Bakissorg
Det går i ett. Jag överlever helgen.
Olika sorger inom mig idag. Eller är det bakisångest? Efter jobbet igår blev det en springtur och sen samling med fina människor Jag var arg. Riktigt, riktigt arg. Och kände mig så himla ful. Var väl för jävla synd att man skulle födas och bli såhär ful. Den känslan är inte så rolig kan jag medge. Det som är korkat är att man inte heller blir snyggare av att höra de dumma tankarna i sitt huvud hela tiden. Ögonlocken blir liksom lite tyngre varje gång, hållningen sämre och huvudet tappar sin bärande nacke.
Jag drack ganska mycket ganska fort. Hade ingen lust att sitta och känna mig arg och ful. Så jag drack. Och rökte. Nikotinet satt fint i systemet. Och puffandet hindrade min mun från att säga dumma, idotiska saker. Alkoholen hjälpte ganska mycket. Ilskan började försvinna även om klösande fanns kvar inombords. Fulhetstankarna tonades ner och jag kunde fokusera på att umgås (så länge jag höll mig borta från speglar). Städigt denna oro för det yttre. Så lönlöst. Jag ser ut som jag gör. Punkt. Jag måste lära mig att älska och att acceptera. Men det är så svårt. Så otroligt, otroligt svårt. Och på senaste har denna inre avsky tagit stor plats. Jag vill mörda den men vet inte hur. Samtidigt är jag kluven. Jag vill ju förändra utseendet, förändra kroppen och mer därtill, och den förändringen sker inte genom att "acceptera". Ingenting förändras av det. Bara känslan. Och då känns det som att jag skulle gå runt och leva i en lögn! Där jag ständigt ljuger för mig själv. Intalar mig att jag är fin fast jag kanske är ful. Är jag ful? Vilket jävla ord egentligen. Så subjektivt. Jag vet inte vad som är sanning och vad som är lögn. Jag vet inte vad som är problemet och jag vet inte vad som är lösningen. Nu ska jag sluta flumma. Orkar inte riktigt dela med mig mer av min bakissorg just nu.
