Konfrontera mera
Kategori: Allmänt
Jag älskar att sova. Inga krav, inget tvång, inga mattankar, inget kroppshat - bara sömn. Och har man tur så drömmer man fina drömmar också. Jag hoppas att det blir som en evighetssömn när man dör. Att man somnar in för att stanna i sömnen och drömmandet.
Det är tisdag. Jag ska jobba hela dagen och sen är jag ledig resten av veckan. Jag ser fram emot att sitta på jobbet. Och ikväll ska jag träffa ett par av mina favoritgrabbar för att säga hejdå innan de drar till bråvalla. Jag kommer att sakna dem ❤ Men skulle aldrig palla att hänga med till bråvalla och hålla igång i deras tempo. Jag skulle bara få ont i hjärtat av all fylla och dylikt.
Imorgon ska jag äntligen ta mig hem till fina Magda. En kompis som bor utanför stan som jag inte riktigt haft möjlighet att hälsa på än. Men imorgon är det dags! Åh, det ska bli så himla mysigt.
Så hela dagen imorgon är fullbokad... Först ska jag till Astrid och försöka att stryka alla laddningar oss emellan. Är kanske mest från min sida den här gången. Jag är just nu jätteosäker på hur jag ska vara med henne. Vilket är jobbigt, för hon är väldigt viktig för mig.
I relation är jag vanligtvis nära. Framförallt psykiskt/själsligt. Jag vill vara så nära som det bara går. Av rent och äkta intresse. Med vissa är jag även fysiskt relativt närgången - kramas, pratar med hela min kropp vilket ibland innebär en klapp på axeln, en hand på armen, en klapp på kinden osv. Jag vet att det kanske inte uppskattas av alla. Ibland kanske jag trampar på ömma tår. Ibland överträder jag kanske en gräns som jag missat att lägga märke till. Och det är verkligen inte min mening. Jag menar inte att vara kränkande eller okänslig. Jag försöker att vara försiktig där jag tror mig se att försiktighet behövs. Bara dem jag verkligen, verkligen bryr mig om envisas jag med att möta så nära som möjligt. Vill riva murar, åstadkomma en fullkomligt ärlig dialog där man inte behöver gömma sig bakom inbyggda skydd.Jag gjorde ett övertramp med min kära vän. Hon ryggade tillbaka och jag tog illa vid mig. Efter det har jag inte vågat närma mig. Inte vågat höra av mig - vill ge henne allt utrymme hon behöver och låta henne vara den som kommer till mig om hon så vill. Jag vågar knappt krama henne när jag träffar henne. Rädd att bli borttryckt och rädd att skrämma, såra och förolämpa när det är vad jag allra minst menar att göra.
När ett problem uppstår i en relation som betyder för mig, är jag väldigt mån om att rensa luften. Jag gillar inte att bara låtsas som ingenting. Att resonera och möta någon leder i min mening till utveckling av relationen och är en bra konfrontationsövning för alla. För nog har de flesta människor en viss dos av konflikträdsla inuti och varför inte försöka att överkomma denna? Konfrontation, diskussion och konflikt är viktigt. Läskigt men viktigt. Jag ryggar sällan tillbaka. Jag har varit i många konfrontationer, diskussioner och konflikter med min far som faktiskt är fullkomligt iskall i sådana situationer. Passiva och aktiva aggressioner, råa kyliga blickar, hårda ord och extrem envishet och styrka. Med andra ord är jag luttrad. Det är en bra sak.
Så imorgon ska jag möta. Undersöka. Våga. Jag ska säga som det är - att jag är osäker och inte vet hur hon vill att jag ska vara. Att jag inte vågar eftersom att jag inte vill göra henne obekväm. Att jag bryr mig. Att jag blev ledsen.
