Att kommer i dubbletter
"En del av dig vill att du och dina problem ska bli tagna på allvar. En annan del av dig vill gömma och låtsas som att problemet inte ens existerar. Inte konstigt att du är trött"
K, psykologen, sa någonting i stil med det under dagens samtal. Och precis så är det. Det är det jag försöker att förklara. Dubbelheten. Det delade. Mina två sidor. Det är det jag försöker att få ordning på. Men det är så sjukt svårt för jag behöver så oändligt mycket stöttning men vill samtidigt inte behöva berätta någonting. Vill att alla ska förstå någonting som jag inte förstår själv. Vill lyfta fram något jag hela tiden försöker att skjuta ifrån mig. Fokusera på någonting som jag inte vill ha att göra med. Visa någonting som jag vill gömma.
Jag tvivlar och tvivlar och tvivlar och tvivlar. Hatar och hånar. Hatar och hånar. Hatar och hånar. Spottar och fnyser mig själv i ansiktet så fort en del av mig försöker skrika på hjälp.
Kom närmare.
Låt mig vara.
"Det är så sorgligt Iza. Du är inte värd det här. Du är värd så mycket mer. Du får inte se ner på dig själv såhär. Du måste ta dig själv på allvar. Du misshandlar din kropp"
Jag började med största sannolikhet skratta. Jag ler även nu när jag skriver. HAHAHAHAHA. Befängda tanke. Det är inte alls vad jag gör och det är inte alls vad jag är värd. Och det tycker inte du heller. Det märker jag. Du tycker bara att jag klagar och upptar din tid. Fan Iza. SKÄRP DIG. Och nu sitter du här och skriver om skiten också. Äckliga äckliga äckliga människa. Varför fortsätter du att existera?
"Upplever du att jag tar dig på allvar?"
"Nej. Det gör jag inte. Jag upplever inte att någon tar mig på fullt allvar."
För det gör jag inte. Inte heller jag själv. Och det är kanske där det största problemet ligger? Men hur fan ska jag kunna ta mig själv på allvar om jag inte upplever att någon annan gör det? Jag förstår inte hur jag, som sällan litar på mig själv, ska kunna lösa ett sådant problem. Jag KLARAR det inte. Jag har försökt. Jag har försökt riktigt riktigt länge. Försökt att vara ödmjuk inför mig själv och inför mina svårigheter. Försökt att inse att jag kanske inte fungerar. Försökt att inse att jag kanske har svagheter som äter upp mig inifrån. Försökt att släppa skulden och skammen. Försökt att ta mig själv på allvar. MEN JAG KAN INTE. DET GÅR INTE. Det räcker med att jag upplever minsta lilla tvivel hos någon som står vid min sida så är jag tillbaka på noll. Och antagligen finns det då inte. Då kan det inte vara sant. Om det var sant och om det var viktigt så skulle jag inte kunna undvika det. Jag skulle märka det. Uppleva det från min omgivning. Jag skulle aldrig kunna vara så ignorant om ett problem existerade. Ett sådant konkret problem som en diagnos. Jag skriver så luddigt. Jag skäms med varenda ord och känner ständigt tvivel. Skäms över att använda ordet diagnos. Jag hatar alla dessa termer. Känns så himla konstigt och onormalt. Om det inte vore för skärmen skulle dessa ord aldrig sägas högt. Är det verkligen bra? frågade jag K idag.
"Ja. Det tror jag är jättebra för dig. Du behöver vara ärlig och berätta hur saker och ting faktiskt är. Det här problemet, som du inte ens vill inse existerar, upptar och kontrollerar ju faktiskt hela ditt liv".
Och precis så är det. Detta är i mig ständigt, ständigt, ständigt, ständigt. Varje rörelse, varje ord, varje handling. Jag vilar inte i en sekund. Jag är så rädd att detta bloggande på något vis blåser upp det svåra. Att jag genom att fokusera på detta gör situationen värre. Att jag gräver ner mig själv ännu mer. Men saken är den att det ändå alltid finns. Det är bara det att jag tidigare lagt massa krut på att gömma och ignorera och tysta ner. Jag har försökt gömma i 10-12 år. Och inte fan har det blivit bättre av det. Det finns ständigt kvar oavsett vad. Finns i mitt huvud, i mina egna anteckningar. Det är så jävla tungt att känna att man vill ta bort en del av sig själv som är nästan hela mitt jag. Jag kan ingenting annat. Jag är ingenting.
Jag vill gråta. Jag gråter och gråter och gråter och gråter. Jag orkar inte med min överanalyserande hjärna. Orkar inte med dessa två fullkomliga motpooler. Ena halvan är svart och den andra är vit. Och båda har behov av att utplåna varandra och jag (vem nu det är?) hamnar precis mittimellan. Står mitt i striden och vet inte hur jag ska skapa fred. TA MIG HÄRIFRÅN. Jag känner mig så jäkla ensam och oförstådd.
