bulimiza.blogg.se

Jag har otroligt dåligt samvete. Jag vill skriva rosendoftande och solskensspridande inlägg. Inspiration, vishet, kärlek, glädje. Har faktiskt försökt att skriva ett par stycken som sedan raderats eftersom att jag har känt mig för oärlig. Jag vill låtsas som att allt är på väg uppåt och att det onda är på väg bort. Men det är inte sant i nuläget. Jag önskar att jag kunde skriva att jag nu klarat det ena och det andra och att kraften är på väg tillbaka.

 

Snälla. Tro inte att jag inte kämpar. Fan. Jag försöker verkligen :( Jag är så otroligt besviken över att jag inte lyckas. Och jag är så himla ledsen över att jag blandat in människor som egentligen inte har med detta att göra. Jag vet att det inte är rättvist. För jag kommer att skapa irritation, frustration och besvikelse. Samma känslor som jag har byggt upp hos mig själv under ett decennium. Jag är irriterad, frustrerad och besviken på att jag inte kommer vidare snabbare. Irriterad, frustrerad och besviken på att jag inte kan bibehålla lycka mer än några sekunder. Känner mig svag som så lätt faller in i mörkret och känner mig svag som inte kan klättra upp snabbare.

 

Känner en överväldigande skuld. Snälla, snälla, snälla. Jag försöker. Tro inte att jag inte försöker. Tro inte att jag bara borde "kamma luggen" så blir allt bra sen. Att jag bara borde "tänka positivt" så blir allt bra sen. Att jag bara borde "sluta tänka" så blir allt bra sen. JAG FÖRSÖKER. Jag har försökt så otroligt hårt så otroligt länge. Men kanske har jag inte försökt tillräckligt. Jag mår så dåligt över att ha tagit den här platsen och jag mår så dåligt över att vara insnöad i detta. Jag är väldigt ofta insnöad i detta men tidigare har jag visat upp någonting annat för dem runt omkring mig. Det gör jag nu också. Men inte inför er som är inbjudna hit. Och gentemot er bönar och ber jag om förlåtelse. Önskar faktiskt att jag kunde ta tillbaka så att inte ni utplånas av det här ni också. Ni, antagligen framförallt Carro som lever närmast mig, kommer bli arga, irriterade och avståndstagande. Jag kommer att bli arg, irriterad och avståndstagande tillbaka. För man har ofta lust att döda min matvärld. Den är verkligen en bitch. Jag försöker att ge den mindre plats men det är så ofantligt svårt. Den ockuperar mig ständigt och nu ljuger jag inte längre om du t ex frågar hur jag mår. Men kanske borde jag återgå till det? För mina vänners skull?  

 

Jag skäms och känner skuld även över att jag skriver i detta nu. Jag borde sluta. Återgå till leenden och skratt och sen isolering när dessa inte finns tillhanda. 

 

Hata inte mig på samma sätt som jag hatar mig. Hata inte detta på samma sätt som jag hatar detta. Detta är för mig OÄNDLIGT. Inom mig känns det bottenlöst och det finns ingenting som suger musten ur mig på samma sätt. Jag fastnar. Och jag vet att ingen egentligen orkar att fastna med mig. Ätstörningsbrudar är förjävliga. Jag vet hur förjävliga de är. De bara tar och tar och tar. Det är fruktlöst. Så otroligt fruktlöst och oändligt. Skapar stora suckar och himlande ögon. Jag får ofta lust att bara ta tag i dem, skaka dem och säga;

"fy fan vad du är jobbig. Släpp dig och ditt och mat och kropp. Jobbig jävla brud som bara är en stor egoist. Som om det inte finns viktigare saker än utseende! ÅÅÅÅH DIN TÖNT!!!! Fattar du inte att det finns större problem?! Vilken jävla drama queen du är. VÄX UPP ditt jävla mongo!" 

Jag veeeeeeet att dessa känslor uppstår och jag känner dem så otroligt starkt gentemot mig själv. Så jag förstår verkligen om min omgivning reagerar likadant. Finns ingenting som kräver så mycket tålamod som detta med matproblem. Önskar att läget vore annorlunda men det är det inte.

 

Återigen. Även då ni tror att jag inte försöker så försöker jag faktiskt. Jag är jättejättejättejättejätteledsen över att sitta där jag sitter. För jag sitter ganska ordentligt fastgjuten och jag önskar att jag visste vad jag behövde. Åh herregud, förlåt! :'( Vill inte tänka på bara det här. Som jag önskar att mitt huvud hade plats för annat. Jag försöker ju trycka bort. Men det bara återkommer och återkommer och återkommer. Pockar ständigt på uppmärksamheten, tvingar mig in i virvelvindar som har som enda syfte att förgöra och förstöra. Jag önskar att jag kunde satsa på något stort och värdefullt som att göda alla svältande barn eller skapa fred på jorden. Jag inser och erkänner min egen vidriga egoism. Jag HATAR att jag hela tiden i mitt huvud ger så mycket plats till tankar om mig, om mat och om kropp. Oavsett om det är nedvärderande tankar så är det tankar som borde riktas någin annanstans. Som mot mina fina vänner. MITT SLÖSERI är vad som gör mig till en stor, fet, äcklig EGOIST. 

:'(

Åh.

Önskar att jag kunde vara mer.

Att jag kunde vara bättre.

Att jag kunde vara starkare.

:'(

 

Bara lämna och sen satsa på alla runt omkring mig. För det är er jag vill satsa på ♥ Ord kan inte beskriva hur skuldbelagd jag känner mig. Jag vill göra allt för er och blir så ledsen när jag inte riktigt kan ♥♥♥