Krockar och livsångest
Kategori: Allmänt
Det är mycket. Det är för mycket just nu. Drömmer drömmar som gör mig alldeles färdig. Mycket människor, mycket känslor. Jag vet inte vart jag ska placera mig. Det uppstår krockar. Vissa hårdare än andra. Jag jobbar. Jag kan inte sova. Jag ska öva. Jag vill vara en del av många olika människors liv. Jag umgås bland annat med människor som lever sina liv på ett vis som jag aldrig kommer att kunna förstå och dras mellan viljan att kunna smälta in och att stå fast vid mina värderingar. Empati, respekt. Vem är jag och vem vill jag vara. Jag glömmer mig själv. Hetsar. Har huvudvärk. Glömmer tabletter. Har varken toapapper eller tandkräm hemma. För "jag hinner inte". Jag får kissa på jobbet. Ta ett tuggummi. Det river, det bankar, det slår och det skär. Jag borde ta mig tid till promenader. Springturer. Träning. Bra mat. Men det finns inte plats. Alla människor runtomkring mig finns ständigt med mig inuti och min hjärna går på högvarv för att kunna få ihop allting. Måste ventilera. Måste finna styrka. Vart vill jag vara? Vad vill jag göra?
Ska prata med Lillemor. Min klippa. När jag är som mest vacklig mår jag bra av hennes stabilitet. Hennes klokhet. Hennes moral och hennes ambitioner. När ångestattackerna kom i samband med min skolstart på Rytmus var hon den som fick lyssna på min hulkande gråt och livsångest. Hon tog emot mig med öppna armar och orkade att bära mig. Jag vågar lägga min tyngd på henne. Jag vet att hon finns och kärleken i den vetskapen är enorm. Hon kommer att lugna mig. Hennes ord ska jag lyssna på. Hon känner mig. Och hon bryr sig så mycket om mig precis som jag bryr mig massor om henne.
Jag måste välja. Och val är svårt. Måste välja vad jag är beredd att ge. Hur mycket jag är beredd att ta. Krockar krockar krockar.
Eftersöker någon som förstår. Någon som är beredd att värderingsfritt och tålmodigt lyssna. Någon som älskar och respekterar mig och som anser mina ord och mina känslor vara värda att lyssna på. Vart hittar jag det? Det måste vara ömsesidigt. Jag måste känna mig bekväm. Konstiga människor kommer upp i mitt huvud. Vill anförtro mig till sådana jag knappt känner. Vill anförtro mig till Danne. Och till Joppe. Eller kanske geten. Helst Joppe. Får för mig att han skulle förstå. Skulle han förstå? Skulle han vilja lyssna? Skulle han vilja vägleda? Knasiga Iza. Joppe är inte rätt person. Danne är inte rätt person. Jag letar fel. Antagligen av rädsla för att hitta rätt.
Solens strålar ökar antalet fräknar. Jag skriver. Jag andas. Jag lever. Jag ska utretta det jag har att utretta. Måste bara ta en atarax. Och en cigarett. Livet är nu. Fan också. Måste livet vara nu?
