Det finns ingen plats för mig i mitt liv
Kategori: Allmänt
Skrivlusten eller skrivbehovet infinner sig inte och därför håller jag mig borta från denna lilla ventileringsplats. Dessutom finns inte tid. Mycket runt omkring mig (både bra och dåligt) och överhängande trötthet gör att kraften nätt och jämt räcker till.
Jag var hos K idag. Vi pratade om min tendens att ägna mig åt andra och andras livssituationer snarare än att lägga krutet på mig själv. Vi talade om ensamhet. Rädslan jag har inuti för att bli lämnad och betydelselös för dem i min närhet. Mitt behov av att göra så mycket jag bara kan för alla andra för att jag annars inte tror att de skulle bry sig om mig tillbaka. K blev ledsen när hon hörde mig prata. Hennes ansiktsuttryck avslöjade medlidande och hon berättade hur hemskt och förargligt hon tyckte att det lät.
"Har du någon gång känt dig älskad bara för den du är?"
"Hur då menar du? Utan prestationer?"
"Ja, och utan att du måste göra massor för andra för att få dem att vilja ha dig i sina liv"
"..."
"Nej, jag tror inte det. Jo förresten, med mamma. Eller det är nog inte heller sant. Jag har ofta dåligt samvete för att jag inte duger som dotter när jag kräver och sviker och inte hjälper till tillräckligt mycket och inte umgås med henne tillräckligt mycket. Så nej. Svaret på den frågan blir nej"
"Tror du att du kan bli älskad för den du är?"
varför har jag aldrig tänkt på detta förut?
"Nej, det tror jag inte"
Hon ser beklämd ut.
"Det är hemskt Iza. Du har en väldigt ensam och ledsen, uppgiven tjej inuti."
Och det är sant. Det vet jag också. Klart att jag måste börja tro att folk vill vara med mig för att jag är jag. Att de jag älskar, älskar mig just för att jag är jag. Men jag tror inte på det. Skulle jag satsa mer på mig själv och mindre på andra så tror jag att risken är stor att de jag har nära skulle att försvinna.
