bulimiza.blogg.se

Jag är på jobbet. Tredje kvällen/natten i rad då jag känner att oron tar över och hindrar mig från att kunna somna. Väntar på att det lugnande jag tagit nu tre dagar i rad ska verka. Men det kommer troligtvis inte göra någon skillnad. Jag vill säga så mycket. Vill skriva så mycket att det gör att jag inte kan skriva alls. För jag vet inte vilken av alla trådar jag ska dra i. Slussas mellan vitt skilda tankar. Just nu skulle jag vilja vara ledig. Jag skulle vilja ha ett par glas vin i mitt system och sitta med ett gäng fina människor. Puffa cigarettrök. Förgäves försöka att få till snygga rökringar. Istället sitter jag här på jobbet framför datorn. Med gråt inuti. Gråter över människor jag saknar och människor jag har. Gråter för att jag inte tycker att jag klarar av att placera ut min kärlek rätt. Jag vill ge till dem som kanske inte förtjänar och har svårare att ge till dem som jag verkligen borde älskas högt och lågt. Blir arg på mig själv för det. Det är ett hemskt beteende. Man får inte göra så. Man ska ge till dem som ger. Kommer jag någonsin kunna älska någon tillräckligt? Kommer min kärlek någonsin räcka till? JAG VILL ÄLSKA ALLA MER. JAG VILL GE MER KÄRLEK. Jag räcker inte till. Jag vill så gärna räcka till.

 

Fan också. Finns nog just nu framförallt en källa till min osynliga gråt. Dumma pojke att ställa till det inuti mig. Hur kan jag låta någon som är en sådan liten del av mitt liv ha så stor makt över mig och mitt välbefinnande? Det är fullkomligt orimligt. Jag känner honom knappt. Men de friheter han tar sig i sitt bemötande gentemot mig skär så in i helvete djupt. Skapar starka känslor av otillräcklighet, vanmakt och självförakt. Jag vill bara bli sedd. Och respekterad. Av honom. Det har blivit en katt- och råttalek. Jag eftersöker någonting han vägrar att ge mig. Något som han kanske inte kan ge mig? Klart att han kan. Alla människor kan. Om inte annnat borde jag kunna få honom att kunna. Annars är det mitt misslyckande - inte hans. Jag kan inte vika mig. Då dör jag. Så känns det. Jag dör om jag inte klarar det. Jag måste få komma lite närmre. Jag måste få se innan jag kan välja om jag vill vara med och fortsätta leka eller inte. Jag fungerar så. Blir besatt. Har skett många gånger förr. Framförallt utvalda människor (tidigare även bl a prestationer och tv-program) fastnar på min hjärna. Som iglar. VÄGRAR försvinna förrän mitt inre (oftast hemliga) mål är uppnått. Vägrar släppa. Inte förrän jag kommit så långt jag vill komma. Så långt jag tror mig kunna komma. Inte förrän jag sett vad som finns inuti människan eller presterat det jag ville prestera. Släpar mig i gruset tills det är uträttat. Problemet är att jag kanske skulle kunna bli besatt på ett vis som gör att jag släpas tills dess att det bara finns blödande, smutsiga köttremsor kvar av mig. Jag har en tendens att vara lite för duktig på att utplåna mig själv. På att låta andra utplåna mig. Kan jag bygga en kropp av blödande, smutsiga köttremsor? Jag spelar schack. Människor är mina spelpjäser, livet är min spelplan. Så har jag alltid levt mitt liv. Strategiskt tänkande. Handling, konsekvens. Om ett drag inte leder mig rätt, provar jag ett annat. Låter så kallt. Så uträknande. Men det är fel. Jag är inte kall. Är jag kall? Jag är egentligen inte uträknande. Det sker på något vis naturligt. Idéer som fastnar och som jag känner mig tvungen att förverkliga.

---

♥

Jag vill älska så mycket mer än jag gör.

Jag vill ge så mycket mer än jag ger.
Mitt hjärta blöder och jag hatar mig själv för att 

jag inte anser mig kunna älska tillräckligt.

♥