Hemma. Äntligen? Ja. Äntligen. Det har varit en lång dag. Slitsam dag. Jag ville egentligen inte åka - bävade inför att under sju timmar sitta i ett trångt utrymme med min mamma. Ville inte bli pressad på en massa matfrågor.
Jag sitter för nu och funderar på om jag ska fortsätta/påbörja ett matmaraton eller om jag ska låta bli. Jag ska försöka låta bli. Jag ska försöka återgå till planen. ÄTA NORMALT. Försöka återgå till rutiner. Frukost, lunch, middag och två mellanmål och ev kvällsmål. Som vi har bestämt. Som jag har lärt mig att jag borde. Jag har frångått mitt "matschema" sedan nyår i princip. Inte bra. Så nu går vi tillbaka till matlådor. Mamma lagar matlådor åt mig. För jag klarar det inte själv. Hur gammal jag är? 23. Jag vet. Patetiskt.
Jag lever, som de flesta andra, ett liv med upp- och nedförsbackar.
Är idag 23 år och efter mer än 10 års minst sagt krystad relation till mat och kropp försöker jag nu hitta någon slags utväg... Just det. Har tydligen en bulimidiagnos också. Men vet inte om jag verkligen ser mig som en "bulimiker" (steg 1; acceptera att du har bulimi)
För er som vill maila finns jag på
[email protected]
Jag gör mitt bästa att svara på allt mellan himmel och jord. För jag vet hur jobbigt det är med ensamheten och hur mycket man kan uppskatta uppriktiga ord från en medmänniska.