Hur vet man om man tappar greppet? Jag hoppas att jag bara är för trött. Jag är trött. Jag har sådant starkt självtvivel just nu. Jag tror att det är kört för mig? Jag känner mig så jävla ful. Och ovärd. Varför gör jag det? Och så vet jag inte vem jag borde prata med. Vem tycker du att jag ska prata med? Jag känner hur törstig jag är på bekräftelse. Som att jag aldrig kommer att kunna vara hel utan att veta att jag är bra i andras ögon. Vem kan ge mig ett bra och sant svar? Vem har ens lust att prata med någon som är så liten inuti? Otroligt oattraktivt. Vem gillar någon som inte gillar sig själv? HUR SKA JAG KUNNA KÄNNA ATT JAG "RÄCKER" NÄR JAG VET ATT JAG INTE GÖR DET!?!? Jag är för ful och för konstig för allt det här. Och det är ingen "sjukdom" som talar. Det är sanningen. Och frågan är bara hur jag någonsin ska kunna acceptera det? För jag vill inte vara såhär. Jag känner mig helt fast bakom något fult och icke-älskvärt. Hur löser jag det här? Jag fattar inte hur jag ska kunna leva med mig själv när jag är så mycket som jag inte vill vara.
Jag lever, som de flesta andra, ett liv med upp- och nedförsbackar.
Är idag 23 år och efter mer än 10 års minst sagt krystad relation till mat och kropp försöker jag nu hitta någon slags utväg... Just det. Har tydligen en bulimidiagnos också. Men vet inte om jag verkligen ser mig som en "bulimiker" (steg 1; acceptera att du har bulimi)
För er som vill maila finns jag på
[email protected]
Jag gör mitt bästa att svara på allt mellan himmel och jord. För jag vet hur jobbigt det är med ensamheten och hur mycket man kan uppskatta uppriktiga ord från en medmänniska.