Ett alltid lika förvirrat återuppvaknande
Jag vill börja med att be om ursäkt för den senaste tiden. Jag skäms över mitt beteende, mina ord, mina tankar och min negativa energi. Jag känner mig så distanserad från det just nu och då känns det som ett skämt att jag för några dagar sedan inte ville gå upp ur sängen. Det känns fullkomligt overkligt och orimligt att jag bara tänkte på hur jag inte skulle äta eller hur jag skulle vräka i mig mat vid nästa tillfälle. Hur ingenting skulle gå och hur hela mitt liv var i spillror. KÄNNS SÅ OTROLIGT PINSAMT. Finns liksom inte ord för hur det känns. Var det sant? Varje gång när jag känner mig mer harmonisk och välfungerande känner jag på det viset. Som att min downperiod aldrig inträffat. Som att min depressiva sida inte existerar utan bara är påhittad. På låtsas. Försvunnen för alltid. För inte kan jag väl ha känt så som jag påstår mig ha känt? Inte kan jag väl ha tänkt så som jag påstår mig ha tänkt? Och inte kommer det väl någonsin hända igen?
Samma sak varje gång. Samma förvåning, samma förvirring, samma genans. Inför mig själv och inför dem runt omkring mig. Usch. Vill skrika förlåt! Säga att det nog var på låtsas, en parentes som aldrig kommer att återupplevas. Förlåt förlåt förlåt förlåt. Jag önskar att jag aldrig någonsin känner mig så krävande igen. Känslan av att vilja kräva är förenad med avsky. Känslan av att vara beroende, av att ständigt vilja få hjälp, ständigt vilja bli buren, skriken och gråten inuti som jag vill få besvarad. Den känslan är hemsk.
Jag tror inte att jag kräver lika mycket från min omgivning som jag får för mig. Jag tror faktiskt att jag oftast mest drar mig undan. Eller? Usch. Jag vill inte dra ner människor. Jag har ingen rätt att dra ner människor i min skit. För det är ju faktiskt min skit, mina problem. Jag vill inte känna det behovet. Det får inte vara sant. Det kan inte vara sant. DET KÄNNS INTE VERKLIGT.
Förstår ni då min dubbelhet? Min förvirring? Min svårighet inför att acceptera mina problem? (finns dom? nej, det måste vara på låtsas. Det kan inte vara sant. Den möjligheten finns inte). För jag är inte samma jag. Jag är olika delar. Delar som saknar kontakt med varandra. Det känns som att jag är ett skämt. Fy så pinsamt. Jag är ett skämt. Hur kan jag för mitt liv ens ta mig friheten att här, inför andra människor, ta den plats jag har tagit? Jag känner mig smutsig. Igen, FÖRLÅT. Jag kan inte vara på riktigt. FÖRLÅT. Jag vill skyla min nakenhet och ta tillbaka alla ord, handlingar och känslor. Herregud. Det var inte jag. Det kan inte hända igen, det är inte klokt.
Det är inte sant. Det får inte vara sant. Det ÄR inte sant.
