Det är som om jag består av två avskilda delar. En sprudlande, trygg, stabil och hoppfull och en liten, svag, trasig, förtvivlad. Det var länge sen jag träffade den förstnämnda. Den lilla ettriga självhataren har varit i full gång på senaste. Men idag är jag lite mer på banan igen. Känner mig tacksam, hoppfull, stark. SJÄLVTILLIT. Åtminstone lite. Lite är MYCKET mer än inget. Jag är tacksam för alla fina människor jag har omkring mig. Mina vackra vänner. Deras enormt vackra inre som jag inte kan få nog utav. Det inspirerar mig - ger mig hopp. Jag känner privilegierad. Stolt. Älskad. Behövs. TACK FÖR ATT NI FINNS. Nu ska jag försöka med mina matrutiner igen. De som ska friskförklaring mig. Frukost - check! Mellanmål - check! Lunch -check! Bara mellanmål, middag och kvällsmål kvar. Det klarar jag. Blir lite rädd men jag klarar det. Heja mig.