bulimiza.blogg.se

Jag drömde att jag fick ett sms från en nyvunnen kompis i min vänskapskrets. En kille med intressant hjärna och pigga, nyfikna ögon. En kille som för mig utstrålar lugn och trygghet. Han sa att han hade "hittat" min blogg. Att den gjorde honom ledsen. Att han ville att jag skulle veta att han bryr sig. Jag blev rädd. Och varm.

Rädd då jag kände mig "avslöjad". Rädd för att jag kände att jag inte själv hade bjudit in honom till mitt innersta - han hittade hit själv. Närmade sig mina tankar, mitt liv, mina hemligheter.

Varm för att han var ärlig och berättade att han läst. Varm för att han gav mig respons och visade sin omtanke.  

 

Jag mår ganska bra just nu. Matsituationen känns inte lika okontrollerad och jag hade min första hets på EN HEL VECKA i förrgår kväll/natt. Det är ett långt uppehåll för att vara jag. Veckan utan hets var dock inte alls särskilt hälsosam. Rutinerna lyser fortfarande med sin frånvaro och några tillfällen av överätning har uppkommit. Men att få vila från tankarna, stressen och det oerhörda självhatet är mer värt än vad som går att beskriva.

 

Jag försöker att vara snäll och förlåtande mot mig själv när jag vaknade igår morse. Jag slog inte på mig själv så som jag brukar efter en hetsnatt. Jag konstaterade bara att det jag har gjort tusentals gånger hade inträffat igen och istället för att förbanna mig själv för själva hetsen, försökte jag istället tänka vad stark jag har varit som lyckats ha ett såpass långt uppehåll. Dessutom var hetsen inte enorm och det valde jag också att lägga vikt vid. Det är det enda sättet att komma ur. Jag är den enda som kan hjälpa mig själv till att finna styrkan. Jag är den enda som kan förverkliga mig själv. Jag väljer att vara stolt. Jag väljer att se detta som ett stort steg på vägen helt utan bulimi.