mig ha så mycket att säga. Men alla ord försvinner när du är i närheten. Rädd att skrämma bort dig när du väl kommit till mig. Rädd att trycka bort dig när jag väl har dig nära. Vem ska jag vara för att du ska vilja stanna ett litet tag?

 

Jag spelar. Jag pikar. Jag berömmer. Jag ler. Jag flörtar. Jag avvisar. Är snäll. Skjutsar hem dig och dina två vänner för "alla du känner är bakfulla" och alltså inte kördugliga. Stannar vid ditt hus. Låter bilen vara på när ni kliver ur för jag märker att du inte vill ha kvar mig. Mig umgås du inte med. Mig ligger du bara med ibland. Om du inte har någon annan för stunden antar jag. Du vinkar och ler ditt fina leende. Ditt snälla, vänliga, seende leende. 

 

Jag åker hem. Hetsar och sover och känner om vartannat. Tar mig inte upp. Kämpar mig till sängen och sätter på en film. Får mer hetslust. Cyklar till finaste vännen jag har och dricker ett glas rött och kedjeröker. Blir lugn och glad. Går ut på krogen. Där är du. Vi hälsar. Sen gör du som vanligt - håller dig på avstånd. Ignorerar. Pratar med alla andra utom mig. När jag sätter mig vid ditt bord ska du plötsligt köpa öl. När jag sätter mig vid ditt bord nästa gång ska du plötsligt gå och kissa. Du umgås med alla utom med mig. Du lånar flickans hatt. Den flickan som sitter mittemot dig och som du väljer att prata med som om det vore det mest självklara i världen. Hon sitter i din kompis knä och tittar in i dina ögon. Jag förstår att hon gillar det. För dina ögon är underbara att möta. Vi har aldrig kommit överens flickan och jag. Hon ger mig ångest och mindervärdeskomplex. Hon får mig att känna mig liten och ovärdig. För henne är jag värd lika lite som en smutsig femöring. Hon har också haft bulimi. Men det var längesen. Och bara ett kort tag. Hon åt och kräktes chips. Nu är hon smal och vacker. Blek med röda läppar. Ser jag henne som ett hot? Egentligen inte. Du får göra vad du vill. Du får ligga med vem du vill. Men snälla, kan du försöka att socialisera och vara trevlig även mot mig? Jag fick dig att komma för mindre än 24 timmar sedan. Du sov vid min sida. Och det enda du kan ge mig är ett snabbt leende de få gånger jag möter din blick. Du säger att du är snäll. Det kanske du är, men inte mot mig. Du säger att du är bäst. Det är du inte. För det kan ingen vara. Det finns ingenting som heter bäst när det kommer till att vara människa.

 

I kön till garderoben hamnar du precis bakom mig. Jag vill inte göra dig obekväm så jag pratar inte med dig. Även om det känns konstigt. Det är ju helt vrickat, varför kan vi inte bara prata? Är det jag som är dum? Upplever du att det är jag som är problemet? Att det är jag som stöter bort dig? Tar din nummerlapp ur din hand och räcker den till tjejen i garderoben. Du ser obekväm ut. Som att du inte alls vill ha med mig att göra. Som att du är rädd att jag nu ska kräva något utav dig. Får din vinröda tröja och lägger den på din axel. Möter inte din blick. Säger inte hej då. Går bara därifrån.

Får dåligt samvete. Tänk om du är den som känner dig dissad? Och det menar jag ju inte. Och så vill jag inte att du ska känna. Sms:ar dig. Vi konverserar lite. Jag frågar om du ska hem till någon annan tjej eller om du vill sova hos mig. Du svarar att du inte ska till någon brud. Jag säger "sov hos mig då om du vill?". Du svarar inte. Du har fortfarande inte svarat.

 

Flickan med hatten var med på efterfest med dig och dina vänner. Efterfesten var ett stenkast från min lägenhet. Du bemödade dig inte ens med att skriva att du valde att gå hem istället för att komma till mig. Det enda jag kräver är ärlighet och respekt. Kommunicera med mig. Vi kommer aldrig att bli ett par du och jag men du kan inte behandla mig som att jag inte är värd någonting. Gör du det med flit eller är du bara korkad? Förstår du vad för slags känslor du skapar i mig? Eller är din hjärna sönderrökt? Jag tänker på ditt leende och smälter lite igen. Mina inneboende mammakänslor väcks till liv och jag vill överösa dig med kärlek. Vill ha dig i min famn och göra ditt liv till något fint. 

 

Jag börjar inse hur dålig du faktiskt är. Och jag börjar inse att jag måste börja ge mig. Att du inte är värd det. Att du aldrig kommer att kunna tillföra någonting i mitt liv. Att den här kampen inte är min att vinna. För jag har redan vunnit. Du är den enda som har förlorat i det här och jag fortsätter att ge dig obegränsat med chanser. Jag kan inte ge dig fler. Nu måste jag vara klar. Du har förbrukat dem och är inte värd fler av mina kraftansträngningar. Vill inte ge dig någonting av eller från mig om du är såhär elak. Om du är såhär korkad. Jag har sådan lust att läxa upp dig. Att hötta med sneda fingrar och berätta om alla dåliga val du gör, alla dåliga beteenden du har. All sorg som du skapat i mig. All otillräcklighet och smärta. Men jag vet att det inte skulle hjälpa. Du skulle inte förstå och min röst är ingenting för dig. Du skulle le ditt fåniga leende och titta på mig med dina stora ögon och säga "vadåååå!? vad har jag gjort?!". Jag kommer aldrig att få dig att förstå. Och det är inte värt att ens försöka.

 

Vet inte vad du var för mig, vet inte vad du är för mig och vet inte vad du kommer att vara för mig. Vet inte vad jag har känt för dig, vet inte vad jag känner för dig och vet inte vad jag kommer att känna för dig. Vet bara att jag känner mig jäkligt arg och upprörd över ditt orimliga beteende. Arg och upprörd över att du alltid tycks komma undan och bara glider igenom ansvar och krav. Arg och upprörd över att du tror dig vara något som du inte är.