Från jobb till mamma. Lunch med henne och bror på balkongen. Hem till sängen. Min älskade säng. Jag vill inte gå härifrån. Ligger fortfarande här. Orkar inte resa mig. Jag vill stanna. Gömma mig. Drömma om människor som jag vill vara med. Det är jag och grisen i sängen. Två grisar. En liten, rosa, mjuk, hårig. Och så jag. Grisen är en liten maskot. Han har fått trösta mig i ett par dagar. Varit min tappre ersättare.
Jag vill inte gå upp. Jag vill inte vara vid liv. Jag vill inte mer. Somna. Måste sova. Har fyllt mig. Kolhydrater i hela mig. Dåsigheten som sköljer över mig. Jag vill inte på 18-årskalas. Vi ska på 18-årskalas klockan 19. Jag blir hämtad vid tjugo i. Jag orkar inte. Jag vill inte. Jag vill gömma mig här. Livet är för jobbigt för mig idag :(
Kommentarer
Jennie säger:
Den där förlamande, tunga tröttheten ... Förstår hur sängen blir ens bästa vän. För mig blir det lätt antingen eller - eller snarare så att jag känner ett tvång att hålla igång om jag väl har energi, för när jag tar det lugnt så blir jag lätt alltför passiv. Kram
Jag lever, som de flesta andra, ett liv med upp- och nedförsbackar.
Är idag 23 år och efter mer än 10 års minst sagt krystad relation till mat och kropp försöker jag nu hitta någon slags utväg... Just det. Har tydligen en bulimidiagnos också. Men vet inte om jag verkligen ser mig som en "bulimiker" (steg 1; acceptera att du har bulimi)
För er som vill maila finns jag på
[email protected]
Jag gör mitt bästa att svara på allt mellan himmel och jord. För jag vet hur jobbigt det är med ensamheten och hur mycket man kan uppskatta uppriktiga ord från en medmänniska.