Identifiera känslor
Kategori: Allmänt
Från bulimifast till bulimifri... Jag letar framgångstecken. Försöker att se hur långt jag har kommit istället för att fokusera på den långa vägen jag har kvar. Jag ska uppmärksamma mina steg framåt och lägga mindre vikt vid mina steg tillbaka. Som just precis nu. Jag känner mig ledsen. Jag vet när jag blev ledsen och jag vet varför jag blev ledsen. Jag känner mig även orolig. Jag vet varför jag blev orolig även om jag inte vet precis när. Jag känner. Och jag stannar i känslan. Jag känner den. Blir inte rädd för den (bara lite) Tar på den och försöker att förlika mig med den. Acceptera dess existens. Låta den finnas.
Det är inte farligt att känna Iza.
Men varför känner jag mig då så rädd? Fast alla säger att det inte är farligt?
Jag var orolig. Sen blev jag ledsen. Oron kommer från trötthet och stress - rädsla att inte hinna med det jag behöver. Jag jobbar en hel del framöver och jag har haft två nätter i rad då jag inte har kunnat komma till ro. Jag behöver lära mig lite texter och stämmor och ackord utantill till imorgon och på onsdag och det oroar mig. Jag behöver tid. Jag behöver ork. Jag behöver kraft. Rädd att det ska bli fel. Rädd att jag inte ska orka. Rädd.
Sen blev jag ledsen. En ledsenhet som började redan igår när en vän inte svarade på ett sms. Jag bjöd in henne och hennes fantastiska man till den lilla sommarkonserten som jag ska vara med på på onsdag. För ett par timmar sedan fick jag svar. Försöker att läsa av känslan i svaret även om jag vet att jag inte ska göra så. Letar dolda meningar, dolda budskap. Hatar hon mig? Tycker hon att jag är jobbig? Vill hon helst att jag bara inte ska finnas i hennes närhet? Hon och hennes man skulle på minisemester så de kunde inte komma. Kram.
Typiskt. Jag som verkligen ville ha dem där. Jag tycker så mycket om dem. Ser upp till dem och respekterar dem. Jag vill bli omtyckt tillbaka! Jag vill få vara en del av deras liv. Släpar mig i gruset, försöker få någon respons. Sluta Iza. Du ska inte alltid krossa dig och kränka dig för att bli omtyckt av några som inte känner samma sak för dig. Som att jag är krympt till världens minsta person. Står precis under deras fötter och skriker och ropar för att bli upplyften istället för nertrampad. Precis så känns det. Och så många gånger som jag har känt så inför människor... Det gör ont.
