Tomhet
Kategori: Allmänt
Två gånger har jag känt hur tårarna tryckt bakom ögonlocken. Höll tillbaka. Jag vill inte gråta med mamma. Och inte med lillebror. Jag cyklade hem till mamma för att få hjälp med alla oöppnade kuvert och obetalade räkningar. Hon kramar mig och säger att det är lugnt. Att jag bara måste inse att jag behöver hjälp med vissa saker men att jag klarar mycket annat. Jag hatar kuvert. Jag hatar internetbanken. Vill aldrig logga in. Stoppar huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns. Tills jag inser att det visst finns. Och då får jag ångest. Inser hur dysfunktionell jag är och blir ledsen och arg över mitt beteende. Tårarna bränner när hon håller om mig och hela jag känner mig som en vissen blomma. Fullkomligt ovattnad, på väg att dö. Jag kan ingenting. Jag bara förlorar hela tiden. Misslyckas. Hela jag är ett misslyckande. Sväljer mina tårar och går in i vardagsrummet. Vi fixar. Hon hjälper. Nu ska allt vara på autogiro. Så jag slipper ställningstagandet. För jag klarar det inte.
Min tvätthög hånskrattar åt mig när jag kliver in i lägenheten. Jag köpte nya trosor i förrgår. Igen. För alla andra är smutsiga. För jag orkar inte tvätta. Jag har en tvättmaskin i min lägenhet men ändå känns det som ett enormt steg. Ett tungt. Jag är fortfarande en vissen blomma. Sorgsen och gråtmild. Känner mig alldeles vilse. Jag vet inte vilket håll jag ska gå och jag vet inte vilken fot jag ska stå på. Jag är bortkopplad. Blicken fastnar i tomma intet och jag glömmer vad det var jag egentligen höll på med. Orkar inte vara med. Kan man bli avstängd för en stund, tänker jag med min tomma blick. Min tomma blick, min tomma hjärna och mitt tomma hjärta.
