Som om vi sitter ihop
Jag har sedan barnsben alltid påverkats oerhört mycket av mina medmänniskor. Allt som de gör och alltt som de känner påverkar mig starkt. Det är som att jag är sammanlänkad och som om jag tror att alla handlingar kan tolkas som riktade mot mig (på ett eller annat vis).
Ta ett steg utan mig och jag är övertygad om att du gör så för att du är trött på mitt sällskap. En tveksam blick och jag tror att du ser någonting hos mig som du hatar. En suck och jag tror att jag har gjort dig besviken. Är du arg så är jag övertygad om att jag är orsaken till din ilska. Gråter du så måste tårarna vara skapade av mig.
Ta ett steg utan mig och jag är övertygad om att du gör så för att du är trött på mitt sällskap. En tveksam blick och jag tror att du ser någonting hos mig som du hatar. En suck och jag tror att jag har gjort dig besviken. Är du arg så är jag övertygad om att jag är orsaken till din ilska. Gråter du så måste tårarna vara skapade av mig.
Skulle vilja känna mig mer som en avskild ö. Nu känner jag mig istället ihopväxt med alla andra öar. Börjar det brinna på någons ö så sprider sig elden till mig. För vattnet finns inte emellan för att släcka branden. Jag vet inte hur detta är möjligt. Jag vet inte varför jag låter hela mitt väsen ständigt stå till svars för andras negativa känslor. För mitt väsen får då aldrig cred för det positiva i mina medmänniskors liv.
Vad innebär egentligen uttrycket "för snäll"? Det appliceras ibland på mig av andra. Jag vet inte om jag tycker att det är ett bra uttryck. Känns som att ordet snäll då felanvänds? För snäll är en positiv egenskap. För snäll är inte en positiv egenskap. Människor som inte vet vart gränsen går mellan snäll och för snäll, är oftast osäkra. Självkänslan är ofta starkt sammankopplad till andras beteenden, attityder och kommentarer. Att vara "för snäll" kan vara ett tecken på svaghet, litenhet och feghet. Iallafall om man är "för snäll" mot människor som inte är "för snälla" tillbaka. Och jag är alltför ofta "för snäll" mot fel individer. Följaktligen är jag också "för lite snäll" mot de som förtjänar mer. Och det är jag oerhört ledsen för - jag är obalanserad; ger för mycket till vissa och för lite till andra istället för att hålla mig till lagom.
Jag vet varför jag är "för snäll" i vissa sammanhang. Jag är HELT övertygad om att jag annars inte skulle få vara med och leka. Det känns som att snällhet och tjänster är det enda jag har att erbjuda. Ständigt livrädd att inte uppskattas. Ständigt vara tillmötesgående, annars tror jag att jag hamnar ute i kylan.
"Din förlust om du inte uppskattar mig och mitt sällskap"
Det är känslan alla människor bör bära med sig. Det är att leva utifrån sig själv och inte utifrån andra. Alla människor klickar inte. Så är det bara. Men jag är alltid, alltid, alltid (oavsett vad någon säger) övertygad om att det är mitt misslyckande om någon inte tycks tro att jag har någonting att ge dem. Då har jag misslyckats med att se individens behov. Misslyckats med att vara "loveable". Nej. Jag känner inte såhär med exakt alla människor. Vissa människor är jag istället "ointresserad" av (även om min filosofi är att försöka ge alla åtminstone en chans).
MEN problemet är att; jag vill ofta bli sedd av människor som inte ser mig. Älskad av människor som inte uppskattar mig. Avgudad av människor som ser ner på mig. Vara med dem som medvetet tycks ta avstånd. Detta är en egenskap som får mig att falla och slå på mig själv och tro att det är mig det är fel på. Gång. På gång. På gång. På gång.
