Misströstan
Kategori: Allmänt
Jag orkar inte bli besviken. Jag förstår inte hur jag ska orka. Det känns som att jag i hela mitt liv har letat människor som förstår på riktigt. Människor som känner på riktigt. Människor som bryr sig på riktigt. Jag är så full av sorg, besvikelse och uppgivenhet just nu. Känner mig så oerhört liten. Så oerhört oförstådd. Så oerhört ensam. Så oerhört otillräcklig. Jag passar inte in här. När ska jag lära mig att anpassa mig? NÄR?
Ett virrvarr av känslor. Jag orkar inte all misär. All olycka. Alla hemska människoöden. All respektlöshet. Jag kvider på golvet men vad fan hjälper det?! Extremt icke-produktivt. Dumma lilla fittluder. Jag är för liten. För otillräcklig. Och jag orkar inte. Jag vill prata med någon som förstår. Jag behöver att en man förstår för det är där min tilltro är som svagast, det är där kommunikationen är som svårast. Jag orkar inte bära. Vem orkar bära? Ingen orkar bära.
Jag önskar för min egen skull att jag bara kunde sluta bry mig. Men det är att vara egoistisk och det är just egoism som krossar vår värld. En vindpust som för mig blir en storm. En tår som för mig blir ett hav. Det gör ont. Det skär. Det blöder. Det skär lite mer i sår som redan finns. Herregud, vad ska jag göra? Jag kan ju inte göra någonting. När och hur ska jag någonsin kunna acceptera min litenhet?
Jag försökte att söka tröst hos Erik. Det gick inte så bra. Tror inte han förstår och jag är för dålig för att kunna förklara. Jag blev bara ännu mer krossad. Ännu mer nedslagen. Tolkar signaler, hör subtilt dola meningar. Så som kvinnor gör bäst - orden från mannen görs om till några helt andra. Kvinnan hör något annat än mannen tyckte att han själv sa. Han blir arg och frustrerad över hennes reaktion. Hon blir ännu mer ledsen och vill egentligen bara ha stöd och tröst men utan att behöva be om det. Klassiska missförstånd som skapar konflikt. Med detta i tanken under konversationen med Erik blev allt mycket tydligare. Han sa vissa ord och jag märkte att jag instinktivt hörde något negativt riktat personligen mot mig i varje litet ord. Hatar reaktionen. Hatar medvetenheten. Iza - sluta tänk. Izas hjärna - jag vill att du slutar tänka på olika möjligheter, olika vridningar och vändningar. Dumma kvinna. Lyssna nu på orden. Ta dem för vad de är; de ord som faktiskt sägs och inga andra.
Bråk. Gräl. Missförstånd. Kommunikation som inte fungerar. Jag mår illa. Eriks stöd hjälpte inte så jag gjorde det jag i egenskap av bulimiker gör som allra bäst. Nu är jag helt slut. Äcklig, vidrig, vedervärdig. Matt. Alldeles, alldels matt. Jag förstår faktiskt inte hur jag och livet någonsin ska kunna komma överens.
