Några ord till och med min mamma
Kategori: Allmänt
"Du har ju inte umgåtts med oss så att det stör"
Men sluta! Det är precis de kommentarerna som gör att jag känner att orden "du ska inte känna att du måste umgås med mig av dåligt samvete" faktiskt inte är sanna. Jag har mycket med mig och med mitt umgänge just nu. Kan jag få ha det?! Utan att du ska ge mig dåligt samvete? Du är ju den som jag ska kunna kapa banden till när jag så behöver. Och jag behöver det nu. Men alla dumma matlådor ska hela tiden ligga som små störningsmoment. Skapar dåligt samvete i mig. Och när jag säger att jag inte längre vill ha dem (jag äter dem nästan aldrig iallafall men det tänker jag inte säga till dig) så säger du att det inte har med dåligt samvete att göra. Att det har med mina matsvårigheter att göra. Du har fel. Jag vill inte längre ha din hjälp. Jag måste väl ändå besitta rätten att avstå om jag så vill? Detta binder mig till dig. Och jag vill inte känna mig bunden. Du ska få hem alla dina matlådor. Jag ska ge dem till dig idag och säga att jag inte vill ha fler. För jag orkar inte.
Nu ringde hon... Hon märkte väl att jag reagerade. Hon ville förtydliga. Hon förtydligade. Hon är orolig. Rädd att jag är oskyddad i kretsar som kommer att förgöra mig. Hon har fel. Jag säger det åt henne.
- Ja mamma, det är ett tufft klimat men du måste låta mig köra mitt race. Jag kommer att överleva.
- Jag vet att du är stark. Men jag tycker bara att det är så jävla synd. Du är ju världens bästa Iza. Du är liksom världsbäst och umgås med människor som inte vill höja dig överhuvud taget. Människor som hellre skulle dö än stå upp föär dig. Och du är så orimligt sugen på relation med människor som inte ens är bra för dig.
- Jo jo. Jag vet det där. Men jag vill ju.
- Och jag hör att du är olycklig.
- Jo jo. Jag vet det där. Men jag vill ju.
- Och jag hör att du är olycklig.
- Jag vet :(
För jag är olycklig. Jag blir så nedslagen av allt. Av mina felval. Av människors egoism. Av människors hemska livsöden. Av respektlöshet.
- Jag vill att du ska komma hit för att hämta energi. Du är så stressad hela tiden. Du jagar människor för att upprätthålla relationer utan att få det minsta tillbaka. Och jag hör ju. Bara att komma hit på lunch stressar dig. Och när du väl är här tittar du på klockan och är i tanken redan någon annanstans.
Hon har rätt igen. Jag vet att jag kör i 180 just nu. Jag vet att jag när som helst kan bryta samman. Jag känner det. Jag känner min svaghet och jag känner min olycka. Jag känner min sårbarhet, min rädsla och mitt missmod.
- Det är inte lätt att som mamma stå vid sidan av och se hur du förgör dig själv hela tiden.
Jag vet mamma. Jag förstår dig. Och jag är ledsen att jag utsätter dig för det. Men oroa dig inte. Jag klarar mig. Saken är bara den att jag upplever inte att jag har några val. Jag upplever inte att jag kan påverka mitt liv på det sätt jag borde. Ensamheten skrämmer mig för mycket. Är så galet rädd för ensamheten. Och om jag sätter ner foten ordentligt så är det vad som kommer att uppstå - ensamhet.
Antar att jag äter ur deras händer. Människornas. Respekt får jag först när jag respekterar mig själv. Varför är det så? Min olycka dränker mig. Och det är ingen annans fel än mitt eget.
Bloggadress: http://glitterlila.blogg.se