bulimiza.blogg.se

Ibland (speciellt nu när jag faktiskt mer och mer börjar se och på något vis acceptera min livssituation) känns det som att jag lever ett dubbelliv. Eller ett trippeliv. Eller ännu fler liv. Som att jag har en mängd olika världar inom mig som har jag har svårt att sammankoppla. Eller som att jag har olika liv med olika människor. Jag är olika personer med olika människor; visar olika mycket och lägger fokus på olika sidor.

Detta riskerar naturligtvis att öka min starka känsla av förvirring och svaret på vem-är-jag-frågan blir ännu svårare att hitta i all dimma. 

 

Hela tiden frågar jag mig hur mycket jag bör respektive inte bör dela. Hur mycket plats jag bör ge mina olika sidor i olika relationer. Särskilt komplicerat blir det för mig gällande mina ständigt snurrande mat-, kropps- och ättankar. Det är så absurt att någonting som tar så stor plats i mitt liv, "göms" och skyddas i många av mina relationer. Men jag gömmer av rädsla att matvärlden ska ta över mina relationer. Har levt efter teorin att om jag inför andra låtsas som att det inte finns, så ger jag matvärlden mindre plats och till slut slutar den att existera. Men den teorin verkar ju faktiskt inte ha lett mig någonstans. En annan rädsla vid delande är att matvärlden ska sluka mina relationer. För den som väl är inbjuden kommer också märka att detta upptar typ 80, 85% (i perioder mer, i perioder mindre) av mitt liv. Jag lägger band på mig hela tiden, även inför dem som är inbjudna eftersom att jag vet hur outtröttligt intensiva mina mattankar är och hur oförståeligt och uttröttande det måste vara för någon som måste lyssna. Jag är rädd att matvärlden ska ta över och bli jag. Men är den inte redan jag? Bör jag först ge min matvärld mer plats för att sedan kunna kväva den? Finns det ett Iza utan den? I många av mina relationer gör det ju det men frågan är om inte det är att ljuga inför andra och sig själv? 

 

Jag blir bara så trött och irriterad och arg på mig själv.

- Jag mår bra, lite trött bara. Men alltid pockar hat och mat på min uppmärksamhet. Vem orkar höra det? 

 

När någon frågar hur jag mår vill jag ofta berätta allt om vad och hur jag ätit på senaste, vad jag känner inför min kropp just idag, vad mina planer för morgondagen är, bekänna eller dölja mina synder, berätta hur jag resonerar för att sedan be om ett alternativ till resonemang. Ett alternativ till lösning. För det är det mitt jävla liv tragiskt nog kretsar ikring. Runt, runt, runt. Samma ord, samma tankar, samma känslor. Iza går på repeat. Vem orkar lyssna på en skiva som har hakat upp sig? Jag skulle kunna tala i en evighet. Om samma sak. Om samma tankar. Om samma känslor.

 

-Jag är tjock och ful

-Hur mår du?
-Jag är tjock och ful

-Jag är tjock och ful

 

Ätstörda jävla släkte. Vem orkar? Nej. Det är just därför jag gömmer. För det tar över. Detta malande som pågått i 10-12 år pågår fortfarande. Jag tycks fortfarande inte ha tröttnat. Tankarna känns inte färdigtänkta och känslorna känns inte färdigkända. Men för den jag bjuder in går det fort att tröttna. Det räcker med ett svar en gång. Man vill inte ha samma svar varje gång. Man vill inte höra samma tankar och samma känslor. Det är endimensionellt. Är jag endimensionell? Jag känner mig endimensionell när jag får lust att mala på om samma jävla skit hela, hela, hela tiden. Jag känner mig korkad. Töntig. Himlar med ögonen åt mig själv och förstår att andra kommer att få lust att göra detsamma.

Här ger jag min matvärld otroligt mycket plats. Och tro mig, jag har dåligt samvete HELA tiden. Men ni behöver inte läsa. Snälla - bli inte trötta. Sucka inte. Himla inte med ögonen. Då är det bättre att ni skiter i mig och min matvärld och lämnar oss i fred. Vi är duktiga på att leva i symbios utan att bjuda in någon så vi kan fortsätta med det. För jag orkar inte att även min omgivning ska hata och förakta det som jag hatar och föraktar. Det är inte vad jag behöver. Jag önskar att detta inte vore sant. Önskar att jag kunde komma med något nytt. Jag försöker varje, varje, varje dag. Jag skäms. Jag hatar. Jag önskar att jag var mer än såhär. Jag hoppas att jag är mer än såhär. Vad ska jag tänka på när jag inte kan tänka på detta? Jag måste få ta den här platsen för det äter upp mig inifrån och har gjort under så lång tid. Det är ensamt men jag vågar inte bjuda in för då kommer ingen orka stanna kvar.

 

   Gå om ni vill ♥
   Annars ber jag på mina bara knän om er förståelse och ert tålamod.
   Tro mig, ingen är tröttare än jag på mitt egna helvete.